Veckans Soundtrack

Nirvana - Nevermind, 1991

Tänk att jag gått genom 25 år av livet utan att ha lyssnat på mer än 2 singlar av Nirvana. Känner mig som en musikalisk illiterat som missat resten av Kurt Cobains korta gärning. En av världens coolaste rockröster någonsin. Nevermind är verkligen en utsökt platta.

Veckans Soundtrack

Eldkvarn - Kungarna Från Broadway (1988)

Veckans Soundtrack

Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver (2011)

U2 - The Unforgettable Fire (1984)

Ulf Lundell - Den Vassa Eggen (1985)

The Band - Northern Lights - Southern Cross (1975)

Jigsaw Falling Into Place

Det tog ett bra tag. Det tog en hel dags lyssning på repeat. Men nu är det officiellt klart att Radioheads senaste platta The King of Limbs är mycket, mycket bra. Min gode vän Victor har lärt mig att det är något visst att lyssna på ett album på repeat i flera timmar. Vissa plattor liksom kräver det.

Efter två dagar med King of Limbs på repeat har nu då alltså pusselbitarna har fallit på plats. Eller i alla fall ett par av dem. King of Limbs har precis som det mesta Radiohead gjort väldigt många och svårplacerade pusselbitar. Men det är så man vill ha sitt pussel. Ju fler bitar desto bättre.

Den är lik Kid A (2001) på många sätt. Den är elektronisk. Introvert. Meditativ. Svår. Djup. Oväntad, fast ändå väntad.

Det är en skiva man inte kan stoppa in i en spellista, den är som en helhet. Det är en skiva, som likt så mycket av det Radiohead åstadkommit växer ständigt. Och skall man se till tidigare verk så kommer den fortsätta växa ett bra tag till. Jag kan fortfarande lyssna på Kid A och undra om jag verkligen lyssnat igenom hela skivan förut.

Det är svårt att finna favoritspår på King of Limbs. Faktum är att jag har svårt att minnas titlarna på låtarna just på grund av enheten de uppvisar, och då har jag ändå lyssnat igenom hela skivan massor av gånger. Men jag finner heller inga lågvattenmärken. Det är konstant mycket bra experimentell pop. Och det känns som att det är väldigt mycket Thom Yorke.

En skiva som jag sannolikt kommer lyssna på länge, länge. Kanske inte varje dag, men de dagarna som är Radioheaddagar kommer den absolut att rulla. Och då givetvis, på album repeat.

Radiohead är nog inte för alla människor. Men ge dem ett försök. Tro inte att de kommer nå fram på en trött lyssning på bussen. Ge dem dagar, veckor. Ge dem album repeat. Du kommer finna ett band och en musik som håller i längden.

"Du kommer inte stanna här länge"

Enligt den inledande singeln River en vacker dröm var det vad röster i hans huvud sa till honom när han slog igenom i början av det senaste millenniet. Han erkänner själv att han trodde på dem, han var inte här för att stanna. Likt väl är det, 10 år senare här; Håkan Hellströms sjätte album 2 steg från paradise.


Man brukar säga att artister är aldrig så bra som när de precis slår igenom, de där första 3-4 skivorna är då man riktigt glänser, sen tröttnar inspirationen. Man går ifrån sitt sound för att sedan aldrig hitta tillbaks. Håkan Hellström jobbar inte så. Jag vågar påstå att detta sjätte album är det bästa han hittills gjort. Visst här finns inga straight-out partylåtar som Ramlar eller Kom igen Lena. Men här finns allt annat som gör Håkan Hellström till en utav Sveriges absolut bästa låtskrivare, artister och skildrare. Här finns Göteborgsromantik med det ständigt närvarande havet i Saknade te havs och Dom där jag kommer från. Här finns bedårande ballader som Jag vet vilken dy hon varit i och Vid protesfabrikens stängsel. Här finns ett intro som luktar Bo Kaspers i Det här är min tid.

Framförallt finns här de låtar där jag tycker Håkan är som allra bäst. Dom där jag kommer från, Man måste dö några gånger innan man kan leva och Du är snart där är alla låtar som får mig att tänka på Bruce Springsteen. De är lika i sina skildringar, Bossen och Håkan. Det gäller inte enbart musikaliskt, utan det finns något gemensamt i sättet att skriva, en slags folklig arbetarstadspoesi.

När Håkan spelar live framöver kommer han alltid ha sina gamla publikfriande barndomshits att luta sig tillbaka mot, men det är i nuet han producerar magi på riktigt. Det är den åldrande småbarnspappan Håkan Hellström som är närmre 50 än 20 som skriver musik ifrån ett helt annat perspektiv nu för tiden. Han adresserar det i det sista briljanta spåret Du är snart där, med strofen Håkan du var bättre förr.

Jag håller inte alls med. Håkan var annorlunda förr, han var ung och sprudlade av energi och kärlek. Nu är det onekligen en mer återhållsam Håkan Hellström vi hör, men det är samtidigt en mer insiktsfull och begrundande musiker. Du är snart där slutar med en upprepad fras: Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. Det är en beskrivning av en medveten vilja att tro att det bästa ligger framför en. I vissa fall är det en begrundad förhoppning, i vissa fall en medveten lögn för att orka med. I Håkan Hellströms fall tror jag definitivt det är en sanning. Detta är nämligen Håkan Hellström starkaste skiva hittills, och ingenting talar för att han är på väg utför.

Cover Me

En av vår tids stora konstnärliga förluster är helt klart album cover art. Omslag på skivor, på vinylens tid kunde man rama in en platta. Nu är denna konstart förpassad till ett litet 10x10 cm ark i ett CD-fodral, eller än värre, ett par kB jpeg-data i en mp3-mapp. Som en hyllning till denna försvinnande konstart tänkte jag därför visa ett par personliga favoriter.

Kraftwerk - Autobahn

Thom Yorke - The Eraser

Steely Dan - Pretzel Logic

Pink Floyd - The Dark Side of the Moon

Musik kan vara konstnärlig på flera sätt. Dessa och många andra skulle lika gärna kunna sitta i ramar på väggen som att stå och ruttna i ett skivställ. Någon som känner till ett bra ställe där man kan få tag i högupplösta albumomslag?

I'm Still Waiting

1991 spelades en titelmelodi in för barnprogrammet Lilla Sportspegeln. Du Kan Alltid Bli Nummer Ett sjöngs av en tolvårig tjej som sedan tre år senare upptäcktes av ett stort skivbolag. Resten kan ni, Do You Really Wan't Me, Show Me Love och Do You Know (What It Takes) blev hits såväl i Sverige som i USA och ett nytt svenskt musikunder var fött. Alla tjejer klippte sig i kort frisyr och sprang runt i dunjackor i silver likt sin nya idol.

Sedan dess har Robin Carlsson hunnit bryta sig loss från de stora skivbolagen, och släpper sedan 2004 musik på sin egen label, Konichiwa Records. Eget skivbolag verkar inte bara ha inneburit större frihet utan också en slags nystart för Robyn där hon utforskat den elektroniska musiken. Det har gått 5 år sedan den hyllade skivan Robyn och nu är det äntligen dags för nytt material från en av vårt lands största popstjärnor. I dagarna släpptes en video från en av hennes nya låtar, Dancing On My Own, och det luktar With Every Heartbeat och Kleerup lång väg.

Robyn's nya album Body Talk kommer släppas i inte en, inte två, utan tre delar under 2010. Den första delen beräknas landa den 14 juni, men cirkulerar redan runt på nätet. Jag kan nog ändå tycka att har man väntat i fem år kan man gott vänta i en halv månad till.

Värd att vänta på?

I found gold in them there hills

Jag satt och läste om Tomas Andersson Wijs senaste platta Spår för ett par dagar sen. Den är lite som hans skivor brukar vara, den fastnar inte direkt, men landar säkert stadigare än mycket annat.

Hur som helst så läste jag att den var producerad av Tobias Fröberg. Vem är det, tänker ni då. Det tänkte jag med. Killen finns inte på Wikipedia, men han har trots detta åstadkommit i alla fall två mycket lovande skivor som finns på allas vårt Spotify. Spana in dem här! Väl värda både en och två genomlyssningar!

Brittisk akustik

Record of the moment: Mumford & Sons - Sigh No More

Brittisk akustisk folkmusik direkt från London. Banjo, mandolin och ståbas, här finns allt som krävs för en kalasplatta. Tack till Maria för tipset.

what's going on?

jag vill verkligen gilla det här albumet. jag vill tycka att det är ett av tidernas bästa, precis som alla andra verkar tycka, den rankas till exempel som nummer 4 genom alla tider på ansedda tidningen rolling stones lista över tidernas 500 bästa album.

så vad finns det då att inte gilla här? ett konceptalbum om att återvända till USA efter vietnamkriget av en utav soulens mästare, Marvin Gaye. hans röst är helt sagolik, och texterna är det absolut inget fel på. men musikaliskt har jag väldigt svårt för What's Going On. den har mycket soul i sig, kanske för mycket soul, om du frågar mig. jag hittar inget sväng, inget gung. stråkarrangemangen faller platt och får mig nästan att tänka på julmusik.

en naturlig jämförelse finns hos motownkollegan Stevie Wonder. jag måste säga att personligen så föredrar jag flera av Stevies skivor före What's Going On, just på grund av det inneboende sväng som finns i hans plattor.

jag hade högt ställda förväntningar, men Marvin lyckas inte infria dom. kanske var min förväntan felaktigt ställd på svängig motownmusik. det känns tråkigt, på något underligt sätt gillar jag ändå den här skivan men jag kan inte ge den mer än 5/10. den engagerar mig tyvärr inte mer än så.