Reflektioner

under ett onaturligt långt ögonblick

stirrar vi rakt in i varandras medvetanden

ovetandes om den andres närvaro

endast i bussfönstrets reflekterande spegelplan

kan två blickar verkligt mötas

utan att spelets regler bryter kontakten

att mötas i en reflektion

är det iskalla vintersamhällets anomali

Om dagar

ett litet stycke solsken.

att se solen gå upp är som att bevittna ett löfte. ett stilla ljus som sakta fyller upp hela tillvaron med sitt hopp.

att se solen gå ned är som att mottaga världens bästa förlåt. som den där bästa vännen som ivrigt vinkar sin ursäkt medan hon sakta springer bort över horisonten.

allt blir inte alltid som det var tänkt, men solen gör alltid sitt bästa för att påminna mig om att det blir bättre imorgon.

jag går på det varje gång.

Minnesförlust

Jag har en liten svart bok i min väska som jag alltid försöker ha med mig. Tanken är att den skall samla ihop alla tankar jag tappar bort, tyvärr fungerar den inte helt felfritt. Men då och då skriver jag ner små segment i den. Det kan vara tankar, dikter eller annat. Någon gång hoppas jag kunna tonsätta delar utav det. Här är ett inlägg från den svarta boken 15 december 2009.

the magpie

att falla handlöst ner i avgrunden är på ett sätt en välsignelse
när man går steglöst ner i mörkret känns botten som en frälsning
att frontalkrocka med slutet, likt en sten mot brunnens botten, lämnar sår och märken
att sakta vandra nedåt, likt en snöflinga mot marken, är att välkomna slutet

Pretentiöst? Ja. Jag har börjat inse att man inte skall prata bort det pretentiösa som tomt prat. Det finns något i orden som svävar ut lite större än vanligt kallprat.