Human Nature

Är människan god eller ond? Är hjärtats innersta rum svart eller vitt? Lyssnar vi till demonen eller ängeln på axeln?

Få frågor har väl tagits upp så många gånger som denna. Är vi verkligen goda innerst inne, eller är de eventuella goda handlingar människan gör bara ett gruppbeteende som utvecklats på grund av ett i botten egocentriskt tänkande?

Sommaren är här och det innebär för min del lite mer fritid än vanligt. Passar sig då att läsa ikapp lite i sin bokläsarlista (som börjar bli väldigt lång). Senaste dagarna har jag läst Djävulen och Fröken Prym av brasilianske författaren Paulo Coelho. En utmärkt liten bok om en främling som anländer till en liten insomnad bergsby. Han vill hämnas på världen och utsätter därmed byborna för en prövning. Han utlovar tio guldtackor till byn, en förmögenhet som skulle kunna rädda hela byns existens, i utbyte mot att de dödar en utav byns invånare. Han vill göra detta för att visa för människan att hon i grund och botten inte är god, utan ond.

Jag ska inte spoila boken för er som vill läsa den, men diskussionen går att för i alla fall. Den bibliska skapelseberättelsen talar om en skapelse som är god, inklusive människan. Sedan sker ett svek och människan är sedan den händelsen fallen till sin natur. Detta är enligt många kristna traditioner anledningen till att människan måste omvända sig innan hon kan nå försoning med Gud, den s.k. arveskulden eller arvssynden. Kan jag som kristen hävda en fallen mänsklig natur, att en omvändelse är nödvändig, och samtidigt hävda att människan till sin natur är god? Är arvssynden något vi föds med, eller är det något som är kulturellt medärvt genom mänsklighetens otaliga generationer?

Det är lätt att dra paralleller till Moder Teresa och liknande människor för att försöka övertyga sig själv om att det finns goda människor. Själv behöver jag inte gå längre än till min egen mormor. Hon har givit mig ett exempel, kanske omedvetet, på att huruvida människan är god eller ond i grunden inte spelar någon roll, så länge man anstränger sig för att leva ett gott liv. Är inte detta vad vi ser också i Jesu undervisning? Han säger till oss att leva det goda livet. Att behandla andra så som vi vill bli behandlade själva. Att ge mat åt de hungriga, vatten till de törstiga och rum till de hemlösa. Det verkar inte handla så mycket om hur vi är födda, vad vi har blivit eller vad vi har varit. Det som är viktigt är vad vi gör här och nu.

Kanske är det också lösningen på frågan om människan är ond eller god? Hon är båda, det är upp till henne själv att bestämma. Människan är i grund och botten sin egen vilja. Vi har mer makt över våra liv än vad vi ibland tror. För att utföra Guds vilja krävs det först att vi kan ta kontroll över vår egen vilja, i strävan för att vara goda människor.

Så oändligt mycket lättare sagt än gjort.

Men jag hoppas och tror att det är möjligt.

4th Time Around

Ok. Nu sätter jag punkt för hur mycket jag orkar läsa om Rob Bell's bok Love Wins. Jag gör det genom att länktipsa om den recension som förmodligen bäst beskriver det intryck jag fick av boken när jag läste den.

Man kan hitta meningsskiljaktigheter, och kanske till och med rena felaktigheter i Bell's bok. Men då har man missat poängen. Bell's bok är inte akademisk i sin natur (och det är här så många har missförstått den), den är ute efter att få oss att ställa frågorna. Att visa på att det finns fler folk som ställer frågorna, och att svaren inte alltid är simpla. Jag tror boken förkroppsligar Paulus uppmaning i brevet till Filippi att vi bör "arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta.". (Fil 2:12)

Recensionen finner du här: Relevant Magazine

Bold As Love

Inkvisitionen har startat. Pastorn och författaren Rob Bell skall exkommuniceras ur den evangelikala sfären. Det är i alla fall vad flertalet kristna debattörer och ledare i USA tycker.

För er som liksom jag alltid undrat hur inkvisitionen skulle te sig i en modern YouTube-ifierad fattning så finns ett lysande smakprov här nedan. Jag vill varna känsliga tittare för att det förekommer en kraftigt religiös man i filmen som verkar lite "borderline" så att säga. Jag vill egentligen bara sätta mig ned och prata lite med honom. Krama om honom. Han verkar så fylld med vrede.

Todd Friel - Out Of The Closet

Oavsett vad man tycker om Bells nya bok (som jag inte har läst ännu) så måste man medge att han är ordentligt modig. Detta boksläppet har skapat en medial storm i framförallt USA, men även i Sverige. Rob Bell har under den senaste tiden varit på topp-10-listorna över twittrade personer. Flera stora evangelikala ledare i USA förklarar nu Rob Bell som kättare. Han skall förklaras anathema. Han måste ha varit medveten om vad som skulle hända när han skrev den här boken. Han måste varit medveten om att det kommer få konsekvenser dels för honom, dels för hans församling. Han måste ha känt att det var ett budskap han verkligen ville få ut, för jag är övertygad om att han hade kunnat släppa sin bok med mindre medial publicitet. Vill Rob Bell få till en splittring i den evangelikala rörelsen?

Ber att få återkomma när jag läst boken själv, men någonting säger mig att jag kommer ha en annan åsikt än clownen i det amerikanska TV-programmet i länken.

The East To The West

Dags för tredje och sista delen om böcker jag läste under min resa. Idag tänkte jag prata lite om den förmodligen bästa boken jag läste under tiden i öster; My Name Is Red av Orhan Pamuk.

Orhan Pamuk fick nobelpriset i litteratur 2006, sex år efter det att My Name Is Red, eller Benim Adım Kırmızı som den heter på turkiska, publicerades. Nobelpriset är intressant på något sätt. Det förknippas naturligtvis med skickliga författare, men även en hel del med så kallad "svår" litteratur. Att ha fått nobelpriset brukar innebära mycket uppmärksamhet för en författare som oftast inte ligger i mainstreamfåran och seglar. Detta stämmer även om Orhan Pamuk, även om flera av hans verk fanns tillgängliga på ett flertal språk redan innan utnämningen.

Så är Orhan Pamuk svårläst? Innan jag svarar på den frågan är väl en kort beskrivning på sin plats.

My Name Is Red utspelar sig i världsmetropolen Istanbul på slutet av 1500-talet. Den ottomanska sultanen har beslutat att låta ge ut en bok som beskriver skönheten och storheten i hans rike. Till detta anlitar han alla mästare inom kalligrafi och miniatyrmåleri, för att boken skall kunna beskriva hans rike i dess fullhet. Men snart efter bokens påbörjande blir en av miniatyristerna mysteriskt mördad. En jakt på mördaren börjar genast. Har den stackars målaren fallit offer för professionell avundsjuka? Eller kanske är det kärleksaffärer som är bakgrunden till det brutala mordet? Eller kan det vara så att han genom sitt deltagande i bokskrivandet har upprört det starkt konservativa prästerskapet från Erzurum?

Resten av historian blir en mördarjakt i omodern tid med inslag av romantik, religion och filosofi när vi får följa Black, som också är med och skriver boken när han försöker ta reda på vad som hänt. Det blir även en resa genom 1590-talets Turkiet och en stark inblick i kalligrafins och miniatyrmåleriets värld.

Så till frågan då, är det en svårläst bok? Ja och nej. Nej som i att han skriver med bra driv i sin berättarteknik, nej som i att det inte är onödigt komplicerat språkbruk. Det är en rent tekniskt lättläst bok som går fort på grund av sin spänning. Det är en bladvändare som fått nobelpriset.

Men ja, därför att han blandar österländsk med västerländsk kultur på ett fantastiskt sätt. Det är svårt för en person från t.ex. Sverige att förhålla sig till många av de saker som tas upp i My Name Is Red. Det är också just det som får en att ryckas med i berättelsen, det är för mig ett helt nytt berättarsätt.

1590-talets Istanbul är en stad där islam är den dominerande religionen, men de religiösa ledarna hotas av inflytandet från väst. Utan att ha varit i Istanbul så tror jag att det är ett fantastiskt porträtt över denna mystiska stad där öst möter väst på ett mycket fascinerande sätt. Detta framhävs i en av de tre stora konflikterna i My Name Is Red. Nämligen måleritekniken som kommer till Istanbul under den här tiden från Venedig. De venetianska mästarna har nämligen börjat måla av människor och platser på ett naturtroget sätt. I enlighet med muslimsk målerikonst är detta att vanhelga Allahs verk, varför man alltid målar t.ex. människor, hästar och träd enligt precis samma mönster. Sultanens plan med sin bok är att hans rike skall bli avbildat i den venetianska stilen, och detta är upprinnelsen till en stor konflikt i boken.

My Name Is Red är en utan tvivel den bästa spänningsromanerna jag läst, en fantastiskt passionerad berättelse om en stad som jag väldigt gärna vill besöka, inte mindre efter att ha läst denna roman. Det enda jag kan hålla emot Pamuk är att han i vissa fall använder ett onödigt vulgärt språk. Jag skulle tro att han gör det i provocerande syfte mot den konservativa religiösa överheten i mellanöstern, men för mig tillför det tyvärr ingenting till själv historien och romanen. I övrigt en fantastisk bok, framförallt för att i grund botten vara en deckare, och i den klassen är den solklart utan konkurrens. Läs den och döm själv!

Bad Romance

Dags för del två i boksnackarserien. En annan av de böcker jag läste under resan var Lord Jim, skriven av Joseph Conrad år 1900. Conrad är kanske mer känd för sin The Heart of Darkness, på vilken bl.a. Francis Ford Coppolas mästerliga film Apocalypse Now är baserad. Men Lord Jim tillhör även den klassikerna från förra sekelskiftet.

Jag hade från början egentligen tänkt läsa The Heart of Darkness, men fick ett tips från en israelisk man vi vandrade med om att Lord Jim är minst lika intressant. Lord Jim dök sedan upp i en bokaffär till ett bra pris och därför blev det den.

Det är en roman som publicerades i flera delar i en tidskrift vid namn Blackwood's Magazine, detta var en vanlig publikationsmetod för böcker förr i tiden, och ett effektivt sätt att nå ut till en stor läsarkrets. Från början var boken tänkt att var en kort novell, men Conrad säger själv att han blev så förtjust i huvudkaraktären Jim att han bara var tvungen att fortsätta berätta om Jims öden.

Jim är en sjöman om vilken vi egentligen får veta ganska lite, vi vet till exempel inte hans fullständiga namn. Han tar arbete på en skonare i trakten kring Indonesien där han så småningom blir styrman på en längre resa över Indiska Oceanen. Resan går mot Mekka och båten är överfull med vallfärdande muslimer. På väg dit råkar båten ut för en olycka, riktigt hur det sker är oklart, men vad vi får veta är att skeppets besättning flyr det sjunkande skeppet utan att larma de sovande pilgrimerna. Jim själv är tveksam till om detta är rätt sätt att handla, och hoppar till en början inte med sina kollegor, till slut väljer han dock att överge skeppet trots allt.

Väl framme i hamn så framkommer uppgifter om vad som har skett, hans kollegor har sedan en tid flytt fältet, och Jim får ensam möta domstolen. Under tiden rättegången sker möter han en ny vän vid namn Marlow, som är berättaren genom nästan hela boken. Marlow försöker hela tiden hjälpa sin nyfunne vän att komma på spåren igen, men hans förflutna hemsöker honom gång efter annan.

Till slut lyckas han finna någorlunda ro i den lilla avkroken Patusan, en holländsk handelskoloni där han genast blir upphöjd till hövdingstatus hos de lokala innevånarna, därav titeln 'Lord Jim'. I Patusan lyckas han äntligen fly från sitt förflutna, men blir istället indragen i en konflikt med en lokal pirat.

Hela boken och berättelsen om Jim är en väldigt intressant moralisk diskussion om en människas ansvar och plikt. Det är också en observation om hur en händelse kan efterfölja en person, trots att personen inte själv är helt övertygad om att han handlat fel. Bara det att människor i hans närhet hela tiden tar upp fallet får honom helt ur balans. Det är en berättelse om hur en människa handlande kommer påverka hela hennes person och framtida liv. Jim är en, som hans vän Stein beskriver honom, hopplös romantiker, som ser allting i alldeles för dramatiska gestaltningar. Stein hävdar att han dömer sig själv alldeles för hårt, eftersom han ser handlandet som en så viktig punkt. Jims romantiserande blir sedan honom till hjälp när han slår sig ner i Patusan, och folket ser upp till honom och hans visioner.

Lord Jim är en svårläst bok, kanske den absolut svåraste skönlitterära boken jag läst. Men tankarna som uppstod under tiden och efter i samband med att jag läste en litterär analys av boken var värda den processen. Boken manar till funderingar kring romanticism och pragmatism. När är det egentligen bra att vara romantiker, är det någonsin bra, eller är en rent pragmatisk inställning till livet gynnsam?

Jag själv kan känna mig ganska romantiserande kring vissa saker. Samtidigt kan jag i andra sammanhang vara oerhört pragmatisk och nästan cynisk. Det är två spännande synsätt som finns i de flesta människor. Vad gäller mig själv så är jag romantisk vad gäller mina sinnesintryck. Jag har väldigt lätt för att förföras av naturens skönhet eller vacker musik. Jag blir alltid oerhört blödig när jag berörs av något, jag gråter nästan oundvikligt på begravningar, bröllop eller gripande filmer. Min pragmatism blir mer tydlig när någonting går emot mig, jag ser väldigt krasst på verkligheten och försöker acceptera eller nästan skratta bort det som drabbat mig.

Hur ser du, läsaren, på romanticism kontra pragmatism? På vilka områden romantiserar du kring verkligheten, och på vilka områden är du pragmatisk?

Talking Books

Jag har som ni kanske ser om ni sett den här bloggen tidigare, gjort något av en designuppdatering. Det var dags att återgå till det svarta som brukade dominera den här bloggen vid den tid då den startades, vilket faktiskt är hela ett och ett halv år sen vid det här laget. Jag har även kortat ner namnet något, förhoppningsvis ska jag lyckas komma på någon finurlig URL som är marginellt lättare att memorera än den nuvarande. Bidragande orsak till detta är även att jag inom en snar framtid högst sannolikt inte längre kommer att bo på det omtalade Highlife Heights. Jag funderade på att utlysa någon form av tävling angående namnet, men är orolig för att det skulle trycka ner bloggens redan svaga självförtroende allt för långt i de redan innan lite väl stora skorna.

Fritid har jag haft gott om de senaste månaderna, och oavsett vad predikaren säger så är mycket bokläsande ett bra sätt att fördriva just fritid. Jag har ju gett mig på ett par recenserande inlägg i den här bloggen förut, och tänkte nu över ett par inlägg göra ett slags recensions-medley av lite av de böcker jag lyckades begagna under resan. Håll till godo.

Catch 22 - Joseph Heller
Boken som gav uppkomst till det välanvända uttrycket "moment 22", vilket är bokens Svenska titel är en ytterst märklig bok. Den utspelar sig under andra världskriget på en liten ö utanför Italien med en amerikansk flygförläggning. För de som har läst böcker och sett filmer angående andra världskriget, kanske en utav historiens mest dramatiserade händelser så är väl inte ytterligare en novell i raden något man lägger högst upp på prioriteringslistan. Men då gör man ett misstag.

Heller har knåpat ihop en berättelse om ett gäng soldater som inte alls är särskilt intresserade av att slåss för sitt land, utan snarare mer av att lyckas få frisedel hem med alla möjliga och omöjliga medel. Han skriver satir med en ironisk ton och får hela spektaklet som utspelar sig i och kring militärbasen att bli högst komiskt. För faktum är att inte särskilt mycket av berättelsen utspelar sig i själva kriget, utan det mesta handlar om de olika soldaternas förehavanden utanför strid, samt deras oerhörda insatser för att undvika just strid.

Det är svårt att dra några som helst paralleller till liknande böcker, det närmaste jag kommer är någon slags blandning av Douglas Adams mästerverk A Hitchhicker's Guide to the Galaxy (Liftarens Guide Till Galaxen) och serietidningen Knasen. I slutändan är det en väldigt underhållande, om än ganska svårbegriplig bok, som faktiskt utöver sin humoristiska ton även har ett och annat att säga om krig. För det är frågan man ställer sig efteråt, relativt en Hollywood-filmatisering, är det här närmare eller längre ifrån sanningen om andra världskriget?

Av de böcker jag hann med att läsa under resan så skulle jag benämna den här som näst bäst, och därmed ytterst rekommenderad! Den kräver dock sin man om den skall läsas på engelska, då språket från och till är relativt komplext. Jag tror även att det är en bok som tjänar ovanligt mycket på att läsas på sitt originalspråk, engelska. Förhoppningsvis är den svenska översättningen tillräckligt tillfredsställande för att inte förstöra berättelsen, men en del av den ironiska touchen tror jag oundvikligen försvinner.

Quiet Town

Sommarforskning och fotbolls-VM lämnar tyvärr inte mycket tid över till kreativt bloggande. Men misströsta icke! Då och då hoppas jag kunna dyka upp med något.

Idag är en sådan dag.

Jag har precis läst färdigt Filip Hammar och Fredrik Wikingssons nya bok Tårtgeneralen. En ganska märklig historia om händelser i småstaden Köping under 1980-talet. Boken kretsar kring en underlig kuf som kallar sig själv Hasse P. Han ser sig själv som en sjöman på land, han drar från stad till stad i Västmanland och hittar på saker för att sprida glädje omkring sig. I själva verket är det känslan av att ha lyckats med någonting han är ute efter.

Han kommer från ganska stökiga halvt alkoholiserade förhållanden i Västerås och anländer i Köping 1984, precis då Jan Guillou visar ett reportage i Rekordmagazinet där han utser Köping till Sveriges tråkigaste stad. Reportaget blir ett slag i magen på hela Köping och Hasse P känner genast att här måste göras något. Sagt och gjort Hasse P vill sätta Köping på kartan igen, så han bestämmer sig för att organisera ett rekord. Köping och Hasse P skall baka världens längsta smörgåstårta.

Det är en mycket komisk bok (vilket kan väntas av Filip & Fredrik) om en ganska förvirrad man som har svårt att hålla ihop tid och rum, men ändå tar sig an det ena stora projektet efter det andra. I varenda bakslag slåss han mot viljan att ta till alkoholen igen, det som håller honom uppe från fördärvet är att hålla blicken fast på nästa projekt. Nästa kick. Jag tycker de har lyckats porträttera den där halvakoholiserade lokala kufen ganska bra, han ger verkligen det där spontana, förvirrade intrycket man har av sådana människor.

Det blir aldrig tråkigt att följa Hasse P, han lever som han lär, snabbt, i rörelse med hastiga kast åt flera håll på en gång. Filip & Fredrik har lyckats skriva en bok om ett riktigt småstadsoriginal och hans jakt på nya mål utan att förlöjliga honom. Skön sommarläsning utan allt för mycket personlig insats i hängmattan eller på stranden, eller varför inte på semestern till Köping?

King of Pain

Marcus Birro kan nog vara en av de personer som figurerat absolut mest i svensk TV det senaste året, möjligtvis undantaget Björn Ranelid. Vi har sett honom i Let's Dance (nåja, vi har haft möjligheten att se honom i Let's Dance), vi har sett honom i På Spåret, vi har sett honom i Expressen och ett helt gäng andra tidningar, vi har sett honom på Fan-TV, i Canal+ och TV9-fotbollssändningar, på Frizon-festivalen och i Svenska Kyrkans tidning Amos. Han har blivit känd på riktigt nu.

Just därför är det intressant att läsa material som han gett ut innan mediavärlden på riktigt drabbade honom. Landet Utanför är en roman från 2003 om en person som kallar sig X. Han har blivit kronisk sjuk, och samtidigt träffat en tjej som skall bli hans. Det är en berättelse om hur mycket världen kan förändras utan att den förändras alls. Alla förblir desamma, men man ser dom från ett nytt håll, med nya glasögon. X träder in i Landet Utanför, landet där vi placerat de som inte längre kan arbeta. De som inte fungerar. Sjukpensionärer och krymplingar. Det är ett land för plågade och utsatta, men även det är en identitet.

På något märkligt sätt håller den här romanen mig ganska fängslad under den korta tid den varar. Inledningen är rent ut sagt dålig, vulgär och osmaklig. Men Marcus Birro hittar rätt efter ett par kapitel. Hans bittra humor är riktigt träffsäker när han beskriver hur det är att gå på jobb-sökar-kurs hos arbetsförmedlingen. Eller när han talar om Xs gamla kompis Morgan. Morgan arbetar på en dockteater för dagisbarn. Men Morgan gillar inte det sötsliskiga, han vill att barnen i äkta freudiansk anda skall utsättas för världen så tidigt det går. Därför sätter han inte upp Prinsessan och Grodan, eller Askungen. Morgan sätter upp Palmemordet. Med Christer Pettersson i huvudrollen. Men det är inte enbart humor, det är en stundtals riktigt vacker skildring av ett älskande par, mitt i det elände som sjukdomen innebär. Att det sen är en delvis självbiografisk roman (Marcus lider själv av den reumatiska sjukdomen MB Bechterew, av vilken X drabbas) gör det hela än mer trovärdigt.

Sammantaget en ganska bra roman, fängslande, trots att det i ärlighetens namn inte händer särskilt mycket. Men det är ju också så livet fungerar. Det är väldigt fängslande, även om vissa dagar förblir blanka. Bra läsning, med en hel del spännande ämnen, men kanske inget för den allra finaste delen av bokhyllan.

The blog has not moved on (yet)

Det har varit lite tyst här för ett tag, jag har inte haft något vettigt att skirva om, men nu ger jag eventuella läsare en ny bokrecension. Jag har nämligen nyligen läst ut första delen i Stephen King's serie The Dark Tower. Boken heter The Gunslinger och publicerades ursprungligen 19 Juni 1982. Detta är för övrigt Hennes Majestät Prinsessan Madeleines födelsedag, vilket inte har någonting alls med saken att göra, men jag är en stor supporter av obskyra fakta.

I boken introduceras vi till en värld som påminner mycket om vår egen, det kan vara i en avlägsen framtid, Huvudpersonen nämner gång på gång att "The world has moved on". Stephen King är känd som surrealistisk skräckförfattare och visst känns det att han gillar det bisarra även i denna roman. Vi följer en Gunslinger (någon slags postmodern cowboy) vid namn Roland Deschain på hans jakt efter sin ärkenemesis The Man in Black. Romanen är löst baserad på dikten Childe Roland of the Dark Tower Came av den viktorianska poeten Robert Browning.

Stephen King lyckas måla upp ett surrealistiskt landskap som ger mig bilder av den amerikanska västern blandat med en värld drabbad av atomkrig. Människorna omkring honom minns inte mycket från den värld som gått förbi, trots detta hörs t.ex. Beatles Hey Jude spelas i baren i staden Hull när Roland dyker upp. Hela tiden dyker dessa små spår av dåtiden upp vilket göra hela scenariot lite skrämmande.

Stephen introducerar i denna roman Roland genom ett antal flashbacks till hans uppväxt då vi får reda på hur han kom att uppnå titeln som Gunslinger. Hans långsiktiga mål är att finna The Dark Tower, en mystisk plats som genom berättelsen förblir odefinierad. Är det en byggnad, eller mer någon slags abstrakt plats han söker? Boken kanske inte bjuder på gastkramande spänning eller bråddjupa moraliska/filosofiska frågor (även om sådana försök görs, med hyfsat resultat) men den målar upp ett fantastiskt medryckande scenario. Det är på något sätt en sådan roman som aldrig kan göra sig tillräckligt bra på film, den kräver att fantasin får arbeta helt fritt.

Romanen är den första i en serie av 7 böcker där vi följer The Gunslinger och jag ser fram emot att fortsätta följa Roland Deschains resa genom den ödelagda världen.

Jag ger den 7/10 med förutsättningar för att stiga mer om resten av serien håller samma klass. De andra recensioner jag läst talar om att The Gunslinger växer ju mer av serien man tar del av, då man tydligare förstår de beslut Roland tar.

what a man, what a man, what a man, what a mighty good man!

precis läst klart hans bok The Irresistible Revolution. och den är ganska oemotståndlig faktiskt, vem vill flytta in i ett hus med mig och bilda kommunitet?

great expectations

jag har fortsatt att läsa klassiker. senast i raden Great Expectations av Charles Dickens. en roman om en föräldralös pojke vid namn Pip, och dennes resa från att uppfostras av en smedfamilj till att vara en del av societeten i London. mycket läsvärd, och i likhet med Pride & Prejudice som jag skrev om tidigare ger den en bild av Storbritannien under den viktorianska eran, då härkomst och rikedom var det enda som betydde något.

den unge Pip får höra i unga år att en okänd person anser att han har "Great Expectations", och lyckas med den okände personens hjälp ta sig till London för att försöka leva ett liv som gentleman. berättelsen handlar sedan om hur Pip söker ta reda på identiteten hos den person som hjälpt honom upp till sina drömmars mål. boken publicerades två kapitel i taget veckovis i en brittisk tidskrift under 1860, och har därmed väldigt mycket cliffhangers. detta är inte alls störande i mitt tycke utan får berättelsen att hela tiden bibehålla en spänning inför vad som väntar härnäst. sammanfattningsvis en mycket läsvärd och bok som uppmanar till eftertanke om vilka man egentligen borde rikta mest tacksamhet till. 8/10

pride and prejudice

precis läst (lyssnat) klart pride and prejudice av jane austen. ofantligt jättetråkig och ointressant den första, säg, tredjedelen. men den tog sig hyfsat mot slutet ändå och bjöd ändå vad den lovande. en berättelse om kolonialengland som i mångt och mycket går att översätta till vår tid. vi låter våra fördomar bestämma så oerhört mycket i livet. i slutändan måste jag ändå säga att det var en läsvärd bok, trots att de som känner mig vet att jag öste kritik över den inledningsvis. jag ger den en stark 7/10. nu fortsätter jag med en bok av utmärkta rob bell, för att sedan ta mig an great expectations av charles dickens.

i övrigt blir det mycket bad på kvällarna nu. och latmaskande på dagarna, jobbet är som jag misstänkte inte tidernas mest stressiga... spenderade 5 timmar av gårdagen åt att förkovra mig på wikipedia samt utmärkta quiz-sidan http://www.sporcle.com/. vad gäller wikipedia skall man naturligtvis läsa den engelska versionen som är enormt mycket mer utförlig än den svenska!