I'm blue (da ba dee)

Jaha, då har jag också, likt resten av jordens invånare sett filmen om de blå varelserna från planeten med alla träden på. Vi pratar om Avatar, om det osannolikt nog finns fler än jag som inte sett den ännu. Intrycket efteråt kan nog summeras lite som inlägget startar: "Jaha".

Filmen är sensationellt häftig med specialeffekter, animeringar och 3D-effekter. Men dialogen? Herre min skapare vad hände med dialogen? James Cameron har väl inte gjort sig känd som någon vidare finkänslig regissör men man kan trots allt tycka att de kan försöka undvika de absolut mest uppenbara klichéerna.

"Screw this. I didn't sign up for this shit!" - från machobruden i pseudohelikoptern vars i stort sett enda roll i filmen är att verka lite småtuff och slänga ur sig one-liners - blev droppen som fick bägaren att rinna över och jag och min gode vän Victor Berglund började småfnissa i salongen. Efter det gick det inte att koncenterera sig fullt ut på storyn (som givetvis är extremt förutsägbar, men det vill man nästan i en sån här film.) utan att notera klichéregnet.

Machobruden fortsätter i samma stil: "You're not the only one with a gun, Bitch!"

Ett annat minnesvärt ögonblick är när hela hjältegänget flyger i en av pseudohelikoptrarna och den galne muskelgeneralen skjuter efter dom med sitt gevär. Sigourney Weavers karaktär blir träffad i magen och utbrister...

"Oh, crap."

Jag vet inte om jag är ensam om det, men det känns som ett något underväldigande uttryck då man just blivit dödligt skadad av en kula i magen.

Det finns en hel del intressanta element i bakgrundstoryn. Människans kamp mot ekologin. Västmänniskans roll som kolonisatör. Gud som något som finns inom oss, och inom världen. Och den gamla härliga kärlek-över-gränserna intrigen. Men inget av detta lyfts upp till någon vidare intressant nivå utan filmen får utspela ungefär så som man förväntar sig att den skall utspela sig. Även om förväntningarna kanske inte var direkt skyhöga så had jag nog väntat mig en bättre film. När allt kommer omkring får den här filmen knappt godkänt, vilket beror på de oerhört läckra effekterna och de vackra miljöerna. Utan tekniken hade Camerons film knappast räckt till ett godkänt betyg. Men å andra sidan så kanske tekniken är just det som gör att dialogen inte ges något utrymme.

5/10

The Fox went out on a chilly night

Det är dags för filmrekommendation. Om du som läsare umgåtts med mig under de senaste dygnen har du förmodligen redan hört det, men det kan gott nämnas igen.

The Fantastic Mr. Fox är en mycket sevärd film.

En så kallad stop motion-film, tänk Wallace & Gromit fast med dockor istället för lerfigurer, och självaste George Clooney och Meryl Streep i huvudrollerna. Hela härligheten baseras på en saga skriven av Roald Dahl publicerad 1970, där herr Räv flyttar med sin familj till ett nytt område. I området bor tre arga bönder, och herr Räv bestämmer sig för att försöka utföra en rånkupp mot de tre bönderna. Sagt och gjort utför han sin plan, men allt går inte riktigt som det var tänkt.

Filmen är fantastiskt välgjord, rolig och mysig för den som gillar sagoberättelser. Rekommenderas varmt.

8/10

Surrealistisk vit storm (och segdragna cowboys)

Lördagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Fader vinter hade andra planer, han hustade och frustade bäst hela dagen och västtrafik svarade med att kapitulera fullkomligt. Bridgekvällen blev inställd så vi försökte ta oss till Jackie i kviberg och se en film istället. Resan Smyrna-Kviberg har nog aldrig varit stökigare, drygt 1 timma och 40 minuter inklusive godisinköp... Resan hem kände jag mig som Jake Gyllenhaal i spektakulära The Day After Tomorrow när jag vandrade hem på tomma spårvagsnspår genom snöstormen. Forcerade två meterhöga snödrivor innan man äntligen kunde ta sig innanför dörren värma sig.

Nåväl, filmen i fråga var Appaloosa, modern western-rulle med Ed Harris och Viggo Mortensen. Jag vet inte om det var sällskapet eller filmens fel, men kort sagt så var vi inte riktigt i form för Appaloosa den här kvällen. Ett sjusärdeles långsamt tempo tillsammans med fem halvintresserade åskådare borgade för en ganska seg tillställning. Möjligtvis är filmen bättre om man verkligen sätter sig in i den och hänger sig ordentligt till den. Såhär rakt på sak kan jag, trots att den var mycket välgjord, inte ge den mer än en 4a utav 10.


Då blev det desto roligare när vi efteråt slog om på TVn och fick se Marcus Hellner sprinta till sig ett OS-Guld. Oerhört imponerande laginsats av det svenska längdåkarlaget och en mycket välförtjänt bronsmedalj till 'hjälpryttaren' Johan Olsson. Kul att de svenska skidåkarna fortsätter att glädja oss såhär i OS-tider.

På tal om OS förresten, imorrn blir det ingen sovmorgon, Sverige - Finland klockan 06:00. Nu börjar allvaret!

Hade Lasse Åberg vart död hade han roterat i sin grav

Jag har hört personer jämföra Peter Magnussons Sommaren Med Göran med Lasse Åbergs Sällskapsresanserie. Det är verkligen ingen snäll jämförelse mot Magnussons film. Jag hade läst lite halvpositiva recensioner om att detta inte var en komedi som alla andra svenska komedier. Oj vad jag bedrog mig.


Peter spelar en kille från Stockholms innerstad som är sådär pinsam och klantig som folk omöjligt kan vara. Skillnaden från hans karaktär Göran och Lasse Åbergs Stig Helmer är att Stig Helmer gör ett så mycket mer gulligt intryck. Han är så oskyldig i sin klantighet att man gillar honom. Göran framstår mest som en intelligensbefriad 30-årskrisande stadsbo. Humorn duggar tätt och det mesta är väldigt väntat. Ann gifter sig med en person som heter Alexander Ahl, och räck upp handen alla ni som inte såg vad som komma skulle när prästen proklamerade dem ett äkta par. Och sen det här med karaktären Grynets tics (hon får plötsliga ryck och harklar sig kraftigt lite då och då). Jag förstår ingenting. Är det roligt? Uppenbarligen, eftersom alla i salongen skrattar utom jag.

Filmen verkar lida lite av någon slags ambivalens. Vill den vara en svensk gullig sommarkomedi eller en utflippad amerikanske vulgokomedi? Den skjuter mot båda tavlorna och träffar någonstans mitt i mellan. Till saken skall sägas att jag aldrig riktigt gillat Peter Magnusson, jag har sett honom som en person som lever på att bygga sin humor på andra människor (kungafamiljen, stureplansstekare, osv.). Denna filmen bekräftar min uppfattning av att det han skapar helt och hållet själv blir ganska tafatt.

Kortfattat så är Sommaren Med Göran inte mycket mer än en lite vulgärare version av Göta Kanal. Ni som vet vad jag tycker om Göta Kanal vet att det inte är ett särskilt bra betyg.

2/10

you say you want a revolution

Såg film igår i angered med ett gäng vänner. Revolutionary Road, Kate Winslet vs Leonardo DiCaprio all over again (ni minns väl Titanic). Jag tyckte om filmen. Den handlar om ett par som tröttnar på sitt liv i den amerikanska 50-talsförorten, the american dream är inte deras dream helt enkelt. Hon drömmer om att bli skådespelerska och han hatar sitt jobb på ett stort datorföretag inne i stan. De kämpar tillsammans för att ta sig ur det vardagliga livet, något som visar sig svårare än tänkt. Ett gripande drama med två lysande huvudrollsinnehavare och en briljant Michael Shannon som den lätt märklige matematikern John. Shannons karaktär framstår ironiskt nog som en av de mer förståndiga i den lilla villaförorten. Väldigt intressant i sammanhanget var hur annorlunda de olika karaktärerna uppfattades av de som såg filmen beroende på kön. Kvinnorna sympatiserade mycket med Kate Winslets rollfigur medan männen var mer eller mindre neutrala. På det hela taget en absolut sevärd film, uppe och nosar på högre betyg. 7/10



I övrigt är det intressant att se Leonardo DiCaprios utveckling. Han har i mina ögon gått från tramsig flickidol till en av mina absoluta favoritskådespelare med filmer som The Aviator, The Departed, Body of Lies, Blood Diamond och nu senast alltså Revolutionary Road. Väldigt kul att se en sådan utveckling, DiCaprio i huvudrollen är numera en garanti för en sevärd film.



En annan lustig notis är väl även att Kate Winslet återigen är inblandad i en sexscen där en hand sakta dras ner för ett fönster inuti en veteranbil, likt den klassiska scenen i Titanic.

tvåhundrafemtiotusen bugg, all världens länder och irländsk filmmusik

så mycket kostar dom. biljetterna till jacksons begravning som ligger ute på blocket alltså. han hade en hel drös med skogstokiga fans den gode MJ men 15,000 dollars? nej jag hade nog hellre tagit en kvarts miljon bugg.

i övrigt har jag nu lyckats klara av att namnge 180 av världens 195 länder på sporcle. så går det när man har ett slappt kontorsjobb. att spika 195 blir nog lurigt, det finns oherrans massa märkliga öriken i söderhavet.

den gångna helgen resulterade annars i ett hett filmtips. once är en handkamerafilmad film om två personer som i filmen benämns 'boy' och 'girl'. boy spelar gatumusik och girl är invandrad från tjeckien. filmen är lite unik på så sätt att de låtar som spelas i filmen spelas i sin fulla längd. och det är fantastiskt bra låtar, framförallt om man gillar damien rice. glen hansard som spelar boy är en riktig damien rice 2.0. oscarsprisad för bästa filmmusik har den blivit och jag kan inte annat än instämma. 8/10.