The End Is Near

Så var den skriven. Den sista tentan under min tid på Chalmers, åtminstone tror jag väl det, får hoppas att det gick vägen. Nu är exjobbet kvar, det ska sägas, men det känns ändå som ett slags antiklimax, en lätt tenta som avslut på en ganska tråkig kurs. Antiklimax måste vara bland de värre känslorna som finns, man ville ju ha en strapats, ett riktigt berg att bestiga, som man precis tog sig över. Nu blev den sista perioden snarare en avslagen historia där hemmalaget redan hade en 4-0 ledning att stå på.

Det är en bisarr känsla att ha skrivit den sista tentan, gått den sista kursen. Det är en glädje, men samtidigt en sorg. Det är en lättnad, men samtidigt stor förvirring. Vad händer nu? Det får framtiden utvisa, först skall jag ge mig iväg till främmande land i drygt 2,5 månad och släppa tid och rum för ett tag. Det kan jag tycka att jag gjort mig förtjänt av.

Om någon undrar så kommer jag fortsätta skriva på bloggen vid de tillfällen jag får under resan. Det blir nog någon slags resedagbok, med intryck och betraktelser. Om man nu kan få tillgång till internet i de nepalesiska bergen. Vi får se, dagbok tänker jag skriva i vilket fall, sen när och om den publiceras står skrivet i stjärnorna.

Vikten av ett resultat

Tålamod är en dygd, heter det så fint. Jag har insett att det är en dygd man bör se till att äga om man sysslar med biologisk forskning. I den kurs jag läser nu har jag under de senaste 2 veckorna spenderat 4 dagar i veckan i labbet. Bara de senaste två dygnen har jag inkasserat 18 timmar.

Kruxet med att sysselsätta sig med mikrobiologi är att det lätt blir något av ett västgötaklimax (ett antiklimax med ett lite roligare ord) när man är klar. En maskintekniker kan lätt se på sin järnbalk och konstatera att det är en fin järnbalk. Till och med en matematiker kan på något sätt beskåda det han har åstadkommit.

Var har vi landat än så länge efter dessa två veckor? Vi har renat fram muterat DNA från ett mänskligt protein. Slutvikten landade på cirka 3 mikrogram, upplöst i 8 mikroliter vatten. För eventuella läsare som inte känner sig bevandrade i ämnet 'oerhört små vikter' har jag omvandlat det till den betydligt mer påtagliga enheten katter. 3 mikrogram innebär cirka en tiotusendels normalstor katt.

Vad gör man då med en tiotusendels katt DNA? Man slänger det. Allt detta jobb för nästan ingenting förvandlas definitivt till ingenting i och med att handledaren väljer att inte gå vidare med projektet.

Tålamod är en dygd.