A Beautiful Collision

Återvänder till ämnet om uthyrningen av kyrkolokaler som jag pratade lite snabbt om i det förra inlägget. Egentligen tänkte jag skriva en lång kommentar på Carl-Henric Jaktlunds blogg men jag vet inte om jag orkar ta den debatten i ett sånt publikt forum, här känns det mer privat (ta i trä). Därför kommer här ytterligare en text om krocken mellan kyrkan och populärkulturen. Detta är något jag funderat på att skriva om tidigare, men jag har inte riktigt kunnat formulera mig. Jag hoppas inte att detta på något sätt förnärmar sig någon eller några. I så fall vill jag be om ursäkt. Men detta är en fråga som intresserar mig starkt, och därför kanske mina ord blir vässade allt för skarpt.

-----------------------------------------------------

Jag tror egentligen inte att det är själva uthyrningen till profana aktiviteter som är kärnproblemet i den här frågan. Kyrkor har ju hyrts ut till konserter, konferenser och andra tillställningar under lång tid. Att denna fråga helt plötsligt blommat upp tror jag snarare beror på ett skav mellan populärkulturen och kyrkan.

Och där tycker jag det kan vara lönt att lyfta diskussionen utöver själva uthyrningen av kyrkolokalen. Har populärkulturella uttryck alls en plats inom den kristna kyrkan? Inom det kristna livet? Kan man hålla en konsert i kyrkan trots att personen i fråga inte enbart sjunger lovsånger? Kan man spela Bruce Springsteen under en gudstjänst? Kan man i en predikan en söndag förmiddag utgå från ett människoöde som t.ex. Johnny Cash eller Bob Dylan? Kan vi använda oss utav sekvenser ur filmproduktioner som t.ex. The Matrix eller Sagan om Ringen? Kan vi citera ur prosa/poesi av t.ex. Jim Conrad eller Torgny Lindgren?

Och om vi inte kan det, kan vi då ta till oss av dessa olika populärkulturella uttryck i vår vardag?

För mig är svaret självklart. I och med att populärkulturen finns som en naturlig del av min vardag så har jag inga problem med att den även existerar inom kyrkan. Snarare så hade jag blivit orolig om livet i kyrkan hade skiljt sig åt så kraftigt på ett, för mig, så viktigt område. Jag vill leva samma liv i min vardag som jag lever inom kyrkans väggar. Det betyder att jag vill låta min kyrkliga gemenskap påverka mitt vardagliga liv så att min kristna tro faktiskt får konsekvenser i mitt dagliga handlande. Jag vill att kyrkan skall inspirera mig till ett liv närmre Jesus, närmre de frågor som han brann för. Men det finns ett mått av kommunikation åt andra hållet med. Om inte min kyrkliga gemenskap på något sätt påminner om det liv som finns utanför, då kommer den inte heller kunna påverka min vardag, i och med att det inte finns någon tydlig kommunikation där emellan. Det brukar sägas: "Lev inte av världen, lev i världen.". De nötta gamla orden tycker jag förklarar ganska väl en sådan tankegång. Populärkulturen är idag en så stor del av världen att det nästan inte går att leva utanför den. I och med internet och sociala mediers inträde på den publika arenan har hela världen spänts upp framför våra ögon. Det ligger i alla kristnas kallelse att förmedla Herrens glädje till denna värld. Men allt för ofta blir det så fel. Vi ropar ut glädjebudskapet, men ingen lyssnar. Jag tror det beror på att om vi inte kan leva i världen, om vi inte kan förstå den, då kan vi inte heller kommunicera med den. Vi ser det gång efter annan när den frikyrkliga världen kolliderar med populärkulturen. Vi tenderar att skylla på att ingen längre vill lyssna på de gamla, över två tusen år vackert slitna orden, när det i själva verket är vi som inte kan kommunicera ut dem till världen.

Jag kan förstå att det känns svårt att låta populärkulturen få en plats i kyrkan när man inte engagerar sig i den på samma sätt som en stor del av dagens unga människor gör. Det finns en tradition inom framförallt frikyrkan att populärkultur är något farligt som drar människor bort från tron. Kanske är detta något som kan ske, men i sådant fall tror jag inte det är populärkulturens fel, snarare är det kyrkans dragningskraft som är alldeles för svag. Kyrkan har placerat sig utanför världen och bildat egen subkultur. Det ser man inte minst på dagens unga generationer frikyrkomänniskor. Jag är en del av den subkulturen och jag vill inget hellre än att kunna tänka utanför den. Fler och fler människor i min omgivning, där ibland jag själv, bryter sig ut ur den subkulturen, ut mot världen. Tyvärr sker det i många fall genom ett förkastande av kyrkan. Det måste inte vara så. Det går att leva i världen, men inte av den.

Jag vill låta min tro kollidera med populärkulturen. Jag tror att det blir en stor, vacker kollision. Och framför allt så tror jag att det är i den kollisionen som kyrkan kan möta världen. I den kollisionen kan Gud verka i människor som ser kyrkan som något förlegat och ointressant. Vi måste vara medvetna om att vår tro står pall för kollisionen, annars är den inte värd att hålla fast vid.

------------------------------------------------------------

På söndag den 11:e September kl 18.00 är det Bruce Springsteen-mässa i Sävedalens Missionskyrka. Ett ypperligt tillfälle att uppleva en mäktig fusion av gudstjänst och populärkultur.

Human Nature

Är människan god eller ond? Är hjärtats innersta rum svart eller vitt? Lyssnar vi till demonen eller ängeln på axeln?

Få frågor har väl tagits upp så många gånger som denna. Är vi verkligen goda innerst inne, eller är de eventuella goda handlingar människan gör bara ett gruppbeteende som utvecklats på grund av ett i botten egocentriskt tänkande?

Sommaren är här och det innebär för min del lite mer fritid än vanligt. Passar sig då att läsa ikapp lite i sin bokläsarlista (som börjar bli väldigt lång). Senaste dagarna har jag läst Djävulen och Fröken Prym av brasilianske författaren Paulo Coelho. En utmärkt liten bok om en främling som anländer till en liten insomnad bergsby. Han vill hämnas på världen och utsätter därmed byborna för en prövning. Han utlovar tio guldtackor till byn, en förmögenhet som skulle kunna rädda hela byns existens, i utbyte mot att de dödar en utav byns invånare. Han vill göra detta för att visa för människan att hon i grund och botten inte är god, utan ond.

Jag ska inte spoila boken för er som vill läsa den, men diskussionen går att för i alla fall. Den bibliska skapelseberättelsen talar om en skapelse som är god, inklusive människan. Sedan sker ett svek och människan är sedan den händelsen fallen till sin natur. Detta är enligt många kristna traditioner anledningen till att människan måste omvända sig innan hon kan nå försoning med Gud, den s.k. arveskulden eller arvssynden. Kan jag som kristen hävda en fallen mänsklig natur, att en omvändelse är nödvändig, och samtidigt hävda att människan till sin natur är god? Är arvssynden något vi föds med, eller är det något som är kulturellt medärvt genom mänsklighetens otaliga generationer?

Det är lätt att dra paralleller till Moder Teresa och liknande människor för att försöka övertyga sig själv om att det finns goda människor. Själv behöver jag inte gå längre än till min egen mormor. Hon har givit mig ett exempel, kanske omedvetet, på att huruvida människan är god eller ond i grunden inte spelar någon roll, så länge man anstränger sig för att leva ett gott liv. Är inte detta vad vi ser också i Jesu undervisning? Han säger till oss att leva det goda livet. Att behandla andra så som vi vill bli behandlade själva. Att ge mat åt de hungriga, vatten till de törstiga och rum till de hemlösa. Det verkar inte handla så mycket om hur vi är födda, vad vi har blivit eller vad vi har varit. Det som är viktigt är vad vi gör här och nu.

Kanske är det också lösningen på frågan om människan är ond eller god? Hon är båda, det är upp till henne själv att bestämma. Människan är i grund och botten sin egen vilja. Vi har mer makt över våra liv än vad vi ibland tror. För att utföra Guds vilja krävs det först att vi kan ta kontroll över vår egen vilja, i strävan för att vara goda människor.

Så oändligt mycket lättare sagt än gjort.

Men jag hoppas och tror att det är möjligt.

If I Have Not Love

Det verkar som om Kalla Fakta hade ännu sämre journalistik än jag först befarade. I Frälsningsarméns kommentar till dokumentären visar de sig att Kalla Fakta-redaktionen "wallraffat" (uppgett sig för att vara någon annan för att få fram information) i själavårdande samtal och hävdat sig ha problem med sin sexuella läggning.

Jag är fullt för kritisk granskning av religiösa organisationer och samfund, men det här blir jag riktigt upprörd över. En sån total respektlöshet inte bara mot Frälsningsarmén som samfund, men också mot de individer som utsätts för en sådan mediebehandling. Nåja, inte mer om det. Frälsningsarméns kommentar finner du här.

Anledningen till detta inlägget var nu inte att återigen skriva om Frälsningsarmén/Kalla Fakta, utan snarare för att länka till en bloggpost.

Greg Boyd, pastor i Woodland Hills Church i S.t Paul, Minnesota har på sin blogg skrivit ett inlägg om kristna doktriner och var kärleken får plats bland dem. Ett mycket läsvärt blogginlägg som alltid borde lika som bakgrund i teologiska diskussioner då de riskerar att bli allt för polariserade.

Salt Of The Earth

Ibland undrar jag vad det krävs för att bli undersökande journalist i det här landet. I morse läste jag av någon anledning nätupplagan av tidningen Expressen (vilket jag aldrig gör, bortsett från sportsidorna) och fick se följande artikel:

Frälsningsarmén stänger ute homosexuella: Är en synd.

Nu ska jag inte göra en John Piper här och såga något jag inte sett ännu, men jag måste ändå få lov att undra. Är det här ett avslöjande? Är det vad som krävs för att så sända en dokumentär i Kalla Fakta så kanske jag bör börja spela in redan imorgon. Jag ska ta och se den här dokumentären när den sänds, men är det inte mer kreativt än vad artikeln utger så känns det tämligen tafatt. En whistleblower ang. homosexualitet i kyrkan? Jo det känns ju som ett konstruktivt och nytänkande grepp.

Vad som värre är än den oinspirerade journalistiken är risken att detta återigen undergräver debatten kring homosexualitet i kyrkan. Jag tycker ibland att det inte verkar finnas något intresse från vare sig religiöst eller sekulärt håll att vilja lösa det här problemet. Man verkar från sekulärt håll tycka det är ganska skönt att det finns ett gäng knäppgökar man med lätthet kan lasta på alla möjliga märkliga åsikter, i t.ex. en sådan här dokumentär. Och från konservativ-kristet håll verkar man bara stå och acceptera detta förhållande. Vi är ju världens salt, vi skall vara lite annorlunda.

Hallå! Det är en stor samhällsgrupp som ofta utsätts för förtryck på grund av att de är i minoritet. Och dessa människor utesluter vi ur Guds församling för att de är syndare? Jag är övertygad om att Jesus själv hade vält både bord och stolar över ända om han sett hur vi håller på. Att vara ett salt i världen åstadkommer vi väl inte genom att distansera oss från den, vilken nytta har ett sådant salt?

Rubriken i artikeln i Expressen antyder att det är det gamla vanliga klassiska misstaget som begås av de som medverkar i den här dokumentären. Nämligen det att huruvida homosexualitet är en synd eller inte har någon relevans till huruvida man får vara medlem eller inte. Den debatten för vi gärna, men blanda inte ihop den med den om huruvida syndare får vara med i församlingen eller inte.

Homosexualitet har blivit den nya dödssynden, och från den finns ingen avlat att betala.

Whole New You

Den senaste tiden har fått mig att kraftigt fundera på var jag egentligen står gällande min personliga tro, och min plats i kyrkan. Jag har länge gått runt och burit på frågor utan att riktigt ta itu med dem.

Nu har jag bestämt mig för att göra det.

Jag talar gärna om hur en av de sakerna som definierar mig som person är min kristna tro. Vad jag kommit att inse under den senaste tiden är att jag inte ens kan definiera denna tro själv. Vem är jag om jag inte kan förklara det som jag själv hävdar definierar mig? Man brukar tala om ett andligt uppvaknande ifrån sin barnatro. Jag trodde jag hade gått igenom det redan. Kanske är det något man gör flera gånger. Kanske är det en kontinuerlig process. Just nu känns denna process mycket viktig för mig.

Jag kan inte köpa längre att låta mig definieras utifrån vad andra säger. Jag är inte pingstvän bara för att jag är medlem i en pingstkyrka. Jag är inte missionare bara för att jag är uppväxt i en missionskyrka. Men vad är jag? Kanske kan jag få åtminstone några svar. Kanske får jag i slutändan mer frågor.

Jag har börjat läsa mer och mer teologisk litteratur, artiklar, bloggar och liknande. Jag tror det är mitt akademiska sätt att ta itu med mitt problem. Min mycket gode vän Joel fick mig att börja läsa kyrkohistoria av Alf Lindberg. Och vilken fröjd det är! Helt fantastiskt att äntligen gräva lite djupare i vad det är som har format den rörelse som jag anser mig själv en del av.

Det är viktigt att poängtera att jag inte försöker omforma mig själv. Jag vill helt enkelt bara veta vem jag är. Och det svaret tror jag att jag som kristen finner i att söka mig djupare i min personliga tro.

Kanske kommer jag skriva en del om detta sökande här på bloggen. Kanske blir det för personligt. Den som lever får se.

4th Time Around

Ok. Nu sätter jag punkt för hur mycket jag orkar läsa om Rob Bell's bok Love Wins. Jag gör det genom att länktipsa om den recension som förmodligen bäst beskriver det intryck jag fick av boken när jag läste den.

Man kan hitta meningsskiljaktigheter, och kanske till och med rena felaktigheter i Bell's bok. Men då har man missat poängen. Bell's bok är inte akademisk i sin natur (och det är här så många har missförstått den), den är ute efter att få oss att ställa frågorna. Att visa på att det finns fler folk som ställer frågorna, och att svaren inte alltid är simpla. Jag tror boken förkroppsligar Paulus uppmaning i brevet till Filippi att vi bör "arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta.". (Fil 2:12)

Recensionen finner du här: Relevant Magazine

Vision of Division

Vill länka till ett intressant inlägg i "Rob Bell"-debatten. Rachel Held Evans talar om riskerna för sprickor inom den evangelikala sfären. Jag tycker mig kunna se liknande tendenser i Sverige inom EFK och Pingst. Håller ni med?

Bold As Love

Inkvisitionen har startat. Pastorn och författaren Rob Bell skall exkommuniceras ur den evangelikala sfären. Det är i alla fall vad flertalet kristna debattörer och ledare i USA tycker.

För er som liksom jag alltid undrat hur inkvisitionen skulle te sig i en modern YouTube-ifierad fattning så finns ett lysande smakprov här nedan. Jag vill varna känsliga tittare för att det förekommer en kraftigt religiös man i filmen som verkar lite "borderline" så att säga. Jag vill egentligen bara sätta mig ned och prata lite med honom. Krama om honom. Han verkar så fylld med vrede.

Todd Friel - Out Of The Closet

Oavsett vad man tycker om Bells nya bok (som jag inte har läst ännu) så måste man medge att han är ordentligt modig. Detta boksläppet har skapat en medial storm i framförallt USA, men även i Sverige. Rob Bell har under den senaste tiden varit på topp-10-listorna över twittrade personer. Flera stora evangelikala ledare i USA förklarar nu Rob Bell som kättare. Han skall förklaras anathema. Han måste ha varit medveten om vad som skulle hända när han skrev den här boken. Han måste varit medveten om att det kommer få konsekvenser dels för honom, dels för hans församling. Han måste ha känt att det var ett budskap han verkligen ville få ut, för jag är övertygad om att han hade kunnat släppa sin bok med mindre medial publicitet. Vill Rob Bell få till en splittring i den evangelikala rörelsen?

Ber att få återkomma när jag läst boken själv, men någonting säger mig att jag kommer ha en annan åsikt än clownen i det amerikanska TV-programmet i länken.

Blessed To Be A Witness?

Mycket "rant"s här det senaste.

Läser idag på GP.se att deras krönikör Kjell Häglund går till hårt angrepp mot Stavros Louca från SVTs populära program Klass 9A. Häglund hävdar att eftersom Stavros är aktiv inom Jehovas Vittnen bör han inte få figurera som lärare inom naturvetenskapliga ämnen. Häglund gör den osmakliga jämförelsen att säga att en uttalad anti-demokratisk nazist som förnekar förintelsen inte kan undervisa i samhällsvetenskapliga ämnen. Häglund funderar även över om det är bristande bakgrundsresearch från SVTs sida eller om man helt enkelt ville ha med en sådan lärare för att provocera.

Vad Häglund själv har missat i sin egen bakgrundscheck är att Stavros undervisar i matematik och fysik, inte i biologi. Det finns ett uttryck om stenar och glashus som brukar passa i sådana här sammanhang. Vad Häglund även verkar ha missat är att enligt grundläggande journalistik faktiskt fråga personen i fråga om ett uttalande innan man tar fram den stora sågen. Det visar sig senare att hans egen tidning GP har gjort en intervju med Stavros Louca där det framgår med alla önskvärd tydlighet att han är en person som inte har några problem att separera sin privata tro från sin undervisning i matematik och fysik.

Frågan kvarstår, får man arbeta som lärare i naturvetenskap om man är kreationist? Ja så länge man håller sig till läroplanen kan jag inte se hur någon kan ha några invändningar mot det. Får man arbeta som religionslärare om man är religiös? Det är ju en ytterst vanlig position. Får man arbeta som samhällslärare om man är politiskt bunden till ett parti? Även det mycket vanligt.

Jag undviker gärna diskussionen om kreationism och evolution hit och dit, vad som är intressantare är hur vår stads tidning GP gång efter gång kan publicera sådan här fullständigt ogrundad smörja utan att få någon som helst kritik. Häglunds krönika är utan tvivel ett påhopp mot en offentlig person enbart på grund av hans religion. Jag har många gånger upprörts över deras krönikor när de berört ett flertal ämnen, så vitt skilda saker som huliganism och religion. Så länge sådana här krönikor/artiklar dyker upp med förvånansvärt jämna mellanrum är och förblir GP en skittidning.

You Give And Take Away...

...my heart will choose to say,
Lord, blessed be Your name.

Den där strofen i den där lovsången som alla har så svårt för. Vad menar Matt Redman egentligen? Herren ger och Herren tar, är det verkligen så? Det kommer ifrån Jobs bok, då Job utbrister efter att han förlorat nästan allt han ägde: "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn."

Jag har verkligen inte mycket grund att stå på gällande teologiska detaljer, men jag vet hur jag som lovsångare ser på den här texten. Min tolkning av det hela är att oavsett om vi förstår Herrens vägar eller ej så står ett fast; lovat vare Herrens namn. Det är en viktig text som tyvärr har glömts bort i någon slags svart hål, där allt som blivit viktigt är hur den är som musikaliskt stycke. Den är upp-tempo och mäktig. Den är uttjatad och sönderspelad. Den är enformig.

Det grämer mig djupt att en av mina absoluta favoritsånger har blivit så "misshandlad" att folk inte verkar bry sig om vad texten handlar om överhuvudtaget. Det är lovsång i sin essens, en hyllning till Herrens mäktiga namn om det så strålar från solen eller om ens väg är märkt av lidande. Texten tar inte i anspråk att förklara varför solen skiner, eller varför vi lider, den är bara helt och hållet koncentrerad på att hylla Gud. Textförfattaren har förstått det som Job förstod, att oavsett var vi befinner oss så är vår Gud värd att hyllas för det han gjort.

Det är något vi har väldigt lätt att glömma bort i dagens lovsångsstunder då mycket fokus är på den egna upplevelsen, stämningen och atmosfären. När samhället blir mer och mer individuellt avspeglar det sig i vår lovsång. Är det bra ljus? Ska jag stå upp? Sträcka min händer? Vad känns egentligen bäst? Vi har glömt bort att sången inte är tillför vår skull, att det ytterst är Herren som skall äras. Det andra kan komma som en bonus, men lovsången är i sin natur ödmjuk inför Gud. Är den inte det, då tror jag den tappar sin kraft.

Det är min bön idag, och varje dag, att få leva som den ödmjuke lovsångare som Jobs bok och Matt Redman beskriver. Den som oavsett livssituation uttalar "lovat vare Herrens namn" som ett gensvar på Guds verk. Då tror jag lovsången även kan tala till oss på ett högst personligt plan.

Ära,
ära,
ära till Guds namn.

Don't Know Why

I söndags hade jag förmånen att lyssna på en oerhört bra predikan av Tomas Sjödin i Smyrnakyrnan, Göteborg. Ämnet var Vård för själen, och vem passar bättre i det ämnet än Tomas? Det var dock en liten bisats, ett uttryck han kort nämnde, som jag fastnade vid.

Han sa någonting i stil med att ett av de viktigaste uttrycken vi kan använda, används alldeles för sällan. Ett uttryck som förknippas med okunskap och nederlag.

Jag vet inte.

Så ofta befinner vi oss i situationer när vi inte vet svaret på våra frågor, ändå känns det så svårt att yttra det där, jag vet inte. Som uppvuxen i frikyrkorörelsen på konferenser med seminarium om skolgrupper, kreationism och evangelisation är jag lite bränd av att jag vet inte inte är ett helt okej svar. Snabbt försöker jag bläddra i skallen för att komma fram till det bästa motangreppet så fort jag får en svår fråga. Varför gör vi så? Varför kan vi inte bara ibland få erkänna att vi inte har svaret på alla frågor. Kristenhet handlar om tro, inte om vetskap.

Vad tycker du egentligen i abortfrågan? Är homosexualitet en synd? Skapades jorden på sju dagar? Är Gud si eller så? Hur fungerar tungotal? Vad är meningen med livet?

Jag vet inte.

Det är inget nederlag att svara så, det är inget tecken på svag tro eller teologisk okunskap. Det är ett tecken på insikt och ödmjukhet inför livets stora frågor.

I resten av Tomas predikan behandlade han hur vi i dagens samhälle inte hängt med i teknikutvecklingen. Själen har pressats in i den moderna världen och får helt enkelt inte plats längre. Vem bryr sig om min själ?

Vill du lyssna på hela Tomas predikan så kan du hitta den på Smyrnakyrkans hemsida.

Psalmskatter

Det är så mycket fantastiska texter och melodier i den svenska psalmskatten som är okända för mig. Det är synd, men samtidigt får jag se positivt på det hela, det finns mycket att upptäcka! På påskdagen sjöngs i Smyrna en text med följande strof som fastnade i mig.

"Vi tillber inga läror och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud." - Psalm 743 i svenska psalmboken.

Ord som tål att tänkas på för alla oss som vandrar i tro på livets Gud. Det är väldigt enkelt att falla in i tillbedjan till enskilda läror, att envist hålla fast vid sina egna mantran. Men vi tillber inte några mantran, vi tillber Herren, livets Gud. Mångfalden borde förena kyrkan i sin gemensamma tillbedjan, inte tvärtom.

The Lord moves in mysterious ways

Vi människor gillar att attribuera egenskaper till vår skapare jag inte alls är säker på att han besitter. Ett exempel på detta är genusfrågan, är Gud kvinnlig eller manlig? Kulturhistoriskt sett verkar han vara manlig och det hänger i allra högsta grad med tills idag. Min uppfattning är att han (det är mest praktiskt att säga han) är båda och inget, Gud är, som han (!) själv skulle uttryckt det.

Men det finns fler sådana här dilemman. Hur ser Gud ut? Hur lång är en dag i Guds perspektiv? Talar Gud till oss, och isåfall på vilket språk? Talar Gud överhuvudtaget mänskliga språk, eller enbart andliga språk?

Jag funderade idag på hur Gud kan välja att inte agera med sin allmakt i vissa situationer. Ett barn som rycks bort alldeles för tidigt. En naturkatastrof eller ett rasande inbördeskrig. Vi känner alla till situationer som är rakt igenom onda. Varför väljer Gud att inte göra någonting i vissa situationer, trots att det i allra högst grad verkar krävas. En fråga som dök upp är om Gud överhuvudtaget väljer. Är valet enbart ett mänskligt kval som vi väljer att attribuera även till Gud? Det vore på ett sätt tröstande att vara viss om att Gud inte väljer bort mina problem av bestämda anledningar, utan snarare att jag inte kan förstå hans vägar.

Det talas en del i bibeln om hur Herren har utvalt personer, platser och folk i olika sammanhang. Men jag är lite osäker på om jag vill se det som samma sak som att välja mellan aktion och inte aktion. Finns här händelsevis någon av mina hebreiska/grekiska vänner som vill inflika? Hur fungerar ordet välja och utvald i bibeln?

Tro och tvivel

Jag såg häromdan att det finns en facebookgrupp som heter "We can find 1,000,000 people who don't believe in evolution before June". Gruppen har 100,000 medlemmar, om de lyckas finna en miljon eller inte får tiden utvisa, jag kommer inte bli en utav dem.

Varför är vi kristna så skraja för vetenskapen? En stor del av allmänheten skulle nog hävda att kristna kan vara ganska trångsynta när det gäller synen på vetenskap, jag är beredd att hålla med. Det verkar finnas något motsatsförhållande mellan en gudstro och en tro på vetenskapliga framsteg som jag aldrig riktigt har förstått. Jag var själv likadan för 5-6 år sen. Kreationist, ja visst! Vi bjöd in talare till vår kristna skolgrupp som talade om livets osannolikhet, var man på en kristen konferens någonstans så gick man givetvis på det seminarium som handlade om evolutionens omöjlighet. Jorden är lika sannolik som att en jetmotor skulle uppstå av sig själv mitt i skogen. Det lät ju så bra, ingen kan väl tro på något sådant osannolikt och slumpmässigt? Eller?

I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur apostlarna skall utse en ny apostel som ersättare till Judas, förrädaren. Man tänker sig att de borde ha en ingående diskussion i ämnet över ett par dagar och sedan ha någon form av rådslag eller omröstning. Men vad väljer de för metod?

Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna. Apg 1:26

Den här metoden verkar helt sinnesförvirrad för oss i dag. Hur kunde de lägga ett så viktigt beslut i slumpens hand? Slumpen är väl Guds ärkefiende? Själva motsatsen till Gud, den kraft som verkar i universum utan en bestämd riktning, det kan väl ändå inte vara Guds vilja? Jo det går att resonera så, om Gud är den allsmäktige Gud vi tror han är, kan han inte då påverka fallandet av en lott? Är det i själva verket Gud som ligger bakom slumpen? De tidiga kristna hade tydligen en sådan tillit till sin skapare att de trodde på hans makt även i en sådan situation. Jag tror nog Gud har en ganska stor hand i evolutionen. Det är trots allt ett helt genialt system, och dessutom lite av hans modus operandus, att leda utan att tvinga.

Dessa resonemang kring skapelse och evolution leder för mig personligen ofta ner i en enskild fråga. Spelar det överhuvudtaget någon roll var motorn kommer från? Nu ligger den där mitt i skogen och rostar bara för att vi envist försöker komma fram till vem som byggt den och lagt den där. Jo, jag tycker faktiskt det är en viktig diskussion, men samtidigt har den kanske fått lite väl mycket plats under min uppväxt. Jag är glad över att jag funnit ett samspel mellan min vetenskapliga vardag och min gudstro. Gudstron hjälper mig att förstå, uppskatta och ta till mig vetenskapen, och vetenskapen hjälper mig att bekräfta och förundras över Guds verk som det fantastiska det är. Jag hoppas fler kan komma till den insikten.

Konsten att skildra sin samtid

För eventuella läsare som känner att de behöver fler sidor att följa så kommer här en rekommendation. Samuel Larsson kommer med hyfsat regelbundna uppdateringar på sin fantastiska seriestripp kristian på http://www.kristiansvensson.be. Rasande skicklig skildring av frikyrkovärlden och alla dess stereotyper. Den är faktiskt inte enbart rolig heller, här finns en hel del att tänka på. Ofta driver man mycket med stereotyper, men det är mycket få av dom som inte är rotade i någon form av sanning. Satiren har länge vart ett sätt att skildra och kritisera genom humor, och här får vi serverat en stripp varje vecka som får oss att flina, småskratta, men också att tänka efter. Fantastiskt bra!

what a man, what a man, what a man, what a mighty good man!

precis läst klart hans bok The Irresistible Revolution. och den är ganska oemotståndlig faktiskt, vem vill flytta in i ett hus med mig och bilda kommunitet?