If I Have Not Love

Det verkar som om Kalla Fakta hade ännu sämre journalistik än jag först befarade. I Frälsningsarméns kommentar till dokumentären visar de sig att Kalla Fakta-redaktionen "wallraffat" (uppgett sig för att vara någon annan för att få fram information) i själavårdande samtal och hävdat sig ha problem med sin sexuella läggning.

Jag är fullt för kritisk granskning av religiösa organisationer och samfund, men det här blir jag riktigt upprörd över. En sån total respektlöshet inte bara mot Frälsningsarmén som samfund, men också mot de individer som utsätts för en sådan mediebehandling. Nåja, inte mer om det. Frälsningsarméns kommentar finner du här.

Anledningen till detta inlägget var nu inte att återigen skriva om Frälsningsarmén/Kalla Fakta, utan snarare för att länka till en bloggpost.

Greg Boyd, pastor i Woodland Hills Church i S.t Paul, Minnesota har på sin blogg skrivit ett inlägg om kristna doktriner och var kärleken får plats bland dem. Ett mycket läsvärt blogginlägg som alltid borde lika som bakgrund i teologiska diskussioner då de riskerar att bli allt för polariserade.

Salt Of The Earth

Ibland undrar jag vad det krävs för att bli undersökande journalist i det här landet. I morse läste jag av någon anledning nätupplagan av tidningen Expressen (vilket jag aldrig gör, bortsett från sportsidorna) och fick se följande artikel:

Frälsningsarmén stänger ute homosexuella: Är en synd.

Nu ska jag inte göra en John Piper här och såga något jag inte sett ännu, men jag måste ändå få lov att undra. Är det här ett avslöjande? Är det vad som krävs för att så sända en dokumentär i Kalla Fakta så kanske jag bör börja spela in redan imorgon. Jag ska ta och se den här dokumentären när den sänds, men är det inte mer kreativt än vad artikeln utger så känns det tämligen tafatt. En whistleblower ang. homosexualitet i kyrkan? Jo det känns ju som ett konstruktivt och nytänkande grepp.

Vad som värre är än den oinspirerade journalistiken är risken att detta återigen undergräver debatten kring homosexualitet i kyrkan. Jag tycker ibland att det inte verkar finnas något intresse från vare sig religiöst eller sekulärt håll att vilja lösa det här problemet. Man verkar från sekulärt håll tycka det är ganska skönt att det finns ett gäng knäppgökar man med lätthet kan lasta på alla möjliga märkliga åsikter, i t.ex. en sådan här dokumentär. Och från konservativ-kristet håll verkar man bara stå och acceptera detta förhållande. Vi är ju världens salt, vi skall vara lite annorlunda.

Hallå! Det är en stor samhällsgrupp som ofta utsätts för förtryck på grund av att de är i minoritet. Och dessa människor utesluter vi ur Guds församling för att de är syndare? Jag är övertygad om att Jesus själv hade vält både bord och stolar över ända om han sett hur vi håller på. Att vara ett salt i världen åstadkommer vi väl inte genom att distansera oss från den, vilken nytta har ett sådant salt?

Rubriken i artikeln i Expressen antyder att det är det gamla vanliga klassiska misstaget som begås av de som medverkar i den här dokumentären. Nämligen det att huruvida homosexualitet är en synd eller inte har någon relevans till huruvida man får vara medlem eller inte. Den debatten för vi gärna, men blanda inte ihop den med den om huruvida syndare får vara med i församlingen eller inte.

Homosexualitet har blivit den nya dödssynden, och från den finns ingen avlat att betala.