I'm blue (da ba dee)

Jaha, då har jag också, likt resten av jordens invånare sett filmen om de blå varelserna från planeten med alla träden på. Vi pratar om Avatar, om det osannolikt nog finns fler än jag som inte sett den ännu. Intrycket efteråt kan nog summeras lite som inlägget startar: "Jaha".

Filmen är sensationellt häftig med specialeffekter, animeringar och 3D-effekter. Men dialogen? Herre min skapare vad hände med dialogen? James Cameron har väl inte gjort sig känd som någon vidare finkänslig regissör men man kan trots allt tycka att de kan försöka undvika de absolut mest uppenbara klichéerna.

"Screw this. I didn't sign up for this shit!" - från machobruden i pseudohelikoptern vars i stort sett enda roll i filmen är att verka lite småtuff och slänga ur sig one-liners - blev droppen som fick bägaren att rinna över och jag och min gode vän Victor Berglund började småfnissa i salongen. Efter det gick det inte att koncenterera sig fullt ut på storyn (som givetvis är extremt förutsägbar, men det vill man nästan i en sån här film.) utan att notera klichéregnet.

Machobruden fortsätter i samma stil: "You're not the only one with a gun, Bitch!"

Ett annat minnesvärt ögonblick är när hela hjältegänget flyger i en av pseudohelikoptrarna och den galne muskelgeneralen skjuter efter dom med sitt gevär. Sigourney Weavers karaktär blir träffad i magen och utbrister...

"Oh, crap."

Jag vet inte om jag är ensam om det, men det känns som ett något underväldigande uttryck då man just blivit dödligt skadad av en kula i magen.

Det finns en hel del intressanta element i bakgrundstoryn. Människans kamp mot ekologin. Västmänniskans roll som kolonisatör. Gud som något som finns inom oss, och inom världen. Och den gamla härliga kärlek-över-gränserna intrigen. Men inget av detta lyfts upp till någon vidare intressant nivå utan filmen får utspela ungefär så som man förväntar sig att den skall utspela sig. Även om förväntningarna kanske inte var direkt skyhöga så had jag nog väntat mig en bättre film. När allt kommer omkring får den här filmen knappt godkänt, vilket beror på de oerhört läckra effekterna och de vackra miljöerna. Utan tekniken hade Camerons film knappast räckt till ett godkänt betyg. Men å andra sidan så kanske tekniken är just det som gör att dialogen inte ges något utrymme.

5/10

The Fox went out on a chilly night

Det är dags för filmrekommendation. Om du som läsare umgåtts med mig under de senaste dygnen har du förmodligen redan hört det, men det kan gott nämnas igen.

The Fantastic Mr. Fox är en mycket sevärd film.

En så kallad stop motion-film, tänk Wallace & Gromit fast med dockor istället för lerfigurer, och självaste George Clooney och Meryl Streep i huvudrollerna. Hela härligheten baseras på en saga skriven av Roald Dahl publicerad 1970, där herr Räv flyttar med sin familj till ett nytt område. I området bor tre arga bönder, och herr Räv bestämmer sig för att försöka utföra en rånkupp mot de tre bönderna. Sagt och gjort utför han sin plan, men allt går inte riktigt som det var tänkt.

Filmen är fantastiskt välgjord, rolig och mysig för den som gillar sagoberättelser. Rekommenderas varmt.

8/10

The blog has not moved on (yet)

Det har varit lite tyst här för ett tag, jag har inte haft något vettigt att skirva om, men nu ger jag eventuella läsare en ny bokrecension. Jag har nämligen nyligen läst ut första delen i Stephen King's serie The Dark Tower. Boken heter The Gunslinger och publicerades ursprungligen 19 Juni 1982. Detta är för övrigt Hennes Majestät Prinsessan Madeleines födelsedag, vilket inte har någonting alls med saken att göra, men jag är en stor supporter av obskyra fakta.

I boken introduceras vi till en värld som påminner mycket om vår egen, det kan vara i en avlägsen framtid, Huvudpersonen nämner gång på gång att "The world has moved on". Stephen King är känd som surrealistisk skräckförfattare och visst känns det att han gillar det bisarra även i denna roman. Vi följer en Gunslinger (någon slags postmodern cowboy) vid namn Roland Deschain på hans jakt efter sin ärkenemesis The Man in Black. Romanen är löst baserad på dikten Childe Roland of the Dark Tower Came av den viktorianska poeten Robert Browning.

Stephen King lyckas måla upp ett surrealistiskt landskap som ger mig bilder av den amerikanska västern blandat med en värld drabbad av atomkrig. Människorna omkring honom minns inte mycket från den värld som gått förbi, trots detta hörs t.ex. Beatles Hey Jude spelas i baren i staden Hull när Roland dyker upp. Hela tiden dyker dessa små spår av dåtiden upp vilket göra hela scenariot lite skrämmande.

Stephen introducerar i denna roman Roland genom ett antal flashbacks till hans uppväxt då vi får reda på hur han kom att uppnå titeln som Gunslinger. Hans långsiktiga mål är att finna The Dark Tower, en mystisk plats som genom berättelsen förblir odefinierad. Är det en byggnad, eller mer någon slags abstrakt plats han söker? Boken kanske inte bjuder på gastkramande spänning eller bråddjupa moraliska/filosofiska frågor (även om sådana försök görs, med hyfsat resultat) men den målar upp ett fantastiskt medryckande scenario. Det är på något sätt en sådan roman som aldrig kan göra sig tillräckligt bra på film, den kräver att fantasin får arbeta helt fritt.

Romanen är den första i en serie av 7 böcker där vi följer The Gunslinger och jag ser fram emot att fortsätta följa Roland Deschains resa genom den ödelagda världen.

Jag ger den 7/10 med förutsättningar för att stiga mer om resten av serien håller samma klass. De andra recensioner jag läst talar om att The Gunslinger växer ju mer av serien man tar del av, då man tydligare förstår de beslut Roland tar.

Hade Lasse Åberg vart död hade han roterat i sin grav

Jag har hört personer jämföra Peter Magnussons Sommaren Med Göran med Lasse Åbergs Sällskapsresanserie. Det är verkligen ingen snäll jämförelse mot Magnussons film. Jag hade läst lite halvpositiva recensioner om att detta inte var en komedi som alla andra svenska komedier. Oj vad jag bedrog mig.


Peter spelar en kille från Stockholms innerstad som är sådär pinsam och klantig som folk omöjligt kan vara. Skillnaden från hans karaktär Göran och Lasse Åbergs Stig Helmer är att Stig Helmer gör ett så mycket mer gulligt intryck. Han är så oskyldig i sin klantighet att man gillar honom. Göran framstår mest som en intelligensbefriad 30-årskrisande stadsbo. Humorn duggar tätt och det mesta är väldigt väntat. Ann gifter sig med en person som heter Alexander Ahl, och räck upp handen alla ni som inte såg vad som komma skulle när prästen proklamerade dem ett äkta par. Och sen det här med karaktären Grynets tics (hon får plötsliga ryck och harklar sig kraftigt lite då och då). Jag förstår ingenting. Är det roligt? Uppenbarligen, eftersom alla i salongen skrattar utom jag.

Filmen verkar lida lite av någon slags ambivalens. Vill den vara en svensk gullig sommarkomedi eller en utflippad amerikanske vulgokomedi? Den skjuter mot båda tavlorna och träffar någonstans mitt i mellan. Till saken skall sägas att jag aldrig riktigt gillat Peter Magnusson, jag har sett honom som en person som lever på att bygga sin humor på andra människor (kungafamiljen, stureplansstekare, osv.). Denna filmen bekräftar min uppfattning av att det han skapar helt och hållet själv blir ganska tafatt.

Kortfattat så är Sommaren Med Göran inte mycket mer än en lite vulgärare version av Göta Kanal. Ni som vet vad jag tycker om Göta Kanal vet att det inte är ett särskilt bra betyg.

2/10

U2 - Quantified

Här har ni min redogörelse för låtarna var och en för sig, alla betyg står i relation till denna konserten och inget annat. Det blir alldeles för rörigt att jämföra den med andra konserter då en arenakonsert av detta slaget berör på så många olika sätt (musikaliskt, känslomässigt, visuellt, etc.). Fortsätter på min tiogradiga skala eftersom jag fullständigt avskyr den intetsägande femgradiga skalan.

Breathe
En av de låtar som gör senaste plattan No Line On The Horizon till en hygglig platta, som konsertöppnare tycker jag dock inte den är någon jättehöjdare, varför inte fortsätta med Vertigo från förra turnén? Trots det är det ändå lite häftigt att inleda med ett trumsolo av Larry Mullen Jr. pluspoäng för det.
5/10

No Line On The Horizon
Konserten har inte riktigt börjat än och det känns. Ytterligare en ny låt och få personer sjunger med. Bono lyckas inte riktigt få igång publiken. Det känns som att hela Ullevi väntar på vad som komma skall.
4/10

Get On Your Boots
Låten som skulle bli 2009 års version av partyröjaren Vertigo känns precis som på skivan bara brötig. Sångmelodin är allt annat än bra och låten drunkar i sig själv.
2/10

Magnificent
Nu börjar det på allvar känns det som. The Edge har trampat igång delayet och Bono rör sig upp i sina höga register. Det här är en låt som kommer finnas med även på framtida turnéer.
6/10

Beautiful Day
Beautiful Day-introt bubblar igång, och det blir ett faktum. Festen är igång. Publiken sjunger med när den första ordentliga hiten ekar ut över arenan.
7/10

Mysterious Ways
Fantastiskt att höra den gamla hiten från Achtung Baby på konsert, en av låtarna jag saknade på förra spelningen. Publiken är med på noterna och alla håller nog med om att det här är definitivt mer än 'all right'. Refrängen svänger loss Ullevi ordentligt när Bono får hela arenan att vifta på armarna i takt.
9/10

One
Telefonerna har ersatt dåtidens tändare. Jag har aldrig varit på en riktig 'tändar-viftar-konsert' men det här är svårslaget. Hela Ullevi lyser upp som en stjärnhimmel till tonerna av den fantastiska balladen One.
9/10

Until The End Of The World
Ytterligare en låt från Achtung Baby, det har aldrig varit någon av mina favoriter, men den gör sitt jobb. Helt klart ett steg ner från de tidigare två låtarna dock.
6/10

Desire
The Edge på akustisk gitarr och Bono vrålar ut sitt begär över Göteborg. Hela Ullevi vrålar ikapp för att överrösta honom. Magnifik allsång. Och munspelssolo av Bono, bara en sån sak. Låten avslutas med en liten hyllning till MJ via ett par rader av Don't Stop 'til You Get Enough.
8/10

Stuck In A Moment You Can't Get Out Of
The Edge fortsätter på aktustisk gitarr och bidrar med falsettsång när han och Bono sjunger denna smäckra ballad som duett. Det är fantastiskt vackert
8/10

Unknown Caller
En låt från den nya plattan, inte särskilt inspelad hos publiken och de märks, alla tar en välbehövlig paus inför vad som komma skall.
4/10

The Unforgettable Fire
Wow! Väldigt oväntat låtval och en av de bästa låtarna från en skiva som tillhör mina personliga favoriter! Episk.
8/10

City Of Blinding Lights
En riktig arenarockare a.la. U2. Den når dock inte samma kosmiska höjder som förra gången. Scenbygget senast var nästan byggt för att användas maximalt till denna låten. Nu förblir den mest imponerande musikaliskt, vilket ändå räcker ganska långt.
7/10

Vertigo
Varför, åh varför kommer den nu? Det är med den här energin U2 borde kicka igång alla sina konserter. Publiken tänder till direkt och ståplats hoppar frenetiskt
8/10

I'll Go Crazy If I Don't Go Crazy Tonight
En av de bättre låtarna på den nya plattan. Tyvärr har de fått för sig att göra någon slags dansremix av den på konserten vilket fullständigt förminskar den. Det är kul med band som klär sina låtar i nya kläder på konserter, men det här är tyvärr ett väldigt misslyckat försök.
1/10

Sunday Bloody Sunday
Sådär ja. Back on top. U2 sticker ut hakan och klär hela Ullevi i grönt och gör Sunday Bloody Sunday till den 'rebel song' Bono hela tiden hävdat att den inte är. En hyllning till offren för presidentvalet i Iran. Vackert och samtidigt kraftfullt.
8/10

Pride (In The Name Of Love) / MLK
Nu är vi på väg ut i atmosfären igen. The Edge kickar igång mästerverket från The Unforgettable Fire och därmed hela arenan. Allsången dånar långt efter det att låten är slut och Bono måste tysta ner publiken för att kunna avsluta med några strofer ur bortglömda MLK.
10/10

Walk On
Bandet fortsätter i politikens tecken och dedikerar Walk On till Aung San Suu Kyi, Burmas kvinnliga frihetskämpe. Fint budskap, men låten når inte samma höjder som de riktiga godbitarna.
6/10

Where The Streets Have No Name
The Edge har aldrig ekat lika magiskt som han gör i mästerverket från The Joshua Tree. Och så länge man har The Edge går det nästan inte att misslyckas med den här låten.
9/10

Extranummer:

Ultra Violet (Light My Way)
Mycket låtar från Achtung Baby, och även detta är en låt som få kan sjunga med i. Bono är klädd i någon slags självlysande dräkt och gör det bra när den stora scenen sakta sjunker ner mot bandet.
7/10

With Or Without You
Detta är vad alla har väntat på. Publiken och Bono sjunger ikapp och låten vill aldrig ta slut. Helt klart en av U2s bästa låtar, både musik och lyrikmässigt. Magiskt
10/10

Moment Of Surrender
Bästa låten från nya skivan visar att det går att trollbinda en arena även om publiken inte helt kan texten. Mobiltelefonerna lyser upp arenan återigen och Bono sjunger ut i denna vackra ballad. Låten avslutar på ett härligt sätt, ett moment of surrender. Och härmed kapitulerar jag mycket riktigt inför U2. Få band klarar av att förtrolla en stor arena på detta sätt.
9/10

you say you want a revolution

Såg film igår i angered med ett gäng vänner. Revolutionary Road, Kate Winslet vs Leonardo DiCaprio all over again (ni minns väl Titanic). Jag tyckte om filmen. Den handlar om ett par som tröttnar på sitt liv i den amerikanska 50-talsförorten, the american dream är inte deras dream helt enkelt. Hon drömmer om att bli skådespelerska och han hatar sitt jobb på ett stort datorföretag inne i stan. De kämpar tillsammans för att ta sig ur det vardagliga livet, något som visar sig svårare än tänkt. Ett gripande drama med två lysande huvudrollsinnehavare och en briljant Michael Shannon som den lätt märklige matematikern John. Shannons karaktär framstår ironiskt nog som en av de mer förståndiga i den lilla villaförorten. Väldigt intressant i sammanhanget var hur annorlunda de olika karaktärerna uppfattades av de som såg filmen beroende på kön. Kvinnorna sympatiserade mycket med Kate Winslets rollfigur medan männen var mer eller mindre neutrala. På det hela taget en absolut sevärd film, uppe och nosar på högre betyg. 7/10



I övrigt är det intressant att se Leonardo DiCaprios utveckling. Han har i mina ögon gått från tramsig flickidol till en av mina absoluta favoritskådespelare med filmer som The Aviator, The Departed, Body of Lies, Blood Diamond och nu senast alltså Revolutionary Road. Väldigt kul att se en sådan utveckling, DiCaprio i huvudrollen är numera en garanti för en sevärd film.



En annan lustig notis är väl även att Kate Winslet återigen är inblandad i en sexscen där en hand sakta dras ner för ett fönster inuti en veteranbil, likt den klassiska scenen i Titanic.

a one trick pony

ösregn och skånsk jazz-funk-pop, kan det vara något? ja varför inte? konserten är schysst om du frågar mig, varken mer eller mindre, en välspenderad timme helt enkelt, men inget att skriva hem om (möjligtvis är det precis det jag gör nu...). magnus tingsek (vilket är hans fullständiga namn) river av ett tiotal låtar på taube-scenenpå liseberg samtidigt som regnet bara öser ner. han har sin stil tingsek, sitt eget sväng och jag gillar det, men det blir nästan lite till hans nackdel ibland med. han känns musikaliskt låst vid ett visst gung och för mig blir det hela lite repeterande efter ett par låtar. på det hela taget är det bra välskriven svängig musik, och han har en grym pipa, men jag skulle vilja se lite mer våghalsighet. våga ta ut svängarna lite magnus! 6/10

great expectations

jag har fortsatt att läsa klassiker. senast i raden Great Expectations av Charles Dickens. en roman om en föräldralös pojke vid namn Pip, och dennes resa från att uppfostras av en smedfamilj till att vara en del av societeten i London. mycket läsvärd, och i likhet med Pride & Prejudice som jag skrev om tidigare ger den en bild av Storbritannien under den viktorianska eran, då härkomst och rikedom var det enda som betydde något.

den unge Pip får höra i unga år att en okänd person anser att han har "Great Expectations", och lyckas med den okände personens hjälp ta sig till London för att försöka leva ett liv som gentleman. berättelsen handlar sedan om hur Pip söker ta reda på identiteten hos den person som hjälpt honom upp till sina drömmars mål. boken publicerades två kapitel i taget veckovis i en brittisk tidskrift under 1860, och har därmed väldigt mycket cliffhangers. detta är inte alls störande i mitt tycke utan får berättelsen att hela tiden bibehålla en spänning inför vad som väntar härnäst. sammanfattningsvis en mycket läsvärd och bok som uppmanar till eftertanke om vilka man egentligen borde rikta mest tacksamhet till. 8/10

what's going on?

jag vill verkligen gilla det här albumet. jag vill tycka att det är ett av tidernas bästa, precis som alla andra verkar tycka, den rankas till exempel som nummer 4 genom alla tider på ansedda tidningen rolling stones lista över tidernas 500 bästa album.

så vad finns det då att inte gilla här? ett konceptalbum om att återvända till USA efter vietnamkriget av en utav soulens mästare, Marvin Gaye. hans röst är helt sagolik, och texterna är det absolut inget fel på. men musikaliskt har jag väldigt svårt för What's Going On. den har mycket soul i sig, kanske för mycket soul, om du frågar mig. jag hittar inget sväng, inget gung. stråkarrangemangen faller platt och får mig nästan att tänka på julmusik.

en naturlig jämförelse finns hos motownkollegan Stevie Wonder. jag måste säga att personligen så föredrar jag flera av Stevies skivor före What's Going On, just på grund av det inneboende sväng som finns i hans plattor.

jag hade högt ställda förväntningar, men Marvin lyckas inte infria dom. kanske var min förväntan felaktigt ställd på svängig motownmusik. det känns tråkigt, på något underligt sätt gillar jag ändå den här skivan men jag kan inte ge den mer än 5/10. den engagerar mig tyvärr inte mer än så.

tvåhundrafemtiotusen bugg, all världens länder och irländsk filmmusik

så mycket kostar dom. biljetterna till jacksons begravning som ligger ute på blocket alltså. han hade en hel drös med skogstokiga fans den gode MJ men 15,000 dollars? nej jag hade nog hellre tagit en kvarts miljon bugg.

i övrigt har jag nu lyckats klara av att namnge 180 av världens 195 länder på sporcle. så går det när man har ett slappt kontorsjobb. att spika 195 blir nog lurigt, det finns oherrans massa märkliga öriken i söderhavet.

den gångna helgen resulterade annars i ett hett filmtips. once är en handkamerafilmad film om två personer som i filmen benämns 'boy' och 'girl'. boy spelar gatumusik och girl är invandrad från tjeckien. filmen är lite unik på så sätt att de låtar som spelas i filmen spelas i sin fulla längd. och det är fantastiskt bra låtar, framförallt om man gillar damien rice. glen hansard som spelar boy är en riktig damien rice 2.0. oscarsprisad för bästa filmmusik har den blivit och jag kan inte annat än instämma. 8/10.

pride and prejudice

precis läst (lyssnat) klart pride and prejudice av jane austen. ofantligt jättetråkig och ointressant den första, säg, tredjedelen. men den tog sig hyfsat mot slutet ändå och bjöd ändå vad den lovande. en berättelse om kolonialengland som i mångt och mycket går att översätta till vår tid. vi låter våra fördomar bestämma så oerhört mycket i livet. i slutändan måste jag ändå säga att det var en läsvärd bok, trots att de som känner mig vet att jag öste kritik över den inledningsvis. jag ger den en stark 7/10. nu fortsätter jag med en bok av utmärkta rob bell, för att sedan ta mig an great expectations av charles dickens.

i övrigt blir det mycket bad på kvällarna nu. och latmaskande på dagarna, jobbet är som jag misstänkte inte tidernas mest stressiga... spenderade 5 timmar av gårdagen åt att förkovra mig på wikipedia samt utmärkta quiz-sidan http://www.sporcle.com/. vad gäller wikipedia skall man naturligtvis läsa den engelska versionen som är enormt mycket mer utförlig än den svenska!