Det är mörkt, kallt och is överallt. Inte bara på gatan, människor har verkligen en helt annan kyla här än i länderna jag besökt. Det är radikalt annorlunda från de platserna jag befunnit mig på de senaste 2-3 månaderna. Men samtidigt är det vad jag har längtat efter framförallt den sista veckan på resan.
Glädjen av att träffa familj och vänner igen är fantastisk. Tryggheten av att veta precis hur allting fungerar är väldigt välkommen. Samtidigt gör just den tryggheten att man så förvånansvärt snabbt och drastiskt vaggas in i den gamla vardagen. När man är ute och reser lever man i en illusion om att alla andra har upplevt lika mycket som jag själv. Att komma hem och höra fraser som "Nej här har inte hänt någonting", blir liksom någon form av besvikelse. Är vardagen här hemma verkligen så trist att det inte finns någonting att berätta om på 10 veckor?
Saknaden av de upplevelser man haft är också påtaglig. Innan resan började skulle jag tycka det var ett absurt påstående, men jag saknar öppenheten i Iran. Folk på gatan är intresserade av att ha intellektuella diskussioner, vilket verkar totalt vansinnigt i Sverige, där vi drar oss för att fråga om bussen är sen.
En annan observation är hur svårt det är att berätta om en resa. Det går verkligen inte att beskriva Himalayas toppar, Indiens kultur eller Irans folksjäl i ord. Jag sätter en naiv tilltro till att det går lättare med bilder att visa, men jag tror ändå det är svårt. En sådan upplevelse som jag Victor haft den senaste tiden går nog inte att återberätta helt. Den måste återupplevas.
Nu sätter jag i alla fall någon slags punkt för resan, jag minns tillbaka med bilder, tankar och ord. Jag kan konstatera att det har varit 2½ fantastiska månader fulla av upplevelser. Jag kan inte annat än vara tacksam för den möjlighet jag fått att göra en sådan sak. Utbytet med andra människor och kulturer har givit så mycket tillbaka, nu återstår endast att dela med sig av sina erfarenheter till andra.
Bloggen återgår i sin gamla form, en slags observationer, diskussioner och funderingar lite när jag känner för det.
onsdag 26 januari 2011
måndag 10 januari 2011
Postcards from far away, Pt. 11
Salam aleykom!
11 stycken elektroniska vykort blev det, detta blir namligen det sista inlagget fran resan.
Vi har varit en dryg vecka i Iran nu, och befinner oss i for tillfallet i Esfahan, en stad som beskrivits av poeter som 'Half the World'. Nog ar den vacker pa sina stallen Esfahan; har finns t.ex. varldens nast storsta torg, Imam Square (endast Himmelska fridens torg i Peking ar storre), samt de mycket imponerande moskeerna Jameh och Imam. Har finns aven flera hundra ar gamla broar pa over 300 meter, samt persiska palats i vackra parker.
Sahar ser alla iranska stader vi varit i ut. Shiraz var fullt av vackra moskeer, fina hantverksaffarer, parker, mausoleum och annat. Utanfor Shiraz besokte vi aven Persepolis, ett palats som byggdes under den Achaemenidianska epoken da namn som Xerxes och Darius den store styrde Iran. Persepolis ar cirka 2500 ar gammalt, och valdigt stilfullt bevarat och restaurerat. En historisk plats som konkurrerar med pyramiderna i Giza.
Vi har aven besokt Yazd, en plats som enligt forskare har varit bebodd i uppemot 5000 ar. Det ar en av Irans mest valbevarade stader och har finns bl.a. en aldre del av staden dar manga byggnader harstammar fran 1200-talet. Yazd ar aven hemstad for Irans storsta samling av zoroastrier, en religion som dominerade Iran (Persien) innan landet erovrades av muslimerna runt 630 e.kr. Vi akte pa en liten biltur tillsamans med Adrian (Australien) och Mesut (Turkiet) och kikade pa gamla overgivna spokstader, ett zoroastriskt eldtempel samt den gamla staden
Meybod. Det ar helt fantastiskt att aka runt i Iran - som for det mesta bestar av oken - och uppleva hur en sadan ode plats har varit hemvist for olika folkslag i over 5000 ar.
Trots alla dessa vackra byggnader, spannande religioner och historiska platser sa ar det en sak som fascinerar mig utover allt annat. Det ar den iranska folksjalen, vanligheten och hjalpsamheten till medmanniskor verkar sitta djupare an hos nagot annat folk jag mott. Varenda manniska vi moter pa gatan vill halsa, fraga hur vi mar, var vi kommer ifran och om vi har det bra i Iran. De ar mycket stolta over sitt land och vill visa upp det, utan att krava nagon gentjanst. Affarsinnehavare bjuder gladeligen in oss pa en kopp te under tiden han visar upp sitt hantverk, utan att satta nagon press pa oss att kopa nagonting. Det ar en sadan overvaldigande vanlighet att man nastan inte kan hantera den som svensk. Iran ar ett land under muslimska sharialagar, det ar fortfarande ett land dar manskliga rattigheter pa manga satt inte efterfoljs, men detta ar en frukt av staten Iran, inte det persiska folket. De gor verkligen allt de kan for att skaka av sig bilden av att vara en farlig plats, ett ovalkomnande stalle. Och med mig har de lyckats, jag skulle rekommendera alla att aka hit och verkligen uppleva detta folkslag som inte beter sig som nagot annat folk jag mott.
Den 15e Januari pa kvallen nagon gang ar jag tillbaka i Goteborg, da traskar livet pa som vanligt igen. Trots alla vanliga manniskor och fantastiska platser har i Iran, och trots det svenska vintermorkret, sa har jag en valdigt stark hemlangtan nu. Det skall bli valdigt skont att komma hem, att traffa sin familj och sina vanner. Tveka inte att kontakta mig sa fort jag ar hemma, har jag tid (vilket jag ser ut att ha oceaner av tills jag hittar ett examensarbete!) sa finns det massor av historier och bilder som bara vantar pa att berattas och visas.
Snart ses vi igen.
Khoda Hafez!
11 stycken elektroniska vykort blev det, detta blir namligen det sista inlagget fran resan.
Vi har varit en dryg vecka i Iran nu, och befinner oss i for tillfallet i Esfahan, en stad som beskrivits av poeter som 'Half the World'. Nog ar den vacker pa sina stallen Esfahan; har finns t.ex. varldens nast storsta torg, Imam Square (endast Himmelska fridens torg i Peking ar storre), samt de mycket imponerande moskeerna Jameh och Imam. Har finns aven flera hundra ar gamla broar pa over 300 meter, samt persiska palats i vackra parker.
Sahar ser alla iranska stader vi varit i ut. Shiraz var fullt av vackra moskeer, fina hantverksaffarer, parker, mausoleum och annat. Utanfor Shiraz besokte vi aven Persepolis, ett palats som byggdes under den Achaemenidianska epoken da namn som Xerxes och Darius den store styrde Iran. Persepolis ar cirka 2500 ar gammalt, och valdigt stilfullt bevarat och restaurerat. En historisk plats som konkurrerar med pyramiderna i Giza.
Vi har aven besokt Yazd, en plats som enligt forskare har varit bebodd i uppemot 5000 ar. Det ar en av Irans mest valbevarade stader och har finns bl.a. en aldre del av staden dar manga byggnader harstammar fran 1200-talet. Yazd ar aven hemstad for Irans storsta samling av zoroastrier, en religion som dominerade Iran (Persien) innan landet erovrades av muslimerna runt 630 e.kr. Vi akte pa en liten biltur tillsamans med Adrian (Australien) och Mesut (Turkiet) och kikade pa gamla overgivna spokstader, ett zoroastriskt eldtempel samt den gamla staden
Meybod. Det ar helt fantastiskt att aka runt i Iran - som for det mesta bestar av oken - och uppleva hur en sadan ode plats har varit hemvist for olika folkslag i over 5000 ar.
Trots alla dessa vackra byggnader, spannande religioner och historiska platser sa ar det en sak som fascinerar mig utover allt annat. Det ar den iranska folksjalen, vanligheten och hjalpsamheten till medmanniskor verkar sitta djupare an hos nagot annat folk jag mott. Varenda manniska vi moter pa gatan vill halsa, fraga hur vi mar, var vi kommer ifran och om vi har det bra i Iran. De ar mycket stolta over sitt land och vill visa upp det, utan att krava nagon gentjanst. Affarsinnehavare bjuder gladeligen in oss pa en kopp te under tiden han visar upp sitt hantverk, utan att satta nagon press pa oss att kopa nagonting. Det ar en sadan overvaldigande vanlighet att man nastan inte kan hantera den som svensk. Iran ar ett land under muslimska sharialagar, det ar fortfarande ett land dar manskliga rattigheter pa manga satt inte efterfoljs, men detta ar en frukt av staten Iran, inte det persiska folket. De gor verkligen allt de kan for att skaka av sig bilden av att vara en farlig plats, ett ovalkomnande stalle. Och med mig har de lyckats, jag skulle rekommendera alla att aka hit och verkligen uppleva detta folkslag som inte beter sig som nagot annat folk jag mott.
Den 15e Januari pa kvallen nagon gang ar jag tillbaka i Goteborg, da traskar livet pa som vanligt igen. Trots alla vanliga manniskor och fantastiska platser har i Iran, och trots det svenska vintermorkret, sa har jag en valdigt stark hemlangtan nu. Det skall bli valdigt skont att komma hem, att traffa sin familj och sina vanner. Tveka inte att kontakta mig sa fort jag ar hemma, har jag tid (vilket jag ser ut att ha oceaner av tills jag hittar ett examensarbete!) sa finns det massor av historier och bilder som bara vantar pa att berattas och visas.
Snart ses vi igen.
Khoda Hafez!
fredag 7 januari 2011
Postcards from far away, Pt. 10
Dags att skicka ivag lite information ut i rymden igen... Sitter just nu i Yazd i Iran och har lyckats hitta en sporadisk internetupppkoppling.
Vi landade i Dubai den 30:e december. Vilket knappt land. Verkligen bland de mer mysko platserna jag varit pa. Jag overdriver inte om jag sager att de har minst 50 200m hoga skyskrapor. Och kanslan ar att 1/4 ar tomma, 1/4 haller pa att byggas och halften ar klara. Det en stad med massa kulturer, massa intressanta byggnader, perfekta strander, trevliga manniskor, men absolut ingen sjal alls. Det ar bara plast. Men aven plast kan vara ganska skont ibland nar man kommer fran en vistelse i hysteriska Indien...
Vi spenderade t.ex. nyarsfirandet i skuggan av det 830m hoga Burj Khalifa, varldens hogsta byggnad. Helt obeskrivligt sjukt hogt hus, och med ett helt gang fyrverkerier laddade pa fasaden var det riktigt coolt. Kanske hinner lagga upp en bilduppdatering snart. Bredvid Burj Khalifa lag Dubai Mall, varldens storsta shoppingcenter. Bland de 1200 affarerna hittade vi sa blandade saker som H&M, Alexander McQueen, RipCurl, Hershey's och Taco Bell. Forutom affarerna har de aven en ishockeyrink, ett fyra-vanings-vattenfall och en inomhusnojespark!
Sen hade vi dessutom ett besok pa det lite mindre Mall of the Emirates, det har "bara" 800 butiker, men kan i ovrigt skryta med en skidanlaggning inomhus. Fran Mall of the Emirates var det sedan bara nagon kilometer till Burj-al-Arab, det beromda segelhotellet, vid vilket vi lag och solade och badade en hel formiddag. Cirka 22 grader i vattnet pa nyarsdagen!
Vi var aven ute pa den omtalade Palm Jumeirah, den konstgjorda on i form av en palm. Den ar dock inte riktigt fardigbyggd annu, sa den ar om mojligt annu mer sjallos an resten av Dubai eftersom den knappt ar bebodd annu.
Dubai ar ett stort, kapitalistiskt, sjallost skrytbygge. Det kanns helt vansinnigt med en san har plats nar man kommer fran fattigdomen i Indien. Men samtidigt har jag svart att forneka att jag ar riktigt imponerade av deras skrytbygge. En intressant upplevelse, men kanske inte det forsta stallet jag aker tillbaka till for upplevelsens skull, snarare for stranden.
Vi landade i Dubai den 30:e december. Vilket knappt land. Verkligen bland de mer mysko platserna jag varit pa. Jag overdriver inte om jag sager att de har minst 50 200m hoga skyskrapor. Och kanslan ar att 1/4 ar tomma, 1/4 haller pa att byggas och halften ar klara. Det en stad med massa kulturer, massa intressanta byggnader, perfekta strander, trevliga manniskor, men absolut ingen sjal alls. Det ar bara plast. Men aven plast kan vara ganska skont ibland nar man kommer fran en vistelse i hysteriska Indien...
Vi spenderade t.ex. nyarsfirandet i skuggan av det 830m hoga Burj Khalifa, varldens hogsta byggnad. Helt obeskrivligt sjukt hogt hus, och med ett helt gang fyrverkerier laddade pa fasaden var det riktigt coolt. Kanske hinner lagga upp en bilduppdatering snart. Bredvid Burj Khalifa lag Dubai Mall, varldens storsta shoppingcenter. Bland de 1200 affarerna hittade vi sa blandade saker som H&M, Alexander McQueen, RipCurl, Hershey's och Taco Bell. Forutom affarerna har de aven en ishockeyrink, ett fyra-vanings-vattenfall och en inomhusnojespark!
Sen hade vi dessutom ett besok pa det lite mindre Mall of the Emirates, det har "bara" 800 butiker, men kan i ovrigt skryta med en skidanlaggning inomhus. Fran Mall of the Emirates var det sedan bara nagon kilometer till Burj-al-Arab, det beromda segelhotellet, vid vilket vi lag och solade och badade en hel formiddag. Cirka 22 grader i vattnet pa nyarsdagen!
Vi var aven ute pa den omtalade Palm Jumeirah, den konstgjorda on i form av en palm. Den ar dock inte riktigt fardigbyggd annu, sa den ar om mojligt annu mer sjallos an resten av Dubai eftersom den knappt ar bebodd annu.
Dubai ar ett stort, kapitalistiskt, sjallost skrytbygge. Det kanns helt vansinnigt med en san har plats nar man kommer fran fattigdomen i Indien. Men samtidigt har jag svart att forneka att jag ar riktigt imponerade av deras skrytbygge. En intressant upplevelse, men kanske inte det forsta stallet jag aker tillbaka till for upplevelsens skull, snarare for stranden.
torsdag 30 december 2010
Postcards from far away, pt. 9
Long time no see.
Indierna är verkligen usla på att ha internet tillgängligt på hotel. Har de trådlöst internet så är det ett mirakel, och då kostar det en mindre förmögenhet. Nåväl, här kommer en liten rapport om vad som hänt den senaste tiden.
Vi anlände till Delhi den 15e December om jag minns rätt, efter en riktigt usel bussresa från Amritsar. Väl framme I Delhi slog vi oss ner I en lite turistig del av stan vid namn Paharganj, mitt emellan New Delhi och Old Delhi. Mina förväntningar på Delhi som stad var ganska höga innan vi anlände, och jag hade förhoppningar om att få se en riktig storstad. Jag har aldrig tidigare varit I en riktigt stor världsmetropol. Och visst är det en riktigt stor stad Delhi, med enorma avstånd mellan allting, men en förvånansvärt fräsch tunnelbana (tänk Sthlms t-bana). Men de riktigt flashiga kvarteren, affärsskyskraporna, lyxområdena har lyst med sin frånvaro. Delhi ser helt enkelt ut som en jättestor urtypisk indisk stad, kanske inte så konstigt, men en liten besvikelse blev det ändå.
Vi hann med en endagstripp till Agra också. Vi såg det röda mughal-fortet och ett antal olika hantverkare, men huvudmålet var naturligtvis Taj Mahal. Ett mästerligt byggnadsverk som verkligen inte gör sig nog på kort. Den är så ofantligt stor och vacker, speciellt I solnedgången att man nästan tappar fattningen. Efter att solen gått ner blev det dock bade mörkt och kallt så vi satte oss på ett tåg tillbaka till Delhi.
Victor åkte till Hong Kong den 16:e, trodde han. Det visade sig nämligen på flygplatsen at han bokat sina biljetter för Januari istället för December… Lyckligtvis mötte han trevlig personal på flygplatsen och fick boka om sin biljett till den 17:e. Själv spenderade jag en dag ensam I den stora staden innan Joel och Julia anlände till Delhi. Innan resten av släkten Kuhlin anlände hann vi med att kika på Delhis zoo, vilket kan ha varit bland de sämsta zoon jag någonsin sett. Vi såg tigerburen, björnburen, lejonburen, noshörningsburen, mungoburen, jaguarburen, sloth bearburen och panterburen. Djuren var dock lika frånvarande som Victor 5 minuter efter han vaknat. De hade dock en enastående samling olika hjortar och rådjur, det skall sagas, men det var inte riktigt de djuren vi åkte dit för att se.
Sen började en något mer social del av resan, julen och dagarna kring den spenderades nämligen med stora delar av familjen Kuhlin. Ett oerhört trevligt och gästvänligt sällskap. De sista dagarna I Delhi (själv spenderade jag hela 8 dagar där, kanske något för många) kikade vi på olika sevärdheter, framförallt rester av den gamla brittiska imperialtiden.
Sedan bar det av mot en betydligt mindre stad; julen skulle nämligen spendera I den lilla staden Pushkar I Rajastan. Pushkar var en fantastiskt skön kontrast till ofantliga Delhi. Med sina 14,000 invånare, nästan bilfria gator och sin enkla stil (hela staden är helt vegetarisk t.ex.) var det väldigt skönt att vila ut några dagar. Men hur skulle julmiddagen bli av I en vegetarisk stad? Detta problemet löstes av Jenny och Josef Kuhlin som gav sig ut och lyckades boka en praktmiddag med bade lamm och kyckling åt hela sällskapet på en 5-stjärnig resort strax utanför staden. Tack vare detta läget hade de möjlighet att servera oss kötträtter, vad vore julen annars? Efter att ha vilat ut, vunnit en pepparkvarn I julklappsleken, vandrat upp på ett lokalt berg och käkat chana masala på märkliga restaurangen Pink Floyd Café skulle vi sedan resa mot indienvistelsens sista mål: Jaipur.
Till vårt stora förtret upptäckte vi dock att järnvägsarbetarna har gått på strejk, detta betyder att vårt tåg från Ajmer till Jaipur blivit inställt. Inte mycket att göra åt, lyckligtvis gick bussarna I skytteltrafik, så efter 3 timmar buss kom vi fram till Jaipur iallafall.
Väl I Jaipur marker vi att man börjar bli lite matt på Indien. Det är så intensivt varje dag att man snart inte klarar av det här livet längre. Jag, Julia och Agneta åkte på dagen till ett gammalt fort utanför Jaipur och turistade, medans Victor, Joel och Sture stannade på hotellet och tog det lugnt. Dagen vid skrivandets stund har vi traskat runt I gamla stan på den största bazaar jag någonsin sett, handlat lite indiska prylar, och kikat på ett 400 år gammalt observatorium. Vi hoppas nu på att strejken skall vara över imorgon så vi kan ta oss till Delhi innan flyget går. Annars får vi ta buss dit med, vilket inte alltid är en höjdare I indien…
Här näst på resan väntar en stor kontrast, från Delhi flyger vi till det stenrika arabemiratet Dubai. Hur det blir, får vi ta I nästa inlägg. Tack och hej från Indien!
måndag 20 december 2010
Postcards from far away, pt. 8
Kort uppdatering i fotografisk form.
Meer Ghat, Varanasi.
Meer Ghat, Varanasi.
World Peace Stupa, Dehra Dun.
Golden Temple, Amritsar.
Red Fort, Agra.
Taj Mahal, Agra.
torsdag 16 december 2010
Postcards from far away, pt. 7
Oj, nu är det mycket att skriva om, Indien är minsann inget dåligt land. Vi har varit här i 9 dagar nu och hunnit uppleva många av de saker folk talar om. Tågresor, fantastisk mat, förfärlig mat, intensiava gatuförsäljare och förseningar.
Om jag skall försöka ta och börja någonstans så satte vi oss i en jeep vid den nepalesiska gränsen för att åka till Varanasi, en av hinduernas heligaste vallfärdsorter. Många personer som varit där beskriver det som den galnaste platsen på jorden, men det som väntade oss när i kom fram kl. 02.00 var något annat. Lugnt som en filbunke och knappt en bil någonstans. Vi sprang in i en av de trånga gränderna av gamla stan i Varanasi och letade upp ett hotell med lediga rum, vi fick dock stå och banka på dörren ett bra tag innan vi kom in. Vi spenderade drygt två och ett halvt dygn i Varanasi, i stort sett hela tiden i gamla stan. Trappor, så kallade Ghats, leder ner till Ganges dit hinduer från hela världen vallfärdar för att tvätta sig i den heliga (och fruktansvärt smutsiga) floden. Vissa ghats har speciella ändamål, t.ex. Manikarnika Ghat där de dagligen kremerar runt 200-300 personer mitt på ljusa dan. Det är svårt att förhålla sig till, och faktiskt ganska obehagligt om du frågar mig. Lägg till det att gatuförsäljarna säljer allt från ballonger till knark så har du Varanasi. Sista dagen tog vi en morgontur med kanot längs Ganges och kikade på Varanasi i soluppgången. Väldigt vackert att se solen stiga över alla gamla tempel och se hinduer som utför morgonritualen ’puja’.
Vad som inte var lika vackert var att under den sista dagen vi spenderade i Varanasi hördes en hög smäll från vårt hotellrum. Det visade sig ganska snabbt att det var en bomb, ett terrorattentat. Bomben smällde mitt under en religiös ceremoni som beskådas av tusentals människor, flertalet turister. Rykten spreds med olika information, den slutgiltiga rapporteringen säger dock att ett spädbarn omkom och uppemot 40 personer skadades. Bomben skall ha varit en hämnd från Indiska Mujahedeen efter att en moské förstörts för ett antal år sen. Vi är i alla fall oskadda från händelsen och rörde oss vidare från Varanasi på natten…trodde vi.
Vi fick nämligen uppleva vår första dos av indiska förseningar. Tåget som skulle gå 01.55 gick inte förrän 09.30, en försening på drygt 7,5 timmar. Sagt och gjort, det var inte mycket annat att göra än att spendera ett dygn på Varanasis tågstation.
Tåget kom till slut i alla fall och tog oss till Dehra Dun, en stad norr om Delhi där vi träffade Joel och Julia Kuhlin, två vänner som jobbar som lärare på ett bibelcollege sen tidigt i höstas. Det var riktigt skönt att hänga med personer som man känner sen tidigare. Efter ett par goda middagar (maten på Doon Bible College var fantastisk!), det legendariska bönspelet, lite kul indisk shopping, och en kik på världens högsta stupa lämnade vi Doon för att åka till Amritsar.
Amritsar är en annan helig vallfärdsort, denna gången för sikherna. Snubbarna med skägg, turban och kniv. Här finns bl.a. annat ett gyllene tempel som uppfördes på 1600-talet. En magnifik byggnad där det satt fullt av mediterande sikher som lyssnade till någon slags sikhisk version av ett lovsångsband som spelade trummor och melodica. Det är svårt att beskriva sådana byggnader i ord, de är så komplext vackra och liknar ingenting som finns i vår svenska arkitektkultur. Kåken ska dessutom vart klädd i 750kg rent guld. Snart kanske det kommer ett par bilder.
En annan kul attraktion i Amritsar var den Indiska-Pakistanska gränsen. Den har beskrivits som Asiens svar på berlinmuren och består som de allra flesta gränsstationer av ett högt stängsel med en stor grind. Skillnaden är att runt denna gränsstation har båda sidor byggt up stora läktare, likt en fotbollsarena. Varje kväll när gränsen stängs tävlar de båda gränsvaktsstyrkorna i att marschera på det pampigaste sättet samtidigt som tusentals människor hejar på. Ett oerhört märkligt spektakel, förmodligen något av det konstigaste jag upplevt. Vi satt på en liten hedersläktare bredvid eftersom vi var turister, medans tusentals indier gapade för full hals: Hindustan! Barat Mathagir! (stavningen kan jag inte, men det betyder Mother India). I mångt och mycket likt finnkampen, fast i militärmarsch.
Amritsar bjöd även det på lite indisk shopping, jag lyckades för första gången hitta ett par smala jeans (de har groteskt stora byxor här) men endast då jag avvikt mot damavdelningen!
Just nu har vi anlänt i Delhi där jag kommer spendera ganska lång tid, så jag hoppas kunna bekanta mig rejält med den här stan. Mer om det i nästa inlägg, Namaste!
.ps. Om ni vill se bilder från vistelsen i Nepal så finns det ett Facebook-album tillgängligt på min profil om man ägnar sig åt sådant. .ds.
Om jag skall försöka ta och börja någonstans så satte vi oss i en jeep vid den nepalesiska gränsen för att åka till Varanasi, en av hinduernas heligaste vallfärdsorter. Många personer som varit där beskriver det som den galnaste platsen på jorden, men det som väntade oss när i kom fram kl. 02.00 var något annat. Lugnt som en filbunke och knappt en bil någonstans. Vi sprang in i en av de trånga gränderna av gamla stan i Varanasi och letade upp ett hotell med lediga rum, vi fick dock stå och banka på dörren ett bra tag innan vi kom in. Vi spenderade drygt två och ett halvt dygn i Varanasi, i stort sett hela tiden i gamla stan. Trappor, så kallade Ghats, leder ner till Ganges dit hinduer från hela världen vallfärdar för att tvätta sig i den heliga (och fruktansvärt smutsiga) floden. Vissa ghats har speciella ändamål, t.ex. Manikarnika Ghat där de dagligen kremerar runt 200-300 personer mitt på ljusa dan. Det är svårt att förhålla sig till, och faktiskt ganska obehagligt om du frågar mig. Lägg till det att gatuförsäljarna säljer allt från ballonger till knark så har du Varanasi. Sista dagen tog vi en morgontur med kanot längs Ganges och kikade på Varanasi i soluppgången. Väldigt vackert att se solen stiga över alla gamla tempel och se hinduer som utför morgonritualen ’puja’.
Vad som inte var lika vackert var att under den sista dagen vi spenderade i Varanasi hördes en hög smäll från vårt hotellrum. Det visade sig ganska snabbt att det var en bomb, ett terrorattentat. Bomben smällde mitt under en religiös ceremoni som beskådas av tusentals människor, flertalet turister. Rykten spreds med olika information, den slutgiltiga rapporteringen säger dock att ett spädbarn omkom och uppemot 40 personer skadades. Bomben skall ha varit en hämnd från Indiska Mujahedeen efter att en moské förstörts för ett antal år sen. Vi är i alla fall oskadda från händelsen och rörde oss vidare från Varanasi på natten…trodde vi.
Vi fick nämligen uppleva vår första dos av indiska förseningar. Tåget som skulle gå 01.55 gick inte förrän 09.30, en försening på drygt 7,5 timmar. Sagt och gjort, det var inte mycket annat att göra än att spendera ett dygn på Varanasis tågstation.
Tåget kom till slut i alla fall och tog oss till Dehra Dun, en stad norr om Delhi där vi träffade Joel och Julia Kuhlin, två vänner som jobbar som lärare på ett bibelcollege sen tidigt i höstas. Det var riktigt skönt att hänga med personer som man känner sen tidigare. Efter ett par goda middagar (maten på Doon Bible College var fantastisk!), det legendariska bönspelet, lite kul indisk shopping, och en kik på världens högsta stupa lämnade vi Doon för att åka till Amritsar.
Amritsar är en annan helig vallfärdsort, denna gången för sikherna. Snubbarna med skägg, turban och kniv. Här finns bl.a. annat ett gyllene tempel som uppfördes på 1600-talet. En magnifik byggnad där det satt fullt av mediterande sikher som lyssnade till någon slags sikhisk version av ett lovsångsband som spelade trummor och melodica. Det är svårt att beskriva sådana byggnader i ord, de är så komplext vackra och liknar ingenting som finns i vår svenska arkitektkultur. Kåken ska dessutom vart klädd i 750kg rent guld. Snart kanske det kommer ett par bilder.
En annan kul attraktion i Amritsar var den Indiska-Pakistanska gränsen. Den har beskrivits som Asiens svar på berlinmuren och består som de allra flesta gränsstationer av ett högt stängsel med en stor grind. Skillnaden är att runt denna gränsstation har båda sidor byggt up stora läktare, likt en fotbollsarena. Varje kväll när gränsen stängs tävlar de båda gränsvaktsstyrkorna i att marschera på det pampigaste sättet samtidigt som tusentals människor hejar på. Ett oerhört märkligt spektakel, förmodligen något av det konstigaste jag upplevt. Vi satt på en liten hedersläktare bredvid eftersom vi var turister, medans tusentals indier gapade för full hals: Hindustan! Barat Mathagir! (stavningen kan jag inte, men det betyder Mother India). I mångt och mycket likt finnkampen, fast i militärmarsch.
Amritsar bjöd även det på lite indisk shopping, jag lyckades för första gången hitta ett par smala jeans (de har groteskt stora byxor här) men endast då jag avvikt mot damavdelningen!
Just nu har vi anlänt i Delhi där jag kommer spendera ganska lång tid, så jag hoppas kunna bekanta mig rejält med den här stan. Mer om det i nästa inlägg, Namaste!
.ps. Om ni vill se bilder från vistelsen i Nepal så finns det ett Facebook-album tillgängligt på min profil om man ägnar sig åt sådant. .ds.
tisdag 7 december 2010
Viktig upplysning
Det smällde en bomb i närheten, smällen hördes högt vid vårt hotell. Enligt inledande rapporter skall minst 20 personer vara skadade. Vi är oskadda, och åker som tur var härifrån om 6 timmar. Läser/hör ni om det behöver ni inte vara oroliga för oss i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)