Heading For A Breakdown

Sorry för etertystnaden. Men jag har massor med bröte att bry mig om för tillfället. Känns som om jag arbetar mig framåt mot avgrunden den 7:e juni då jag skall presentera mitt ytterst ofärdiga examensarbete.

Jobbat mig igenom två tredjedelar av Roger E Olsons Arminian Theology nu. Det är en ganska tilltalande syn på mycket av de frågor jag har angående frälsning och synd. Återkommer med någon slags sammanfattning när jag är färdig.

Lagt upp en liten lista på bloggar jag läser någorlunda regelbundet här till höger. Ta gärna en titt, det är mycket bra grejer! Och kom gärna med tips på fler.

Viktig upplysning

Det smällde en bomb i närheten, smällen hördes högt vid vårt hotell. Enligt inledande rapporter skall minst 20 personer vara skadade. Vi är oskadda, och åker som tur var härifrån om 6 timmar. Läser/hör ni om det behöver ni inte vara oroliga för oss i alla fall.

Judas Be My Guide

Häromdan satt jag på buss 58 mot Askim. Det var dags för andra delen i vår Karate Kid filmserie borta i spökhuset. För er som känner folk längs 58:an så vet ni att det är en säregen buss.

Under min bussresa hände något som tyvärr är alldeles för vanligt nuförtiden. Bakom mig satt en man i 50-årsåldern, uppenbarligen påverkad av både ett och annat. Han var allmänt odräglig mot alla i bussen, svor åt busschauffören och kallade honom Judas Iskariot. Ett något märkligt öknamn åt en busschaufför kan tyckas. Så småningom började han "prata" med mig. Rättare sagt han gormade och skrek, förde ett väldans väsen och luktade fruktansvärt. Jag ignorerade honom, så som jag ofta gör med sådana människor. Sen öppnade han munnen och visade tre tabletter som han sköljde ner med starköl. "Inte konstigt att jag inte har några nerver kvar va?" skrek han. Mannen gick av på Frölunda Smedja och hela bussen andades ut och blängde åt honom. När bussen åkte iväg vrålade mannen efter den, "Jag ser dig! Jag ser dig Judas Iskariot!"

Resten av bussresan kunde jag inte annat än fundera på vad han sa. Vem är jag lik i mitt beteende mot honom? Kanske är det jag, och inte busschauffören som förtjänar öknamnet Judas Iskariot, jag svek honom för mitt eget välbefinnande. Mannen behövde någon som pratade med honom, som brydde sig, inte ytterligare en som ser åt ett annat håll. Jag hoppas det är något vi alla kan bli bättre på, att se förbi det brustna yttre för att istället se till det brustna inre.

Den här dagen är helt blank

Vissa dagar bara försvinner. De förblir oskrivna blanka blad i livets bok. Vi kanske inte ser tillbaks på de dagarna, de kanske inte tillhör dem som vi talar om för en lång tid. Men när de varade var de ofta alldeles underbara. Idag var en sådan dag. Kreativiteten och det sociala umgänget tog en paus. Tiden stannade, men sprang på snabbare än någonsin.

Klockan är halv tio, och solen lyser sådär brandgult vackert på min bokhylla. Nog är det jobbigt ibland att komma hem till en bastuvarm lägenhet, men att ha solnedgången i sitt fönster varje kväll är verkligen något att känna tacksamhet för. Jag har skrivit om den förut på den här bloggen, solnedgången. Den är alltid så rasande vacker, så talande för naturens skönhet. Jag har sett den på många platser under den senaste veckan, över det stilla Kattegatt, över skogen vid Oxsjön, över kranarna i Skandiahamnen. Den är alltid ny, men alltid densamma. Lika vacker, men ändå alltid vackrare.

Wasting My Time

Efter två tioplus-timmarsdagar på jobbet är det riktigt skönt att komma hem och bara lägga sig i en soffa. Läsa en bok. Spela lite TV-spel. Lägga pussel. Lyssna på musik.

Slösa. Bort. Tid.

Det kräver sina dagar för att kunna göra sånt helt obehindrat. Det måste nästan vara sommar, inga kurser, tentor eller rapporter som lurpassar bakom varje hörn. Ingenting jag egentligen borde lägga min ack så dyrbara tid på. No obligations, som dom säger på andra sidan dammen. Det är verkligen skönt att känna att tid inte alltid är en sån dyrbar resurs som vi alltid talar om.

Nu skall jag lägga mig i soffan igen och lyssna på Mauro Scocco.

Ljudet av tiden som går.

Hyllning till Monika

Ett inlägg jag påbörjade för ett tag sen, men aldrig publicerade, det är dags nu.

Var hemma hos mina föräldrar på påsklunch idag. Min mormor var där. Det är alltid lika spännande att prata med henne, om hur det var när jag var liten, eller när hon var liten. Idag pratade hon om att växa upp på Smögen under kriget. Om hur allting var ransonerat, om hur de gjorde sockerkakor och makaronpudding med måsägg för att det inte fanns ägg i affären. Om hur de hade mörkläggning och fick släcka ner hela ön under vissa perioder. Om hur alla barn hade likadan pyjamas för att de bara fått in en sorts tyg i affären. Om hur de åt stekt potatis till kvällsmat för att mjölet var slut. Om hur de bytte bort sina kaffekuponger mot andra kuponger eftersom hennes pappa ändå inte tyckte om kaffe. Om hur hon och hennes bror blev glada när de fick två kokta ägg på påskafton.

Det verkar finnas en tydlig gräns i generationer som dras vid människor som upplevde andra världskriget. Min mormor var bara sju år när kriget tog slut men hon påverkades trots allt. De har en annan syn på saker och ting än vad vi yngre har. Inte enbart för att de är gamla, utan för att de har upplevt hur det är att leva under en annan sorts press än den vi tjatar om. Den man inte sätter på sig själv, den man får tilldelad vare sig man vill eller inte. Jag har aldrig utsatt mig själv för den pressen, jag vet inte om jag borde göra det heller. Men jag borde definitivt leva vidare i min mormors exempel.

När man tar saker för givet förlorar man glädjen de ger. Hon är nog den ödmjukaste och mest givmilda personen jag känner. Det verkar närmast som om hon inte ser någonting som sitt eget, allt är till för att dela med sig av. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ingenting vad jag kan se, det är det som är så vackert. Så vill jag åldras, i ödmjukhet, givmildhet och kärlek.

Fever, fever leave my heart alone

Varför kan man inte få vara ordentligt sjuk i 1-2 dagar, helt sängliggande och utslagen, för att sedan tillfriskna på riktigt. Istället för att vara småförkyld i flera veckor, det frågade jag mig i måndags. Det började bli riktigt störande att inte kunna träna ordentligt nu när vädret för en gångs skull bjöd upp till dans.

Tji fick jag. Feber och riktig förkylning came my way och nu är man helt isolerad i sin lägenhet med absolut ingenting att göra. Påminner mig om att det aldrig är en bra sak att vara ordentligt sjuk. Jag borde lyssnat på min husgud Tomas Andersson Wij och hans sång '...och den som vandrar':

På en pub i London träffa jag en kyrkans man.
Han sa tänk på vad du ber om och begär,
det kan hända att du får det.

Om vishet

'Intelligence is a road that leads nowhere. Wisdom is the true gift of grace.'

Den sista biten

Det tar sin lilla tid att lägga ett pussel på tvåtusen bitar mestadels bestående av gräs i halvtaskig upplösning. Tagit mig an min största pusselutmaning hittills, lagom till att tentorna närmar sig. Perfekt, precis vad jag behöver, fler ursäkter.

Det är märkligt med pussel, man lägger den där sista perfekta biten på plats, beskådar härligheten ett litet slag, för att sedan packa ihop allting. Man jobbar i timmar för ett resultat man genast raserar. Det är oftast med blandade känslor man lägger den där sista biten, som slutet på en resa. Man är äntligen framme vid regnbågens slut och frågar sig om det verkligen är allt? Ibland låter jag pusslen ligga framme på skrivbordet i flera dagar, iakttar vad jag åstadkommit, men det ger aldrig samma tillfredsställelse som när man är mitt uppe i allting. Det går inte att komma ifrån att det är resan som är målet, jag kommer nog alltid tycka det. Oavsett om det gäller pussel, semester eller viktigare skeenden i livet.