I'm A Fool To Do Your Dirty Work

Idag blir det ett ilsket inlägg.

Jämställdhet mellan könen. Jämställdhet mellan olika etniska bakgrunder. Jämställdhet, jämställdhet, jämställdhet. Det är en av de viktigaste frågorna i varje politiskt val nu för tiden. Det finns dock ett område där politikerna tydligen anser att jämställdheten inte bör upprätthållas, tvärtom så arbetar de mot den.

Detta och mycket annat fick jag höra i SVTs Dokument Inifrån om den unga arbetslösheten i Generation Utanför. Det är intervjuer med anställda och före detta anställda på bl.a. ICA, Jensens Böfhus och McDonalds. Det handlar om den unga arbetskraftens sviktande förtroende för arbetsmarknaden. Man skall börja med ett deltidsjobb inom sälj- eller servicesektor, utan villkor och med försvagat anställningsskydd. Samtidigt hörs röster från den äldre generationen om att dagens unga är lata. Ungdomsarbetslösheten är idag på rekordnivåer, högre än finanskrisen 91-92.

Och vems fel är det? Före detta arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) sitter i en intervju i programmet och säger att det var en helt medveten strategi från den dåvarande regeringen att låta unga och invandrare ta smällen för den ekonomiska krisen. Det är helt enkelt rättvisast så. Rättigheter skall man tydligen ha jobbat ihop till. Nuvarande finansminister Anders Borg (M) talar om hur han tycker det är för höga ingångslöner i service- och kommunalsektor, klassiskt ungdomsdominerade jobb. Jan Björklund (FP) talar om lärlingsplatser med halverad lön. Maud Olofsson (C) vill förlänga provanställningen till 1 år från nuvarande 6 månader.

Vilka kan man lita på? Alliansen verkar uppenbarligen göra gemensam sak med de röda i denna frågan där man systematiskt (!) låter oss unga få axla den största bördan av arbetslöshetens ok. Jag kan bara innerligt hoppas att jag får ett riktigt jobb när jag har min examen, det är inte långt dit nu. För att komma in i den svenska arbetsmarknaden är svårare än någonsin, det är denna dokumentären bevis nog på.

Vi blir beskyllda för mycket, Generation Y. Vi är generationen som inte vill stanna länge på samma plats. Vi är generationen som inte tar ansvar. Vi är den lata generationen som bara tänker på oss själva.

Men det är väl i sanningens namn inte särskilt konstigt när vi utav arbetsmarknaden konstant behandlas som skit?

The Storm is Coming

Ni trodde Sverige behövde gå hem skamsna efter 1-4 borta mot världens näst bästa lag Holland? På annat håll i Europa såg det betydligt värre ut i tisdags. Serbien spelade borta mot Italien i Genoa, matchen varade i 6 minuter, sen avbröts den av domaren av att de serbiska huliganerna kastat in fyrverkerier och brinnande föremål på planen. Sällan har en löpsedel talat mer klartext.

I helgen gjorde Serbiska nationalister våldsamt upplopp under Pride-festivalen. I tisdags var det facisthälsningar och ”Ubi, ubi, Šiptara” på läktaren. "Döda, döda albanerna". Den här lilla klicken verkar finnas i varenda land i Europa nu mera. Den tar sig olika uttryck i olika länder; hos oss har de kostymer och slipsar, i Serbien har de fängelsetatueringar och ansiktsmasker.

Mest av allt vill jag bara gråta över alla stackars Serber som gör allt vad de kan för att visa upp en nation som är redo att delta i den internationella gemenskapen. Serbiens mittfältare och lagkapten Dejan Stankovic grät öppet på planen igår när han såg vad som hände. Jag tror det var betydligt fler än Dejan som kände samma sak. Snälla. Inte igen.

Vad har den upplyste moderna människan att sätta emot sån här urkraft? Kan vi inget annat göra än att gråta över att vårt land ockuperas av våld? Det måste finnas ett annat svar än våld. Gråten är hedersam, den är ömkansvärd, men den rör inte facismen i ryggen.

Serbien kommer sannolikt få poängavdrag, kanske till och med bli uteslutna ur EM-kvalet. Det är knappast vad en nation på uppgång behöver. 1992 hade man ett fantastiskt lag, man kunde vinna EM sas det. Då bröt kriget ut och Jugoslaviens lag fick inte resa till EM. Ska dagens intressanta Serbiska landslag gå samma öde till mötes? Stojkovic, Vidic, Ivanovic, Subotic, Kacar, Tosic, Stankovic, Jovanovic, Krasic, Zigic, Kolarov och Pantelic. Jag hoppas ni får chansen att spela ert EM, om inte annat så för att ge nationalisterna en käftsmäll av den icke-våldsamma sorten.

Ura Srbija!

In the House of God, Forever

Titeln på inlägget är en otrolig låt av Switchfoots frontman Jon Foreman. Det skulle också kunna vara titeln på ytterligare ett inlägg kring främlingsfientlighetens intåg i den svenska riksdagen. I Guds Hus, För Evigt var nämligen knappast något som Jimmie med vänner ville vara när biskop Eva Brunne i enlighet med Jesu budskap fördömde främlingsfientlighet. De reste sig upp och gick i samlad procession ut ur kyrkan.

En naturlig parallell finns att hämta när Iranska och Israeliska FN-ledamöter vid upprepade tillfällen har lämnat möten i ren demonstration för att de blivit provocerade. Det är ändå skönt att se att Jesu kärleksbudskap frustrerar och provocerar även i vår tid.

Men låtom oss glömma detta för ett litet slag, något säger mig att vi kommer få höra nog om SD de kommande fyra åren. Ta istället och vila ett slag med Jon Foreman...

...in the House of God, Forever.

My Future Decided

Det har blivit mycket politik och främlingsfientlighet på bloggen den sista tiden. Det beror på att den senaste tiden verkligen har berört mig djupt. Läste en artikel i DN idag jag vill länka till, det kan mycket väl vara Sverige om fyra år. Ny holländsk regering förbjuder burka.

Annars är det mycket på gång nu. Om lite drygt en månad kommer jag åka till Nepal och Indien (till att börja med) med min trogne vän Victor Berglund. Flygbiljetterna är bokade, visumet är förhoppningsvis på ingång. Vi får se om det går att blogga därifrån, isåfall kanske det blir lite mer av resedagbok än den form bloggen har nu.

Ska försöka få upp frekvensen något under den tid som är kvar till resan, men bloggens princip står sig fortfarande. Den handlar inte om mitt liv, utan snarare om mina tankar. Har jag inga tankar att dela med mig av så blir det helt enkelt inga blogginlägg. Men jag skall försöka gnugga knölarna lite extra under den här månaden, det är ju trots allt roligt att skriva!

Sometimes You Can't Make It On Your Own

Vad har ni gjort?

Så har det skett. Det som jag in i det sista hoppades inte skulle hända, men innerst inne kände på mig redan för några dagar sen att det skulle hända. Sverige har röstat in ett parti med sina rötter i den nationalsocialistiska rörelsen i riksdagen.

Nej Sverigedemokraterna är inte en uppdaterad version av Ny Demokrati. Nej Sverigedemokraterna är inte en svensk version av Dansk Folkeparti. Nej Sverigedemokraterna är inte en svensk version av Fremskrittspartiet. Face it folket, SD grundades av människor som var aktiva inom Bevara Sverige Svenskt, Sverigepartiet och Nordiska rikspartiet. Vi pratar om ett parti som i mitten av 90-talet tvingades införa ett förbud mot att bära SS-uniform på sina partimöten för att bli mer rumsrena. Hur mycket de än försöker kommer de aldrig kunna växa ifrån sina rötter, det visades inte minst i deras mycket motbjudande valfilm.

Så vad händer nu? Reinfeldt och hans allians står på sig i det löfte de gav innan valet, att den minoritet som är störst skall regera Sverige. Givetvis ett taktiskt löfte då det redan innan stod klart att alliansen med allra största sannolikhet skulle bli den största minoriteten. De rödgröna utropade genast Fredrik Reinfeldt till den som sitter på hela ansvaret; kommer han samarbeta med SD? Reinfeldt gjorde naturligtvis det enda rimliga i situationen och vidhöll sitt löfte han gav redan veckor före valet, men som inte uppmärksammats nog.

Vi kommer inte att samarbeta med eller göra oss beroende av Sverigedemokraterna.

Så var ligger då detta ansvar för Sverige som de rödgröna talar så varmt om? Alliansen kommer försöka regera i minoritet, SD kommer sannolikt att försöka stoppa dem. Är det då inte de rödgrönas ansvar att låta alliansen regera genom en minoritetsregering? Är det inte hos dem ansvaret ligger? Det är trots allt de som har förlorat valet. Om de rödgröna stålsätter sig i sin motsättning mot alliansen, likt Maria Wetterstrand och Peter Eriksson upprepat proklamerade i SVT:s valstudio igår så springer de SD:s ärenden.

Är det att ta ansvar för Sverige? Om inte Miljöpartiet ändrar ställning i den här frågan känner jag mig mycket besviken på dem. Jag röstade inte på dem, men om allt detta prat om att ta ansvar för Sverige förbli bara tomt prat, då har de tappat det förtroende jag hade till dem.

Det är över nu för det rödgröna samarbetet. Det är dags att svälja stoltheten, acceptera förlusten och istället blicka framåt. Och då talar jag inte om att samla kraft inför nästa val, kraften behövs nu. Det är dags att ta ansvar för Sverige.

Open up your eyes

Tänkte bara dela med mig av en intressant artikel jag läste i DN idag. Det är en statsvetenskaplig analys av de de tre politiska scenarion som kan inträffa efter valet på söndag: Komplicerat läge hotar efter valet.

Som sagt förut, mycket står på spel i övermorgon.

The Fly

Om 5 dagar är det riksdagsval i Sverige. Om 5 dagar kan ett totalt kaos bryta ut om partierna står vid alla sina löften. Alla 7 stora riksdagspartier hävdar i skrivandets stund att de inte kommer samarbeta över blockgränserna för att bilda en majoritetsregering i det fall inget av blocken kan göra det själva.

Ponera att ingen får majoritet.

Jag har länge sett Sverigedemokraterna som ett litet skämt, ett parti med så komiskt korkad politik att de bara är en liten fluga. De kommer passera förbi utan att ha orsakat någon större skada. Jag börjar tro att jag har fel. I Dagens Nyheters senaste opinionsundersökning har SD 6% av väljarnas stöd. I GPs 5%. Det är dags att börja ta den där flugan på allvar.

Kommer en minoritetsregering utan stöd i det andra blocket och med SD i en vågmästarroll kunna driva igenom ett enda beslut? SD kommer aldrig få någon makt att driva igenom sin egen vedervärdiga invandringspolitik, men dom kan ställa till med en alldeles enastående oreda om en sådan situation utspelar sig. En maktlös regering som behöver förhandla med oppositionen för sina egna beslut är inte en i längden hållbar situation.

Jag tror inte något av blocken kommer få egen majoritet, därmed önskar jag även för en gångs skull att politikerna gör som de brukar. Håll inte era vallöften, i alla fall inte de om samarbete över blockgränserna.

Trots detta lite dystopiska inlägg är ingen skada ännu skedd. Svenska folket går till ett av de viktigare valen på mycket länge. Jag brukar vidhålla att alla bör få lägga sina röster var de vill, men här är jag säker på min sak. Om 5 dagar behöver vi ta vårt demokratiska ansvar och rösta. Låt Sverige bli ett av de idag ganska få västeuropeiska länder där de främlingsfientliga inte har någon politisk makt.

I vissa länder är flugor förmedlare av livshotande sjukdomar. Det är dags att vi tillsammans gör oss av med vår fluga innan den infekterar oss på allvar.

Playing With Fire

Almedalsveckan är igång. Politikerna turas om att kasta floskler på varandra, det är nu kampanjerna skall hamras in ordentligt, fram med de riktigt billiga poängerna. Politiker går varje år längre för att få den så värdefulla uppmärksamheten mot sina huvudfrågor. Jag har längre funderat på när kommer gränsen att trädas över.

Feministiskt Initiativs talesperson Gudrun Schyman gjorde igår en så kallad PR-kupp. En handling de funderat igenom ett tag för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt för sina 100,000 kr de fått donerade av en svensk reklamduo. Eftersom de inte räckte till någon större reklamkampanj valde Gudrun & Co helt sonika att elda upp pengarna i en grill under stor uppståndelse. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, eller?

"– Vi gör det här för rättvisare löner, sade partiledaren Gudrun Schyman framför ett stort pressuppbåd på Hamnplan i Visby idag på morgonen." skriver SvD idag.

Kanske kan detta väcka lite intresse hos några aktivister, "bra gjort!" tänker säkerligen tjejerna i det feministiska kollektivet. Men snälla lilla Gudrun. Det är inte hos aktivister, feminister, vänsterfolk och antikapitalister du behöver skaffa mer cred. Det är hos vanliga Svenssons och övre medelklass, det är hos dem du behövs! Nej det här är inte bara ett oerhört stort slöseri med resurser - hjälp en ensamstående mamma med pengarna istället, eller använd dem i en biståndssituation, där är 100,000 en stor mängd pengar! - utan även en total felbedömning vad gäller positiv publicitet. All publicitet är inte bra publicitet. Jag blir både ledsen och arg över det här FI, varför måste ni feminister med så stora käftar alltid utnyttja dom så förbannat dåligt?

Noll poäng.