Det är mörkt, kallt och is överallt. Inte bara på gatan, människor har verkligen en helt annan kyla här än i länderna jag besökt. Det är radikalt annorlunda från de platserna jag befunnit mig på de senaste 2-3 månaderna. Men samtidigt är det vad jag har längtat efter framförallt den sista veckan på resan.
Glädjen av att träffa familj och vänner igen är fantastisk. Tryggheten av att veta precis hur allting fungerar är väldigt välkommen. Samtidigt gör just den tryggheten att man så förvånansvärt snabbt och drastiskt vaggas in i den gamla vardagen. När man är ute och reser lever man i en illusion om att alla andra har upplevt lika mycket som jag själv. Att komma hem och höra fraser som "Nej här har inte hänt någonting", blir liksom någon form av besvikelse. Är vardagen här hemma verkligen så trist att det inte finns någonting att berätta om på 10 veckor?
Saknaden av de upplevelser man haft är också påtaglig. Innan resan började skulle jag tycka det var ett absurt påstående, men jag saknar öppenheten i Iran. Folk på gatan är intresserade av att ha intellektuella diskussioner, vilket verkar totalt vansinnigt i Sverige, där vi drar oss för att fråga om bussen är sen.
En annan observation är hur svårt det är att berätta om en resa. Det går verkligen inte att beskriva Himalayas toppar, Indiens kultur eller Irans folksjäl i ord. Jag sätter en naiv tilltro till att det går lättare med bilder att visa, men jag tror ändå det är svårt. En sådan upplevelse som jag Victor haft den senaste tiden går nog inte att återberätta helt. Den måste återupplevas.
Nu sätter jag i alla fall någon slags punkt för resan, jag minns tillbaka med bilder, tankar och ord. Jag kan konstatera att det har varit 2½ fantastiska månader fulla av upplevelser. Jag kan inte annat än vara tacksam för den möjlighet jag fått att göra en sådan sak. Utbytet med andra människor och kulturer har givit så mycket tillbaka, nu återstår endast att dela med sig av sina erfarenheter till andra.
Bloggen återgår i sin gamla form, en slags observationer, diskussioner och funderingar lite när jag känner för det.
Visar inlägg med etikett resa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett resa. Visa alla inlägg
onsdag 26 januari 2011
måndag 10 januari 2011
Postcards from far away, Pt. 11
Salam aleykom!
11 stycken elektroniska vykort blev det, detta blir namligen det sista inlagget fran resan.
Vi har varit en dryg vecka i Iran nu, och befinner oss i for tillfallet i Esfahan, en stad som beskrivits av poeter som 'Half the World'. Nog ar den vacker pa sina stallen Esfahan; har finns t.ex. varldens nast storsta torg, Imam Square (endast Himmelska fridens torg i Peking ar storre), samt de mycket imponerande moskeerna Jameh och Imam. Har finns aven flera hundra ar gamla broar pa over 300 meter, samt persiska palats i vackra parker.
Sahar ser alla iranska stader vi varit i ut. Shiraz var fullt av vackra moskeer, fina hantverksaffarer, parker, mausoleum och annat. Utanfor Shiraz besokte vi aven Persepolis, ett palats som byggdes under den Achaemenidianska epoken da namn som Xerxes och Darius den store styrde Iran. Persepolis ar cirka 2500 ar gammalt, och valdigt stilfullt bevarat och restaurerat. En historisk plats som konkurrerar med pyramiderna i Giza.
Vi har aven besokt Yazd, en plats som enligt forskare har varit bebodd i uppemot 5000 ar. Det ar en av Irans mest valbevarade stader och har finns bl.a. en aldre del av staden dar manga byggnader harstammar fran 1200-talet. Yazd ar aven hemstad for Irans storsta samling av zoroastrier, en religion som dominerade Iran (Persien) innan landet erovrades av muslimerna runt 630 e.kr. Vi akte pa en liten biltur tillsamans med Adrian (Australien) och Mesut (Turkiet) och kikade pa gamla overgivna spokstader, ett zoroastriskt eldtempel samt den gamla staden
Meybod. Det ar helt fantastiskt att aka runt i Iran - som for det mesta bestar av oken - och uppleva hur en sadan ode plats har varit hemvist for olika folkslag i over 5000 ar.
Trots alla dessa vackra byggnader, spannande religioner och historiska platser sa ar det en sak som fascinerar mig utover allt annat. Det ar den iranska folksjalen, vanligheten och hjalpsamheten till medmanniskor verkar sitta djupare an hos nagot annat folk jag mott. Varenda manniska vi moter pa gatan vill halsa, fraga hur vi mar, var vi kommer ifran och om vi har det bra i Iran. De ar mycket stolta over sitt land och vill visa upp det, utan att krava nagon gentjanst. Affarsinnehavare bjuder gladeligen in oss pa en kopp te under tiden han visar upp sitt hantverk, utan att satta nagon press pa oss att kopa nagonting. Det ar en sadan overvaldigande vanlighet att man nastan inte kan hantera den som svensk. Iran ar ett land under muslimska sharialagar, det ar fortfarande ett land dar manskliga rattigheter pa manga satt inte efterfoljs, men detta ar en frukt av staten Iran, inte det persiska folket. De gor verkligen allt de kan for att skaka av sig bilden av att vara en farlig plats, ett ovalkomnande stalle. Och med mig har de lyckats, jag skulle rekommendera alla att aka hit och verkligen uppleva detta folkslag som inte beter sig som nagot annat folk jag mott.
Den 15e Januari pa kvallen nagon gang ar jag tillbaka i Goteborg, da traskar livet pa som vanligt igen. Trots alla vanliga manniskor och fantastiska platser har i Iran, och trots det svenska vintermorkret, sa har jag en valdigt stark hemlangtan nu. Det skall bli valdigt skont att komma hem, att traffa sin familj och sina vanner. Tveka inte att kontakta mig sa fort jag ar hemma, har jag tid (vilket jag ser ut att ha oceaner av tills jag hittar ett examensarbete!) sa finns det massor av historier och bilder som bara vantar pa att berattas och visas.
Snart ses vi igen.
Khoda Hafez!
11 stycken elektroniska vykort blev det, detta blir namligen det sista inlagget fran resan.
Vi har varit en dryg vecka i Iran nu, och befinner oss i for tillfallet i Esfahan, en stad som beskrivits av poeter som 'Half the World'. Nog ar den vacker pa sina stallen Esfahan; har finns t.ex. varldens nast storsta torg, Imam Square (endast Himmelska fridens torg i Peking ar storre), samt de mycket imponerande moskeerna Jameh och Imam. Har finns aven flera hundra ar gamla broar pa over 300 meter, samt persiska palats i vackra parker.
Sahar ser alla iranska stader vi varit i ut. Shiraz var fullt av vackra moskeer, fina hantverksaffarer, parker, mausoleum och annat. Utanfor Shiraz besokte vi aven Persepolis, ett palats som byggdes under den Achaemenidianska epoken da namn som Xerxes och Darius den store styrde Iran. Persepolis ar cirka 2500 ar gammalt, och valdigt stilfullt bevarat och restaurerat. En historisk plats som konkurrerar med pyramiderna i Giza.
Vi har aven besokt Yazd, en plats som enligt forskare har varit bebodd i uppemot 5000 ar. Det ar en av Irans mest valbevarade stader och har finns bl.a. en aldre del av staden dar manga byggnader harstammar fran 1200-talet. Yazd ar aven hemstad for Irans storsta samling av zoroastrier, en religion som dominerade Iran (Persien) innan landet erovrades av muslimerna runt 630 e.kr. Vi akte pa en liten biltur tillsamans med Adrian (Australien) och Mesut (Turkiet) och kikade pa gamla overgivna spokstader, ett zoroastriskt eldtempel samt den gamla staden
Meybod. Det ar helt fantastiskt att aka runt i Iran - som for det mesta bestar av oken - och uppleva hur en sadan ode plats har varit hemvist for olika folkslag i over 5000 ar.
Trots alla dessa vackra byggnader, spannande religioner och historiska platser sa ar det en sak som fascinerar mig utover allt annat. Det ar den iranska folksjalen, vanligheten och hjalpsamheten till medmanniskor verkar sitta djupare an hos nagot annat folk jag mott. Varenda manniska vi moter pa gatan vill halsa, fraga hur vi mar, var vi kommer ifran och om vi har det bra i Iran. De ar mycket stolta over sitt land och vill visa upp det, utan att krava nagon gentjanst. Affarsinnehavare bjuder gladeligen in oss pa en kopp te under tiden han visar upp sitt hantverk, utan att satta nagon press pa oss att kopa nagonting. Det ar en sadan overvaldigande vanlighet att man nastan inte kan hantera den som svensk. Iran ar ett land under muslimska sharialagar, det ar fortfarande ett land dar manskliga rattigheter pa manga satt inte efterfoljs, men detta ar en frukt av staten Iran, inte det persiska folket. De gor verkligen allt de kan for att skaka av sig bilden av att vara en farlig plats, ett ovalkomnande stalle. Och med mig har de lyckats, jag skulle rekommendera alla att aka hit och verkligen uppleva detta folkslag som inte beter sig som nagot annat folk jag mott.
Den 15e Januari pa kvallen nagon gang ar jag tillbaka i Goteborg, da traskar livet pa som vanligt igen. Trots alla vanliga manniskor och fantastiska platser har i Iran, och trots det svenska vintermorkret, sa har jag en valdigt stark hemlangtan nu. Det skall bli valdigt skont att komma hem, att traffa sin familj och sina vanner. Tveka inte att kontakta mig sa fort jag ar hemma, har jag tid (vilket jag ser ut att ha oceaner av tills jag hittar ett examensarbete!) sa finns det massor av historier och bilder som bara vantar pa att berattas och visas.
Snart ses vi igen.
Khoda Hafez!
torsdag 30 december 2010
Postcards from far away, pt. 9
Long time no see.
Indierna är verkligen usla på att ha internet tillgängligt på hotel. Har de trådlöst internet så är det ett mirakel, och då kostar det en mindre förmögenhet. Nåväl, här kommer en liten rapport om vad som hänt den senaste tiden.
Vi anlände till Delhi den 15e December om jag minns rätt, efter en riktigt usel bussresa från Amritsar. Väl framme I Delhi slog vi oss ner I en lite turistig del av stan vid namn Paharganj, mitt emellan New Delhi och Old Delhi. Mina förväntningar på Delhi som stad var ganska höga innan vi anlände, och jag hade förhoppningar om att få se en riktig storstad. Jag har aldrig tidigare varit I en riktigt stor världsmetropol. Och visst är det en riktigt stor stad Delhi, med enorma avstånd mellan allting, men en förvånansvärt fräsch tunnelbana (tänk Sthlms t-bana). Men de riktigt flashiga kvarteren, affärsskyskraporna, lyxområdena har lyst med sin frånvaro. Delhi ser helt enkelt ut som en jättestor urtypisk indisk stad, kanske inte så konstigt, men en liten besvikelse blev det ändå.
Vi hann med en endagstripp till Agra också. Vi såg det röda mughal-fortet och ett antal olika hantverkare, men huvudmålet var naturligtvis Taj Mahal. Ett mästerligt byggnadsverk som verkligen inte gör sig nog på kort. Den är så ofantligt stor och vacker, speciellt I solnedgången att man nästan tappar fattningen. Efter att solen gått ner blev det dock bade mörkt och kallt så vi satte oss på ett tåg tillbaka till Delhi.
Victor åkte till Hong Kong den 16:e, trodde han. Det visade sig nämligen på flygplatsen at han bokat sina biljetter för Januari istället för December… Lyckligtvis mötte han trevlig personal på flygplatsen och fick boka om sin biljett till den 17:e. Själv spenderade jag en dag ensam I den stora staden innan Joel och Julia anlände till Delhi. Innan resten av släkten Kuhlin anlände hann vi med att kika på Delhis zoo, vilket kan ha varit bland de sämsta zoon jag någonsin sett. Vi såg tigerburen, björnburen, lejonburen, noshörningsburen, mungoburen, jaguarburen, sloth bearburen och panterburen. Djuren var dock lika frånvarande som Victor 5 minuter efter han vaknat. De hade dock en enastående samling olika hjortar och rådjur, det skall sagas, men det var inte riktigt de djuren vi åkte dit för att se.
Sen började en något mer social del av resan, julen och dagarna kring den spenderades nämligen med stora delar av familjen Kuhlin. Ett oerhört trevligt och gästvänligt sällskap. De sista dagarna I Delhi (själv spenderade jag hela 8 dagar där, kanske något för många) kikade vi på olika sevärdheter, framförallt rester av den gamla brittiska imperialtiden.
Sedan bar det av mot en betydligt mindre stad; julen skulle nämligen spendera I den lilla staden Pushkar I Rajastan. Pushkar var en fantastiskt skön kontrast till ofantliga Delhi. Med sina 14,000 invånare, nästan bilfria gator och sin enkla stil (hela staden är helt vegetarisk t.ex.) var det väldigt skönt att vila ut några dagar. Men hur skulle julmiddagen bli av I en vegetarisk stad? Detta problemet löstes av Jenny och Josef Kuhlin som gav sig ut och lyckades boka en praktmiddag med bade lamm och kyckling åt hela sällskapet på en 5-stjärnig resort strax utanför staden. Tack vare detta läget hade de möjlighet att servera oss kötträtter, vad vore julen annars? Efter att ha vilat ut, vunnit en pepparkvarn I julklappsleken, vandrat upp på ett lokalt berg och käkat chana masala på märkliga restaurangen Pink Floyd Café skulle vi sedan resa mot indienvistelsens sista mål: Jaipur.
Till vårt stora förtret upptäckte vi dock att järnvägsarbetarna har gått på strejk, detta betyder att vårt tåg från Ajmer till Jaipur blivit inställt. Inte mycket att göra åt, lyckligtvis gick bussarna I skytteltrafik, så efter 3 timmar buss kom vi fram till Jaipur iallafall.
Väl I Jaipur marker vi att man börjar bli lite matt på Indien. Det är så intensivt varje dag att man snart inte klarar av det här livet längre. Jag, Julia och Agneta åkte på dagen till ett gammalt fort utanför Jaipur och turistade, medans Victor, Joel och Sture stannade på hotellet och tog det lugnt. Dagen vid skrivandets stund har vi traskat runt I gamla stan på den största bazaar jag någonsin sett, handlat lite indiska prylar, och kikat på ett 400 år gammalt observatorium. Vi hoppas nu på att strejken skall vara över imorgon så vi kan ta oss till Delhi innan flyget går. Annars får vi ta buss dit med, vilket inte alltid är en höjdare I indien…
Här näst på resan väntar en stor kontrast, från Delhi flyger vi till det stenrika arabemiratet Dubai. Hur det blir, får vi ta I nästa inlägg. Tack och hej från Indien!
måndag 20 december 2010
Postcards from far away, pt. 8
Kort uppdatering i fotografisk form.
Meer Ghat, Varanasi.
Meer Ghat, Varanasi.
World Peace Stupa, Dehra Dun.
Golden Temple, Amritsar.
Red Fort, Agra.
Taj Mahal, Agra.
torsdag 16 december 2010
Postcards from far away, pt. 7
Oj, nu är det mycket att skriva om, Indien är minsann inget dåligt land. Vi har varit här i 9 dagar nu och hunnit uppleva många av de saker folk talar om. Tågresor, fantastisk mat, förfärlig mat, intensiava gatuförsäljare och förseningar.
Om jag skall försöka ta och börja någonstans så satte vi oss i en jeep vid den nepalesiska gränsen för att åka till Varanasi, en av hinduernas heligaste vallfärdsorter. Många personer som varit där beskriver det som den galnaste platsen på jorden, men det som väntade oss när i kom fram kl. 02.00 var något annat. Lugnt som en filbunke och knappt en bil någonstans. Vi sprang in i en av de trånga gränderna av gamla stan i Varanasi och letade upp ett hotell med lediga rum, vi fick dock stå och banka på dörren ett bra tag innan vi kom in. Vi spenderade drygt två och ett halvt dygn i Varanasi, i stort sett hela tiden i gamla stan. Trappor, så kallade Ghats, leder ner till Ganges dit hinduer från hela världen vallfärdar för att tvätta sig i den heliga (och fruktansvärt smutsiga) floden. Vissa ghats har speciella ändamål, t.ex. Manikarnika Ghat där de dagligen kremerar runt 200-300 personer mitt på ljusa dan. Det är svårt att förhålla sig till, och faktiskt ganska obehagligt om du frågar mig. Lägg till det att gatuförsäljarna säljer allt från ballonger till knark så har du Varanasi. Sista dagen tog vi en morgontur med kanot längs Ganges och kikade på Varanasi i soluppgången. Väldigt vackert att se solen stiga över alla gamla tempel och se hinduer som utför morgonritualen ’puja’.
Vad som inte var lika vackert var att under den sista dagen vi spenderade i Varanasi hördes en hög smäll från vårt hotellrum. Det visade sig ganska snabbt att det var en bomb, ett terrorattentat. Bomben smällde mitt under en religiös ceremoni som beskådas av tusentals människor, flertalet turister. Rykten spreds med olika information, den slutgiltiga rapporteringen säger dock att ett spädbarn omkom och uppemot 40 personer skadades. Bomben skall ha varit en hämnd från Indiska Mujahedeen efter att en moské förstörts för ett antal år sen. Vi är i alla fall oskadda från händelsen och rörde oss vidare från Varanasi på natten…trodde vi.
Vi fick nämligen uppleva vår första dos av indiska förseningar. Tåget som skulle gå 01.55 gick inte förrän 09.30, en försening på drygt 7,5 timmar. Sagt och gjort, det var inte mycket annat att göra än att spendera ett dygn på Varanasis tågstation.
Tåget kom till slut i alla fall och tog oss till Dehra Dun, en stad norr om Delhi där vi träffade Joel och Julia Kuhlin, två vänner som jobbar som lärare på ett bibelcollege sen tidigt i höstas. Det var riktigt skönt att hänga med personer som man känner sen tidigare. Efter ett par goda middagar (maten på Doon Bible College var fantastisk!), det legendariska bönspelet, lite kul indisk shopping, och en kik på världens högsta stupa lämnade vi Doon för att åka till Amritsar.
Amritsar är en annan helig vallfärdsort, denna gången för sikherna. Snubbarna med skägg, turban och kniv. Här finns bl.a. annat ett gyllene tempel som uppfördes på 1600-talet. En magnifik byggnad där det satt fullt av mediterande sikher som lyssnade till någon slags sikhisk version av ett lovsångsband som spelade trummor och melodica. Det är svårt att beskriva sådana byggnader i ord, de är så komplext vackra och liknar ingenting som finns i vår svenska arkitektkultur. Kåken ska dessutom vart klädd i 750kg rent guld. Snart kanske det kommer ett par bilder.
En annan kul attraktion i Amritsar var den Indiska-Pakistanska gränsen. Den har beskrivits som Asiens svar på berlinmuren och består som de allra flesta gränsstationer av ett högt stängsel med en stor grind. Skillnaden är att runt denna gränsstation har båda sidor byggt up stora läktare, likt en fotbollsarena. Varje kväll när gränsen stängs tävlar de båda gränsvaktsstyrkorna i att marschera på det pampigaste sättet samtidigt som tusentals människor hejar på. Ett oerhört märkligt spektakel, förmodligen något av det konstigaste jag upplevt. Vi satt på en liten hedersläktare bredvid eftersom vi var turister, medans tusentals indier gapade för full hals: Hindustan! Barat Mathagir! (stavningen kan jag inte, men det betyder Mother India). I mångt och mycket likt finnkampen, fast i militärmarsch.
Amritsar bjöd även det på lite indisk shopping, jag lyckades för första gången hitta ett par smala jeans (de har groteskt stora byxor här) men endast då jag avvikt mot damavdelningen!
Just nu har vi anlänt i Delhi där jag kommer spendera ganska lång tid, så jag hoppas kunna bekanta mig rejält med den här stan. Mer om det i nästa inlägg, Namaste!
.ps. Om ni vill se bilder från vistelsen i Nepal så finns det ett Facebook-album tillgängligt på min profil om man ägnar sig åt sådant. .ds.
Om jag skall försöka ta och börja någonstans så satte vi oss i en jeep vid den nepalesiska gränsen för att åka till Varanasi, en av hinduernas heligaste vallfärdsorter. Många personer som varit där beskriver det som den galnaste platsen på jorden, men det som väntade oss när i kom fram kl. 02.00 var något annat. Lugnt som en filbunke och knappt en bil någonstans. Vi sprang in i en av de trånga gränderna av gamla stan i Varanasi och letade upp ett hotell med lediga rum, vi fick dock stå och banka på dörren ett bra tag innan vi kom in. Vi spenderade drygt två och ett halvt dygn i Varanasi, i stort sett hela tiden i gamla stan. Trappor, så kallade Ghats, leder ner till Ganges dit hinduer från hela världen vallfärdar för att tvätta sig i den heliga (och fruktansvärt smutsiga) floden. Vissa ghats har speciella ändamål, t.ex. Manikarnika Ghat där de dagligen kremerar runt 200-300 personer mitt på ljusa dan. Det är svårt att förhålla sig till, och faktiskt ganska obehagligt om du frågar mig. Lägg till det att gatuförsäljarna säljer allt från ballonger till knark så har du Varanasi. Sista dagen tog vi en morgontur med kanot längs Ganges och kikade på Varanasi i soluppgången. Väldigt vackert att se solen stiga över alla gamla tempel och se hinduer som utför morgonritualen ’puja’.
Vad som inte var lika vackert var att under den sista dagen vi spenderade i Varanasi hördes en hög smäll från vårt hotellrum. Det visade sig ganska snabbt att det var en bomb, ett terrorattentat. Bomben smällde mitt under en religiös ceremoni som beskådas av tusentals människor, flertalet turister. Rykten spreds med olika information, den slutgiltiga rapporteringen säger dock att ett spädbarn omkom och uppemot 40 personer skadades. Bomben skall ha varit en hämnd från Indiska Mujahedeen efter att en moské förstörts för ett antal år sen. Vi är i alla fall oskadda från händelsen och rörde oss vidare från Varanasi på natten…trodde vi.
Vi fick nämligen uppleva vår första dos av indiska förseningar. Tåget som skulle gå 01.55 gick inte förrän 09.30, en försening på drygt 7,5 timmar. Sagt och gjort, det var inte mycket annat att göra än att spendera ett dygn på Varanasis tågstation.
Tåget kom till slut i alla fall och tog oss till Dehra Dun, en stad norr om Delhi där vi träffade Joel och Julia Kuhlin, två vänner som jobbar som lärare på ett bibelcollege sen tidigt i höstas. Det var riktigt skönt att hänga med personer som man känner sen tidigare. Efter ett par goda middagar (maten på Doon Bible College var fantastisk!), det legendariska bönspelet, lite kul indisk shopping, och en kik på världens högsta stupa lämnade vi Doon för att åka till Amritsar.
Amritsar är en annan helig vallfärdsort, denna gången för sikherna. Snubbarna med skägg, turban och kniv. Här finns bl.a. annat ett gyllene tempel som uppfördes på 1600-talet. En magnifik byggnad där det satt fullt av mediterande sikher som lyssnade till någon slags sikhisk version av ett lovsångsband som spelade trummor och melodica. Det är svårt att beskriva sådana byggnader i ord, de är så komplext vackra och liknar ingenting som finns i vår svenska arkitektkultur. Kåken ska dessutom vart klädd i 750kg rent guld. Snart kanske det kommer ett par bilder.
En annan kul attraktion i Amritsar var den Indiska-Pakistanska gränsen. Den har beskrivits som Asiens svar på berlinmuren och består som de allra flesta gränsstationer av ett högt stängsel med en stor grind. Skillnaden är att runt denna gränsstation har båda sidor byggt up stora läktare, likt en fotbollsarena. Varje kväll när gränsen stängs tävlar de båda gränsvaktsstyrkorna i att marschera på det pampigaste sättet samtidigt som tusentals människor hejar på. Ett oerhört märkligt spektakel, förmodligen något av det konstigaste jag upplevt. Vi satt på en liten hedersläktare bredvid eftersom vi var turister, medans tusentals indier gapade för full hals: Hindustan! Barat Mathagir! (stavningen kan jag inte, men det betyder Mother India). I mångt och mycket likt finnkampen, fast i militärmarsch.
Amritsar bjöd även det på lite indisk shopping, jag lyckades för första gången hitta ett par smala jeans (de har groteskt stora byxor här) men endast då jag avvikt mot damavdelningen!
Just nu har vi anlänt i Delhi där jag kommer spendera ganska lång tid, så jag hoppas kunna bekanta mig rejält med den här stan. Mer om det i nästa inlägg, Namaste!
.ps. Om ni vill se bilder från vistelsen i Nepal så finns det ett Facebook-album tillgängligt på min profil om man ägnar sig åt sådant. .ds.
måndag 6 december 2010
Postcards from far away, Pt. 6
Utlovade lite tätare inlägg i en svag stund. Det blev inte så, trots god tillgång till internet, jag får skylla på någon slags bergsbestigarbaksmälla. Nåväl, här kommer en rapport om den senaste veckans bravader.
Vi avslutade hela vandringen med ett gryningsbesök till utkikspunkten Poon Hill, ca 3200m. Att se solen gå upp över Himalaya fick bli något av ett avsked till denna fantastiska plats på jorden. Himalaya svarade genom att bjuda oss på en nedstigning till Naya Pul på nära 1900m och bl.a. en trappa med 3300 trappsteg. Knäna har sällan mått sämre än efter en sådan strapats.
När vandringen var över nådde vi så i alla fall Nepals näst största stad, Pokhara. En i alla avseenden annorlunda stad jämfört med Kathmandu. Här råder avslappning och laid-back attityd snarare än den storstadshets som mötte oss längre österut. En perfekt plats att vila ut på efter en lång vandring med andra ord. Vi njöt av god mat, långa sovmornar, och en långfilm. Tillvaron blev dock lite för slapp efter ett tag så vi bestämde oss för att lägga till ett mål på resan som från början inte var planerat.
Vi begav oss till Chitwan National Park, Nepals första och största nationalpark. Ett om möjligt ännu mer relaxat ställe än Pokhara. Vi hade dock bara 1.5 dygn på oss, så det gällde att utnyttja tiden. Vi inledde med en elefantsafari kvällen när vi kom dit. Guiderna sa att det fanns goda chanser att se Chitwans berömda population av indiska noshörningar på nära håll. Vi fick tyvärr inte se några noshörningar, men väl ett par solande krokodiler, rådjur och vildsvin, och allt detta från den skumpiga ryggen av en elefant, inte dåligt det! När vi kom tillbaks till lägret visade det sig dock att det stod tre noshörningar och betade bara några 100 m från vår bungalow! Mörkret hade lagt sig så sikten var begränsad, men visst anade man de stora kolosserna ute i gräset.
Den andra dan tog vi en sovmorgon efter att ha fått i oss någon kass mat under bussresan från Pokhara, för att sedan ge oss ut på en kanotfärd längs Rapti River. Vi fick se en rad spännande fåglar, och paddlade endast ett par meter från en krokodil! När vi så småningom landade på andra sidan flodbanken efter ca 1 timma ledde oss våra fantastiskt duktiga guider Harka och Bapta på en 3 timmar lång promenad genom djungeln tillbaks till hotellet. Att vandra genom djungeln som bevisligen huserar både noshörning, björn, leopard och den nästan mytiska bengaliska tigern var både spännande och läskigt! Efter bara cirka 15-20 minuter hörde Harka ett grymtande ljud från andra sidan av en bäck, och visst, där var en noshörning! Bara ett par meter ifrån oss. Harka satte fart i full galopp mot den och Victor hängde på. Tyvärr var jag ganska dålig i magen efter matproblemen, så min kondition räckte inte för att springa ikapp den. Jag fick en glimt, Harka och Victor fick en desto större. Vandringen fortsatte sedan och vi såg bl.a. en stor familj Langur-apor klättra runt i ett stort träd, samt ett par vildsvin korsa vår väg. Harka visade även klomärken på ett träd som sägs vara revirmarkeringar av tigrar. Tyvärr (lyckligtvis?) för vår del stötte vi aldrig på några tigrar, det hade verkligen varit något att skriva hem om!
Efter dessa safariexkursioner till Nepals södra djungelland tog vi nästa morgon en buss mot den indiska gränsen, och efter en jeepresa på cirka 10 timmar hittade vi till slut ett hotell mitt i gamla stan i Varanasi, hinduernas heligaste stad. Varanasi beskrivs av många som en av de mest hysteriska platserna på jorden, jag skriver detta på morgonen den 6:e december, och vi har precis blivit väckta av ett lokalt brassband. Kanske inte vad jag väntade mig av Varanasi, men det är å andra sidan så den här staden lär fungera, den är sällan vad man väntar sig.
Vi avslutade hela vandringen med ett gryningsbesök till utkikspunkten Poon Hill, ca 3200m. Att se solen gå upp över Himalaya fick bli något av ett avsked till denna fantastiska plats på jorden. Himalaya svarade genom att bjuda oss på en nedstigning till Naya Pul på nära 1900m och bl.a. en trappa med 3300 trappsteg. Knäna har sällan mått sämre än efter en sådan strapats.
När vandringen var över nådde vi så i alla fall Nepals näst största stad, Pokhara. En i alla avseenden annorlunda stad jämfört med Kathmandu. Här råder avslappning och laid-back attityd snarare än den storstadshets som mötte oss längre österut. En perfekt plats att vila ut på efter en lång vandring med andra ord. Vi njöt av god mat, långa sovmornar, och en långfilm. Tillvaron blev dock lite för slapp efter ett tag så vi bestämde oss för att lägga till ett mål på resan som från början inte var planerat.
Vi begav oss till Chitwan National Park, Nepals första och största nationalpark. Ett om möjligt ännu mer relaxat ställe än Pokhara. Vi hade dock bara 1.5 dygn på oss, så det gällde att utnyttja tiden. Vi inledde med en elefantsafari kvällen när vi kom dit. Guiderna sa att det fanns goda chanser att se Chitwans berömda population av indiska noshörningar på nära håll. Vi fick tyvärr inte se några noshörningar, men väl ett par solande krokodiler, rådjur och vildsvin, och allt detta från den skumpiga ryggen av en elefant, inte dåligt det! När vi kom tillbaks till lägret visade det sig dock att det stod tre noshörningar och betade bara några 100 m från vår bungalow! Mörkret hade lagt sig så sikten var begränsad, men visst anade man de stora kolosserna ute i gräset.
Den andra dan tog vi en sovmorgon efter att ha fått i oss någon kass mat under bussresan från Pokhara, för att sedan ge oss ut på en kanotfärd längs Rapti River. Vi fick se en rad spännande fåglar, och paddlade endast ett par meter från en krokodil! När vi så småningom landade på andra sidan flodbanken efter ca 1 timma ledde oss våra fantastiskt duktiga guider Harka och Bapta på en 3 timmar lång promenad genom djungeln tillbaks till hotellet. Att vandra genom djungeln som bevisligen huserar både noshörning, björn, leopard och den nästan mytiska bengaliska tigern var både spännande och läskigt! Efter bara cirka 15-20 minuter hörde Harka ett grymtande ljud från andra sidan av en bäck, och visst, där var en noshörning! Bara ett par meter ifrån oss. Harka satte fart i full galopp mot den och Victor hängde på. Tyvärr var jag ganska dålig i magen efter matproblemen, så min kondition räckte inte för att springa ikapp den. Jag fick en glimt, Harka och Victor fick en desto större. Vandringen fortsatte sedan och vi såg bl.a. en stor familj Langur-apor klättra runt i ett stort träd, samt ett par vildsvin korsa vår väg. Harka visade även klomärken på ett träd som sägs vara revirmarkeringar av tigrar. Tyvärr (lyckligtvis?) för vår del stötte vi aldrig på några tigrar, det hade verkligen varit något att skriva hem om!
Efter dessa safariexkursioner till Nepals södra djungelland tog vi nästa morgon en buss mot den indiska gränsen, och efter en jeepresa på cirka 10 timmar hittade vi till slut ett hotell mitt i gamla stan i Varanasi, hinduernas heligaste stad. Varanasi beskrivs av många som en av de mest hysteriska platserna på jorden, jag skriver detta på morgonen den 6:e december, och vi har precis blivit väckta av ett lokalt brassband. Kanske inte vad jag väntade mig av Varanasi, men det är å andra sidan så den här staden lär fungera, den är sällan vad man väntar sig.
måndag 29 november 2010
lördag 27 november 2010
Postcards from far away, pt. 4
Namaste!
Inte kunnat skriva på ett tag, men jag skyller det på höjdrelaterade syndrom. Vi har de senaste 2 veckorna befunnit oss på vandring runt Himalayamassivet Annapurna (8091 m.ö.h.). För två dagar sen (25 nov) tog vi oss an ett av de stora målen med vår resa. Efter 12 dagars vandring genom djungel, skog och bergsöken. Efter gratis övernattningar och underbart käk. Efter skavsår och blåsor. Efter närkontakter med nepaleser, himalayiska örnar och yakar kom vi fram till Thorung Phedi. Foten av det beryktade bergspasset Thorung La.
Det slet att vandra uppför över 1000 höjdmeter, men känslan när man nådde det slutgiltiga krönet var obeskrivlig. Det var 13 rätt och VM-guld på samma gång. Att stå där uppe på 5416 m och blicka ut över Himalaya var fantastiskt. Mitt i euforin glömde vi dock bort en viktig detalj.
Allt som åker upp, måste en gång komma ner.
Nedgången mätte hela 1700m och var nog det mest fysiskt nedbrytande jag någonsin ägnat mig åt. Efter fyra timmar konstant nötande av fötter, knän och axlar hamnade vi dock till slut i Himalayas allra heligaste pilgrimsstad, Muktinath. En otrolig blandning av komersiella försäljare, gamla tempel, eviga lågor, och heliga floder.
Nu sitter vi i Jomsom, strandade för en dag p.g.a. en krånglande bankomat, men imorgon sätter vi fart mot den avslappnade staden Pokhara, där vi kommer vila ut efter nästan 3 veckors vandring. Sedan bär det av mot nästa delmål, Indien!
Med Himalaya besegrat kommer jag säkert att kunna blogga oftare, så snart hör ni nog från oss igen!
Namaste!
Inte kunnat skriva på ett tag, men jag skyller det på höjdrelaterade syndrom. Vi har de senaste 2 veckorna befunnit oss på vandring runt Himalayamassivet Annapurna (8091 m.ö.h.). För två dagar sen (25 nov) tog vi oss an ett av de stora målen med vår resa. Efter 12 dagars vandring genom djungel, skog och bergsöken. Efter gratis övernattningar och underbart käk. Efter skavsår och blåsor. Efter närkontakter med nepaleser, himalayiska örnar och yakar kom vi fram till Thorung Phedi. Foten av det beryktade bergspasset Thorung La.
Det slet att vandra uppför över 1000 höjdmeter, men känslan när man nådde det slutgiltiga krönet var obeskrivlig. Det var 13 rätt och VM-guld på samma gång. Att stå där uppe på 5416 m och blicka ut över Himalaya var fantastiskt. Mitt i euforin glömde vi dock bort en viktig detalj.
Allt som åker upp, måste en gång komma ner.
Nedgången mätte hela 1700m och var nog det mest fysiskt nedbrytande jag någonsin ägnat mig åt. Efter fyra timmar konstant nötande av fötter, knän och axlar hamnade vi dock till slut i Himalayas allra heligaste pilgrimsstad, Muktinath. En otrolig blandning av komersiella försäljare, gamla tempel, eviga lågor, och heliga floder.
Nu sitter vi i Jomsom, strandade för en dag p.g.a. en krånglande bankomat, men imorgon sätter vi fart mot den avslappnade staden Pokhara, där vi kommer vila ut efter nästan 3 veckors vandring. Sedan bär det av mot nästa delmål, Indien!
Med Himalaya besegrat kommer jag säkert att kunna blogga oftare, så snart hör ni nog från oss igen!
Namaste!
tisdag 9 november 2010
Postcards from far away, Pt. 3
Skål!
Vi sitter just nu på Tom&Jerry Pub i Thamel, Kathmandu och provar det lokala ölet. Everest Beer heter det och är faktiskt riktigt schysst! Det kommer dock bara på 650 cl flaskor så man får tänka sig för när man beställer, 27 spänn kostar det. Uteställena här är ganska märkliga, vi gick in i en trång trappa på Titanic Club, vilket visade sig vara en strippklubb, The Irish Pub spelade nepalesisk musik och Reggae Bar hade tokhög tekno i högtalarna. Så vi slog hos ner här på Tom&Jerry istället.
Börjat införskaffa prylar för vandringsturen runt Annapurna nu. Skaljacka från "Salewa" och skalbyxor från "The North Face" båda i GoreTex XCR (hoppas jag :)). Totala prislappen? 670kr. Letar man lite kan man verkligen hitta kanondeals här. Bokaffärerna är roliga med. De tar in böcker från turister som vart här och skänkt grejer. Man hittar verkligen allt möjligt, Stieg Larsson, Shakespeare, Mein Kampf, you name it!
Vi var i Buddhanath idag med. Kikade in den största buddhistiska stupan (ett slags bönetempel) i världen. En 43 meter hög kupol med en gigantisk mässingspyramid ovanpå. Väldigt imponerande. Religiositeten är annars slående här i Nepal, det finns tempel i precis varenda gathörn till olika gudar. Väldigt annorlunda från gamla Svedala.
Största upplevelsen idag var annars när vi blev hembjudna till en skoputsare som bodde ute i ett slumområde. Han bjöd oss på te i sitt hus han hade byggt själv av bambu och plastpåsar. Sedan ville han att vi skulle köpa en skolåda av hans polare, förmodligen försökte han blåsa oss tillsammans med polaren. Det hela slutade med att vi köpte ris och olja till hans familj istället, förhoppningsvis gjorde vi en god gärning utan att bli helt blåsta.
Namaste!
Vi sitter just nu på Tom&Jerry Pub i Thamel, Kathmandu och provar det lokala ölet. Everest Beer heter det och är faktiskt riktigt schysst! Det kommer dock bara på 650 cl flaskor så man får tänka sig för när man beställer, 27 spänn kostar det. Uteställena här är ganska märkliga, vi gick in i en trång trappa på Titanic Club, vilket visade sig vara en strippklubb, The Irish Pub spelade nepalesisk musik och Reggae Bar hade tokhög tekno i högtalarna. Så vi slog hos ner här på Tom&Jerry istället.
Börjat införskaffa prylar för vandringsturen runt Annapurna nu. Skaljacka från "Salewa" och skalbyxor från "The North Face" båda i GoreTex XCR (hoppas jag :)). Totala prislappen? 670kr. Letar man lite kan man verkligen hitta kanondeals här. Bokaffärerna är roliga med. De tar in böcker från turister som vart här och skänkt grejer. Man hittar verkligen allt möjligt, Stieg Larsson, Shakespeare, Mein Kampf, you name it!
Vi var i Buddhanath idag med. Kikade in den största buddhistiska stupan (ett slags bönetempel) i världen. En 43 meter hög kupol med en gigantisk mässingspyramid ovanpå. Väldigt imponerande. Religiositeten är annars slående här i Nepal, det finns tempel i precis varenda gathörn till olika gudar. Väldigt annorlunda från gamla Svedala.
Största upplevelsen idag var annars när vi blev hembjudna till en skoputsare som bodde ute i ett slumområde. Han bjöd oss på te i sitt hus han hade byggt själv av bambu och plastpåsar. Sedan ville han att vi skulle köpa en skolåda av hans polare, förmodligen försökte han blåsa oss tillsammans med polaren. Det hela slutade med att vi köpte ris och olja till hans familj istället, förhoppningsvis gjorde vi en god gärning utan att bli helt blåsta.
Namaste!
söndag 7 november 2010
Postcards from far away, Pt. 2
Namaste!
Vi gick på en shoppingrunda idag. Kathmandu har ett väldigt intressant shoppingutbud, det finns ett fåtal kategorier av olika affärer som ser nästan exakt likadan och har nästan exakt samma utbud. Juveler eller kashmir eller bergsklättringsprylar eller böcker eller övrigt. Man får ha ett öga för vad som är riktigt och ej, och det är i de flesta fall ytterst tveksamt att de tilltal man får om 100% authentic verkligen stämmer. Jag och V slog till på varsin fleece där försäljaren försäkrade om att det var "same shirt, just other logo", vilket var ett intressant sätt att beskriva fake-sakerna.
Är det något nepaleserna här i turistdistriktet Thamel ägnar sig åt så är det business. V gjorde ett kap hos en vandrande skomakare som fixade ett hål i hans skor för 250 rupees (25 kr!). Han lyckades dock samtidigt bli "skyldig" 100 rupees till en "helig" man, som ritade ett märke i hans panna och sedan ställde upp på ett fotografi. För att se detta fotografi av den (sken)helige mannen kan ni kika i V's fotoblogg.
Annars har vi mest lallat runt och prutat på saker vi inte borde pruta på. Vi åkte till exempel Rikshaw (stavning? det är iaf ett slags cykeltransport) i cirka 1 kilometer för 12 kr. Den stackars gamle mannen som trampade såg ut att ha sitt livs värsta cykelresa i uppförsbacken sen så vi antiprutade tillbaks till 15 kr. Ett skäligt pris, eller?
Annars har vi besökt ett gäng olika hinduistiska och buddhistiska tempel, de skiljer sig en hel del. Hinduerna har en väldigt intressant inställning till färger och prylar. Det är en intressant kombination med ett 1000 år gammalt tempel som är helt fullsmockat med frukt för att hylla vilken gud i ordningen det nu var.
Bagaget är fortfarande borta, frustrationen växer. Jag hoppas på att en tripp till Kathmandu airport skall hjälpa mig imorrn. Förvänta er annars inte inlägg såhär ofta om ett par dagar, då reser vi förhoppningsvis upp i Himalaya och där hoppas man väl nästan att man inte ska komma åt det världsomspännande nätet.
Tack och hej.
Vi gick på en shoppingrunda idag. Kathmandu har ett väldigt intressant shoppingutbud, det finns ett fåtal kategorier av olika affärer som ser nästan exakt likadan och har nästan exakt samma utbud. Juveler eller kashmir eller bergsklättringsprylar eller böcker eller övrigt. Man får ha ett öga för vad som är riktigt och ej, och det är i de flesta fall ytterst tveksamt att de tilltal man får om 100% authentic verkligen stämmer. Jag och V slog till på varsin fleece där försäljaren försäkrade om att det var "same shirt, just other logo", vilket var ett intressant sätt att beskriva fake-sakerna.
Är det något nepaleserna här i turistdistriktet Thamel ägnar sig åt så är det business. V gjorde ett kap hos en vandrande skomakare som fixade ett hål i hans skor för 250 rupees (25 kr!). Han lyckades dock samtidigt bli "skyldig" 100 rupees till en "helig" man, som ritade ett märke i hans panna och sedan ställde upp på ett fotografi. För att se detta fotografi av den (sken)helige mannen kan ni kika i V's fotoblogg.
Annars har vi mest lallat runt och prutat på saker vi inte borde pruta på. Vi åkte till exempel Rikshaw (stavning? det är iaf ett slags cykeltransport) i cirka 1 kilometer för 12 kr. Den stackars gamle mannen som trampade såg ut att ha sitt livs värsta cykelresa i uppförsbacken sen så vi antiprutade tillbaks till 15 kr. Ett skäligt pris, eller?
Annars har vi besökt ett gäng olika hinduistiska och buddhistiska tempel, de skiljer sig en hel del. Hinduerna har en väldigt intressant inställning till färger och prylar. Det är en intressant kombination med ett 1000 år gammalt tempel som är helt fullsmockat med frukt för att hylla vilken gud i ordningen det nu var.
Bagaget är fortfarande borta, frustrationen växer. Jag hoppas på att en tripp till Kathmandu airport skall hjälpa mig imorrn. Förvänta er annars inte inlägg såhär ofta om ett par dagar, då reser vi förhoppningsvis upp i Himalaya och där hoppas man väl nästan att man inte ska komma åt det världsomspännande nätet.
Tack och hej.
lördag 6 november 2010
Postcards from far away Pt. 1
Så var det dags att börja. Men var börjar man?
Efter närmare 30 timmar på bussar, flygplan och i terminaler är vi framme. Kathmandu är allt det man väntade sig, men samtidigt absolut fullständigt osannolikt. Vi anlände till en liten halvförfallen tegelflygplats och blev genast inkastade i en "taxi". Suzuki modell liten, från tidigare hälften av våra egna liv. Bilbälten eller vägregler var det inte tal om. Här verkar störst gå först-regeln efterföljas kraftigt, vilket kanske oroar i en liten riskokare med fler bucklor än Björn Borg. Efter en galen resa genom en stad helt proppfull med människor (det är någon slags festival här) kom vi fram till stadsdelen Thamel, den beryktade smältdegeln av allt mellan himmel och jord.
Thamel är hysteriskt, roligt, galet och skrämmande. Västerländskt på ett nepalesiskt vis. Det är Chinatown i kvadrat och sen upphöjt i ett par potenser till. Vi hittade ett litet hotell till slut efter att ha nekat ett par personer som försökte boka in oss på sina egna halvskumma hotell. Man ska väl inte uttala sig innan vi sovit en natt, men det verkar kunna tillfredsställa våra behov för tillfället iallafall. Vi är mest sugna på sömn just nu för att vara helt ärliga.
Imorrn blir det till att styra upp lite saker bl.a. har mitt (Davids) bagage lyckats komma på villovägar någonstans på de brittiska öarna. Man hade väl kanske inte tippat att det moment som skulle gå åt skogen med den här resan skulle vara det som British Airways arrangerade... Annars blir det till att fylla på sitt förråd med North Face-kläder. De säljs i varenda gathörn, 100% äkta känns som något att ta med en hel näve salt.
Kanske kommer upp lite bilder om ett tag. Nu ska vi kolla in Sam's Bar, de ska tydligen ha reggaekväll på lördagar, kan det bli mer nepalesiskt?
Efter närmare 30 timmar på bussar, flygplan och i terminaler är vi framme. Kathmandu är allt det man väntade sig, men samtidigt absolut fullständigt osannolikt. Vi anlände till en liten halvförfallen tegelflygplats och blev genast inkastade i en "taxi". Suzuki modell liten, från tidigare hälften av våra egna liv. Bilbälten eller vägregler var det inte tal om. Här verkar störst gå först-regeln efterföljas kraftigt, vilket kanske oroar i en liten riskokare med fler bucklor än Björn Borg. Efter en galen resa genom en stad helt proppfull med människor (det är någon slags festival här) kom vi fram till stadsdelen Thamel, den beryktade smältdegeln av allt mellan himmel och jord.
Thamel är hysteriskt, roligt, galet och skrämmande. Västerländskt på ett nepalesiskt vis. Det är Chinatown i kvadrat och sen upphöjt i ett par potenser till. Vi hittade ett litet hotell till slut efter att ha nekat ett par personer som försökte boka in oss på sina egna halvskumma hotell. Man ska väl inte uttala sig innan vi sovit en natt, men det verkar kunna tillfredsställa våra behov för tillfället iallafall. Vi är mest sugna på sömn just nu för att vara helt ärliga.
Imorrn blir det till att styra upp lite saker bl.a. har mitt (Davids) bagage lyckats komma på villovägar någonstans på de brittiska öarna. Man hade väl kanske inte tippat att det moment som skulle gå åt skogen med den här resan skulle vara det som British Airways arrangerade... Annars blir det till att fylla på sitt förråd med North Face-kläder. De säljs i varenda gathörn, 100% äkta känns som något att ta med en hel näve salt.
Kanske kommer upp lite bilder om ett tag. Nu ska vi kolla in Sam's Bar, de ska tydligen ha reggaekväll på lördagar, kan det bli mer nepalesiskt?
torsdag 21 oktober 2010
The End Is Near
Så var den skriven. Den sista tentan under min tid på Chalmers, åtminstone tror jag väl det, får hoppas att det gick vägen. Nu är exjobbet kvar, det ska sägas, men det känns ändå som ett slags antiklimax, en lätt tenta som avslut på en ganska tråkig kurs. Antiklimax måste vara bland de värre känslorna som finns, man ville ju ha en strapats, ett riktigt berg att bestiga, som man precis tog sig över. Nu blev den sista perioden snarare en avslagen historia där hemmalaget redan hade en 4-0 ledning att stå på.
Det är en bisarr känsla att ha skrivit den sista tentan, gått den sista kursen. Det är en glädje, men samtidigt en sorg. Det är en lättnad, men samtidigt stor förvirring. Vad händer nu? Det får framtiden utvisa, först skall jag ge mig iväg till främmande land i drygt 2,5 månad och släppa tid och rum för ett tag. Det kan jag tycka att jag gjort mig förtjänt av.
Om någon undrar så kommer jag fortsätta skriva på bloggen vid de tillfällen jag får under resan. Det blir nog någon slags resedagbok, med intryck och betraktelser. Om man nu kan få tillgång till internet i de nepalesiska bergen. Vi får se, dagbok tänker jag skriva i vilket fall, sen när och om den publiceras står skrivet i stjärnorna.
Det är en bisarr känsla att ha skrivit den sista tentan, gått den sista kursen. Det är en glädje, men samtidigt en sorg. Det är en lättnad, men samtidigt stor förvirring. Vad händer nu? Det får framtiden utvisa, först skall jag ge mig iväg till främmande land i drygt 2,5 månad och släppa tid och rum för ett tag. Det kan jag tycka att jag gjort mig förtjänt av.
Om någon undrar så kommer jag fortsätta skriva på bloggen vid de tillfällen jag får under resan. Det blir nog någon slags resedagbok, med intryck och betraktelser. Om man nu kan få tillgång till internet i de nepalesiska bergen. Vi får se, dagbok tänker jag skriva i vilket fall, sen när och om den publiceras står skrivet i stjärnorna.
torsdag 30 september 2010
My Future Decided
Det har blivit mycket politik och främlingsfientlighet på bloggen den sista tiden. Det beror på att den senaste tiden verkligen har berört mig djupt. Läste en artikel i DN idag jag vill länka till, det kan mycket väl vara Sverige om fyra år. Ny holländsk regering förbjuder burka.
Annars är det mycket på gång nu. Om lite drygt en månad kommer jag åka till Nepal och Indien (till att börja med) med min trogne vän Victor Berglund. Flygbiljetterna är bokade, visumet är förhoppningsvis på ingång. Vi får se om det går att blogga därifrån, isåfall kanske det blir lite mer av resedagbok än den form bloggen har nu.
Ska försöka få upp frekvensen något under den tid som är kvar till resan, men bloggens princip står sig fortfarande. Den handlar inte om mitt liv, utan snarare om mina tankar. Har jag inga tankar att dela med mig av så blir det helt enkelt inga blogginlägg. Men jag skall försöka gnugga knölarna lite extra under den här månaden, det är ju trots allt roligt att skriva!
Annars är det mycket på gång nu. Om lite drygt en månad kommer jag åka till Nepal och Indien (till att börja med) med min trogne vän Victor Berglund. Flygbiljetterna är bokade, visumet är förhoppningsvis på ingång. Vi får se om det går att blogga därifrån, isåfall kanske det blir lite mer av resedagbok än den form bloggen har nu.
Ska försöka få upp frekvensen något under den tid som är kvar till resan, men bloggens princip står sig fortfarande. Den handlar inte om mitt liv, utan snarare om mina tankar. Har jag inga tankar att dela med mig av så blir det helt enkelt inga blogginlägg. Men jag skall försöka gnugga knölarna lite extra under den här månaden, det är ju trots allt roligt att skriva!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)