A Beautiful Collision

Återvänder till ämnet om uthyrningen av kyrkolokaler som jag pratade lite snabbt om i det förra inlägget. Egentligen tänkte jag skriva en lång kommentar på Carl-Henric Jaktlunds blogg men jag vet inte om jag orkar ta den debatten i ett sånt publikt forum, här känns det mer privat (ta i trä). Därför kommer här ytterligare en text om krocken mellan kyrkan och populärkulturen. Detta är något jag funderat på att skriva om tidigare, men jag har inte riktigt kunnat formulera mig. Jag hoppas inte att detta på något sätt förnärmar sig någon eller några. I så fall vill jag be om ursäkt. Men detta är en fråga som intresserar mig starkt, och därför kanske mina ord blir vässade allt för skarpt.

-----------------------------------------------------

Jag tror egentligen inte att det är själva uthyrningen till profana aktiviteter som är kärnproblemet i den här frågan. Kyrkor har ju hyrts ut till konserter, konferenser och andra tillställningar under lång tid. Att denna fråga helt plötsligt blommat upp tror jag snarare beror på ett skav mellan populärkulturen och kyrkan.

Och där tycker jag det kan vara lönt att lyfta diskussionen utöver själva uthyrningen av kyrkolokalen. Har populärkulturella uttryck alls en plats inom den kristna kyrkan? Inom det kristna livet? Kan man hålla en konsert i kyrkan trots att personen i fråga inte enbart sjunger lovsånger? Kan man spela Bruce Springsteen under en gudstjänst? Kan man i en predikan en söndag förmiddag utgå från ett människoöde som t.ex. Johnny Cash eller Bob Dylan? Kan vi använda oss utav sekvenser ur filmproduktioner som t.ex. The Matrix eller Sagan om Ringen? Kan vi citera ur prosa/poesi av t.ex. Jim Conrad eller Torgny Lindgren?

Och om vi inte kan det, kan vi då ta till oss av dessa olika populärkulturella uttryck i vår vardag?

För mig är svaret självklart. I och med att populärkulturen finns som en naturlig del av min vardag så har jag inga problem med att den även existerar inom kyrkan. Snarare så hade jag blivit orolig om livet i kyrkan hade skiljt sig åt så kraftigt på ett, för mig, så viktigt område. Jag vill leva samma liv i min vardag som jag lever inom kyrkans väggar. Det betyder att jag vill låta min kyrkliga gemenskap påverka mitt vardagliga liv så att min kristna tro faktiskt får konsekvenser i mitt dagliga handlande. Jag vill att kyrkan skall inspirera mig till ett liv närmre Jesus, närmre de frågor som han brann för. Men det finns ett mått av kommunikation åt andra hållet med. Om inte min kyrkliga gemenskap på något sätt påminner om det liv som finns utanför, då kommer den inte heller kunna påverka min vardag, i och med att det inte finns någon tydlig kommunikation där emellan. Det brukar sägas: "Lev inte av världen, lev i världen.". De nötta gamla orden tycker jag förklarar ganska väl en sådan tankegång. Populärkulturen är idag en så stor del av världen att det nästan inte går att leva utanför den. I och med internet och sociala mediers inträde på den publika arenan har hela världen spänts upp framför våra ögon. Det ligger i alla kristnas kallelse att förmedla Herrens glädje till denna värld. Men allt för ofta blir det så fel. Vi ropar ut glädjebudskapet, men ingen lyssnar. Jag tror det beror på att om vi inte kan leva i världen, om vi inte kan förstå den, då kan vi inte heller kommunicera med den. Vi ser det gång efter annan när den frikyrkliga världen kolliderar med populärkulturen. Vi tenderar att skylla på att ingen längre vill lyssna på de gamla, över två tusen år vackert slitna orden, när det i själva verket är vi som inte kan kommunicera ut dem till världen.

Jag kan förstå att det känns svårt att låta populärkulturen få en plats i kyrkan när man inte engagerar sig i den på samma sätt som en stor del av dagens unga människor gör. Det finns en tradition inom framförallt frikyrkan att populärkultur är något farligt som drar människor bort från tron. Kanske är detta något som kan ske, men i sådant fall tror jag inte det är populärkulturens fel, snarare är det kyrkans dragningskraft som är alldeles för svag. Kyrkan har placerat sig utanför världen och bildat egen subkultur. Det ser man inte minst på dagens unga generationer frikyrkomänniskor. Jag är en del av den subkulturen och jag vill inget hellre än att kunna tänka utanför den. Fler och fler människor i min omgivning, där ibland jag själv, bryter sig ut ur den subkulturen, ut mot världen. Tyvärr sker det i många fall genom ett förkastande av kyrkan. Det måste inte vara så. Det går att leva i världen, men inte av den.

Jag vill låta min tro kollidera med populärkulturen. Jag tror att det blir en stor, vacker kollision. Och framför allt så tror jag att det är i den kollisionen som kyrkan kan möta världen. I den kollisionen kan Gud verka i människor som ser kyrkan som något förlegat och ointressant. Vi måste vara medvetna om att vår tro står pall för kollisionen, annars är den inte värd att hålla fast vid.

------------------------------------------------------------

På söndag den 11:e September kl 18.00 är det Bruce Springsteen-mässa i Sävedalens Missionskyrka. Ett ypperligt tillfälle att uppleva en mäktig fusion av gudstjänst och populärkultur.

Nytt Liv

Nu är det bara en dag kvar på början av mitt liv.

Imorgon är tanken att jag gör mitt sista gig på högskolan. Jag har gått runt i säkert ett halvår och berättat för folk att jag är livrädd inför den här dagen. Inte för att jag skall hålla någon presentation, men för att jag ska kliva ut ur den bubbla där jag befunnit mig större delen av mitt liv. Jag känner mig så hemma i studierna, känner mig så van i min vardag. Hur ska jag leva nu är det tänkt?

Det är dags att plocka fram klichéerna, vända blad, skriva nytt kapitel. Sträcka på vingarna skulle vissa säga. För mig känns det snarare som att fälla in dem. Jag har seglat runt i en värld där jag vet hur allt fungerar, jag har inte haft några problem att hitta den rätta vinden att föra mig vidare. Nu ska jag plötsligt ut på okänt vatten.

Kanske kommer det gå alldeles utmärkt. Kanske är detta en sån text man ser tillbaka på och inser hur löjlig den var. Men just här och nu är känslan sån här. Hur ska jag kunna ägna mig åt något annat än plugga? Jag vet ju inte hur man gör.

Men det kanske är det som är tjusningen med livet. Att lära sig anta nya utmaningar, att hitta sin position, att navigera ut över okänt vatten. Jag hoppas att det kan vara något mer än bara text. För även om jag verkligen gillar att vara spontan i de små sakerna, så när allt kommer omkring är jag väldigt otrygg när jag inte riktigt har kontroll.

Vad som finns kvar att göra nu är att hoppas att den första dagen på resten av mitt liv blir ens i närheten av så bra som summan av den första delen. Jag har levt ett privilegierat liv fullt av vänner, familj och glädje.

Nu är det snart dags att leva ett till.

Whole New You

Den senaste tiden har fått mig att kraftigt fundera på var jag egentligen står gällande min personliga tro, och min plats i kyrkan. Jag har länge gått runt och burit på frågor utan att riktigt ta itu med dem.

Nu har jag bestämt mig för att göra det.

Jag talar gärna om hur en av de sakerna som definierar mig som person är min kristna tro. Vad jag kommit att inse under den senaste tiden är att jag inte ens kan definiera denna tro själv. Vem är jag om jag inte kan förklara det som jag själv hävdar definierar mig? Man brukar tala om ett andligt uppvaknande ifrån sin barnatro. Jag trodde jag hade gått igenom det redan. Kanske är det något man gör flera gånger. Kanske är det en kontinuerlig process. Just nu känns denna process mycket viktig för mig.

Jag kan inte köpa längre att låta mig definieras utifrån vad andra säger. Jag är inte pingstvän bara för att jag är medlem i en pingstkyrka. Jag är inte missionare bara för att jag är uppväxt i en missionskyrka. Men vad är jag? Kanske kan jag få åtminstone några svar. Kanske får jag i slutändan mer frågor.

Jag har börjat läsa mer och mer teologisk litteratur, artiklar, bloggar och liknande. Jag tror det är mitt akademiska sätt att ta itu med mitt problem. Min mycket gode vän Joel fick mig att börja läsa kyrkohistoria av Alf Lindberg. Och vilken fröjd det är! Helt fantastiskt att äntligen gräva lite djupare i vad det är som har format den rörelse som jag anser mig själv en del av.

Det är viktigt att poängtera att jag inte försöker omforma mig själv. Jag vill helt enkelt bara veta vem jag är. Och det svaret tror jag att jag som kristen finner i att söka mig djupare i min personliga tro.

Kanske kommer jag skriva en del om detta sökande här på bloggen. Kanske blir det för personligt. Den som lever får se.