I söndags hade jag förmånen att lyssna på en oerhört bra predikan av Tomas Sjödin i Smyrnakyrnan, Göteborg. Ämnet var Vård för själen, och vem passar bättre i det ämnet än Tomas? Det var dock en liten bisats, ett uttryck han kort nämnde, som jag fastnade vid.
Han sa någonting i stil med att ett av de viktigaste uttrycken vi kan använda, används alldeles för sällan. Ett uttryck som förknippas med okunskap och nederlag.
Jag vet inte.
Så ofta befinner vi oss i situationer när vi inte vet svaret på våra frågor, ändå känns det så svårt att yttra det där, jag vet inte. Som uppvuxen i frikyrkorörelsen på konferenser med seminarium om skolgrupper, kreationism och evangelisation är jag lite bränd av att jag vet inte inte är ett helt okej svar. Snabbt försöker jag bläddra i skallen för att komma fram till det bästa motangreppet så fort jag får en svår fråga. Varför gör vi så? Varför kan vi inte bara ibland få erkänna att vi inte har svaret på alla frågor. Kristenhet handlar om tro, inte om vetskap.
Vad tycker du egentligen i abortfrågan? Är homosexualitet en synd? Skapades jorden på sju dagar? Är Gud si eller så? Hur fungerar tungotal? Vad är meningen med livet?
Jag vet inte.
Det är inget nederlag att svara så, det är inget tecken på svag tro eller teologisk okunskap. Det är ett tecken på insikt och ödmjukhet inför livets stora frågor.
I resten av Tomas predikan behandlade han hur vi i dagens samhälle inte hängt med i teknikutvecklingen. Själen har pressats in i den moderna världen och får helt enkelt inte plats längre. Vem bryr sig om min själ?
Vill du lyssna på hela Tomas predikan så kan du hitta den på Smyrnakyrkans hemsida.
tisdag 31 augusti 2010
lördag 28 augusti 2010
Judas Be My Guide
Häromdan satt jag på buss 58 mot Askim. Det var dags för andra delen i vår Karate Kid filmserie borta i spökhuset. För er som känner folk längs 58:an så vet ni att det är en säregen buss.
Under min bussresa hände något som tyvärr är alldeles för vanligt nuförtiden. Bakom mig satt en man i 50-årsåldern, uppenbarligen påverkad av både ett och annat. Han var allmänt odräglig mot alla i bussen, svor åt busschauffören och kallade honom Judas Iskariot. Ett något märkligt öknamn åt en busschaufför kan tyckas. Så småningom började han "prata" med mig. Rättare sagt han gormade och skrek, förde ett väldans väsen och luktade fruktansvärt. Jag ignorerade honom, så som jag ofta gör med sådana människor. Sen öppnade han munnen och visade tre tabletter som han sköljde ner med starköl. "Inte konstigt att jag inte har några nerver kvar va?" skrek han. Mannen gick av på Frölunda Smedja och hela bussen andades ut och blängde åt honom. När bussen åkte iväg vrålade mannen efter den, "Jag ser dig! Jag ser dig Judas Iskariot!"
Resten av bussresan kunde jag inte annat än fundera på vad han sa. Vem är jag lik i mitt beteende mot honom? Kanske är det jag, och inte busschauffören som förtjänar öknamnet Judas Iskariot, jag svek honom för mitt eget välbefinnande. Mannen behövde någon som pratade med honom, som brydde sig, inte ytterligare en som ser åt ett annat håll. Jag hoppas det är något vi alla kan bli bättre på, att se förbi det brustna yttre för att istället se till det brustna inre.
Under min bussresa hände något som tyvärr är alldeles för vanligt nuförtiden. Bakom mig satt en man i 50-årsåldern, uppenbarligen påverkad av både ett och annat. Han var allmänt odräglig mot alla i bussen, svor åt busschauffören och kallade honom Judas Iskariot. Ett något märkligt öknamn åt en busschaufför kan tyckas. Så småningom började han "prata" med mig. Rättare sagt han gormade och skrek, förde ett väldans väsen och luktade fruktansvärt. Jag ignorerade honom, så som jag ofta gör med sådana människor. Sen öppnade han munnen och visade tre tabletter som han sköljde ner med starköl. "Inte konstigt att jag inte har några nerver kvar va?" skrek han. Mannen gick av på Frölunda Smedja och hela bussen andades ut och blängde åt honom. När bussen åkte iväg vrålade mannen efter den, "Jag ser dig! Jag ser dig Judas Iskariot!"
Resten av bussresan kunde jag inte annat än fundera på vad han sa. Vem är jag lik i mitt beteende mot honom? Kanske är det jag, och inte busschauffören som förtjänar öknamnet Judas Iskariot, jag svek honom för mitt eget välbefinnande. Mannen behövde någon som pratade med honom, som brydde sig, inte ytterligare en som ser åt ett annat håll. Jag hoppas det är något vi alla kan bli bättre på, att se förbi det brustna yttre för att istället se till det brustna inre.
söndag 8 augusti 2010
Ain't No Grave
Nej den är inte död. Den har bara gått i sommardvala. Under tiden kan ni gärna hålla till godo med sommarens Spotify-playlist. Lite svenskt, lite synth, lite annat.
Rainy days, sunny days
Rainy days, sunny days
söndag 18 juli 2010
Den här dagen är helt blank
Vissa dagar bara försvinner. De förblir oskrivna blanka blad i livets bok. Vi kanske inte ser tillbaks på de dagarna, de kanske inte tillhör dem som vi talar om för en lång tid. Men när de varade var de ofta alldeles underbara. Idag var en sådan dag. Kreativiteten och det sociala umgänget tog en paus. Tiden stannade, men sprang på snabbare än någonsin.
Klockan är halv tio, och solen lyser sådär brandgult vackert på min bokhylla. Nog är det jobbigt ibland att komma hem till en bastuvarm lägenhet, men att ha solnedgången i sitt fönster varje kväll är verkligen något att känna tacksamhet för. Jag har skrivit om den förut på den här bloggen, solnedgången. Den är alltid så rasande vacker, så talande för naturens skönhet. Jag har sett den på många platser under den senaste veckan, över det stilla Kattegatt, över skogen vid Oxsjön, över kranarna i Skandiahamnen. Den är alltid ny, men alltid densamma. Lika vacker, men ändå alltid vackrare.
Klockan är halv tio, och solen lyser sådär brandgult vackert på min bokhylla. Nog är det jobbigt ibland att komma hem till en bastuvarm lägenhet, men att ha solnedgången i sitt fönster varje kväll är verkligen något att känna tacksamhet för. Jag har skrivit om den förut på den här bloggen, solnedgången. Den är alltid så rasande vacker, så talande för naturens skönhet. Jag har sett den på många platser under den senaste veckan, över det stilla Kattegatt, över skogen vid Oxsjön, över kranarna i Skandiahamnen. Den är alltid ny, men alltid densamma. Lika vacker, men ändå alltid vackrare.
tisdag 13 juli 2010
Tomhet i min själ
Fotbolls-VM är över. Den där euforiska månaden för oss fotbollsnördar är till ända, och det är inte längre givet vad man skall ha för sig en regnig tisdag klockan 20.30. På det hela taget tycker jag att det varit ett bra VM ändå, gruppspelet hade jag större förhoppningar på, men väl i slutspelet startade magin på allvar. Det vore väl näst intill oansvarigt att inte ge min egen korta (nåja) summering av turneringen.
VMs värdiga mästare
Spanien må ha gjort färre mål än något världsmästarland tidigare, och de må ha sett stundtals torftiga ut emellanåt. Men de har vad som krävs, ett extremt stabilt försvar, en världsklassmålvakt och en riktig kobra i David Villa. Holland gjorde sig av med sin rätt att klaga över Howard Webbs domarinsats i samma ögonblick som Nigel de Jong satte sulan i Xabi Alonsos bröstkorg. Spelar man medvetet fult får man räkna med att även motståndarna försöker påverka domaren.
VMs bästa match
Av de jag såg helt har jag svårt att värja mig för Brasilien - Holland. Det är sällan man ser sådana totala vändningar idag. 1-0 i halvtid och ingen männska på jorden hade tippat Holland i det läget, så gör dom en magisk vändning och Wesley Sneijder spelade till sig guldbollen, eller?
VMs mål
Mycket att välja på här, trots kritiken mot bollexperimentet Jabulani. Shabalalas inledningsmål var naturligtvis vackert inte bara rent estetiskt utan också ur synvinkeln att det var värdnationens och hela Afrikas första mål i sitt första egna VM. David Villa svarar även han för ett makalöst mål i matchen mot Honduras. Men jag kan inte bortse från Gio van Bronckhorsts jättepärla mot Uruguay i semifinalen. Ett minne av svunna tiders holländska fotboll med långskott av yppersta världsklass. Det tål att ses hur många gånger som helst.
VMs bästa spelare
Jag måste hålla med den samlade journalistkåren i det här avseendet. Även om jag imponeras enormt av skytteligavinnaren Thomas Müller, den alltid lika vasse David Villa, den evige lille farbrorn Andres Iniesta, klippan Carles Puyol eller Hollands lilla stora mittfältsregent Wesley Sneijder, så stod en spelare över alla andra under den här turneringen. Inte bara den skickligaste spelare under hela turneringen, utan också den i särklass viktigaste för sitt lag. Diego Forlán.
VMs förutsägelse
Ok, det är omöjligt att ha en sådan här rubrik utan att nämna den stora kvällstidningsföljetången om bläckfisken Paul som tippade rätt resultat i 8 raka matcher. Men jag vill ändå framhäva min egen framtidsvision före den av en tursam invertebrat. Ok, för full pott borde jag kanske profeterat fram Thomas Müller före Mesut Özil, men jag måste ändå säga att jag är mycket nöjd med min förutsägelse om att den turkiskfödde tysken skulle få ett stort genombrott i VM. Hela det nya unga tyska landslaget har trollbundit under VM, vilket leder oss till:
VMs lag
Thomas Müller, Mesut Özil, Sami Khedira, Manuel Neuer, Jerome Boateng, Holger Badstuber, Lukas Podolski, Bastian Schweinsteiger, Philipp Lahm. Ingen utav nämnda spelare är i skrivandets stund över 26 år. 5 utav dem vann U21 EM-guld förra året i Sverige. Tyskland blev mitt favoritlag under denna turneringen, trots att jag aldrig gillat tyskarna innan. Om Özil & Co fortsätter att åldras och utvecklas i samma fina kurva som de påbörjade i Sydafrika 2010 är det ingenting som talar för att jag skulle tycka annorlunda om 4 år i Brasilien.
VMs viktigaste diskussion
Vi fick höra till ända om Vuvuzelor, bläckfiskar, Afrikas VM, Englands kollektiva kollaps, Diego Maradona och bra mycket annat. Men en av alla de flaskposter som svävade upp till ytan under den här turneringen bär en ett bra mycket viktigare budskap än de andra. Fråga England, eller Mexiko för den delen. VM har präglats till stor del av många märkliga domslut, vilket har föranlett en stor diskussion kring utvecklingen av domarpositionen. Det verkar nu som om det relativt omgående kommer att beslutas om ett sexdomarsystem där vi kommer se en extra domare vid varje mål. Så kanske inte Frank Lampard hade behövt bli lika ledsen över hur England åkte ut mot Tyskland, det hade de nämligen gjort alldeles oavsett om det blivit mål eller inte. Och i den frågan är vi eniga, VMs två främsta profeter, jag och bläckfisken Paul.
Världsmästare om fyra år?
VMs värdiga mästare
Spanien må ha gjort färre mål än något världsmästarland tidigare, och de må ha sett stundtals torftiga ut emellanåt. Men de har vad som krävs, ett extremt stabilt försvar, en världsklassmålvakt och en riktig kobra i David Villa. Holland gjorde sig av med sin rätt att klaga över Howard Webbs domarinsats i samma ögonblick som Nigel de Jong satte sulan i Xabi Alonsos bröstkorg. Spelar man medvetet fult får man räkna med att även motståndarna försöker påverka domaren.
VMs bästa match
Av de jag såg helt har jag svårt att värja mig för Brasilien - Holland. Det är sällan man ser sådana totala vändningar idag. 1-0 i halvtid och ingen männska på jorden hade tippat Holland i det läget, så gör dom en magisk vändning och Wesley Sneijder spelade till sig guldbollen, eller?
VMs mål
Mycket att välja på här, trots kritiken mot bollexperimentet Jabulani. Shabalalas inledningsmål var naturligtvis vackert inte bara rent estetiskt utan också ur synvinkeln att det var värdnationens och hela Afrikas första mål i sitt första egna VM. David Villa svarar även han för ett makalöst mål i matchen mot Honduras. Men jag kan inte bortse från Gio van Bronckhorsts jättepärla mot Uruguay i semifinalen. Ett minne av svunna tiders holländska fotboll med långskott av yppersta världsklass. Det tål att ses hur många gånger som helst.
VMs bästa spelare
Jag måste hålla med den samlade journalistkåren i det här avseendet. Även om jag imponeras enormt av skytteligavinnaren Thomas Müller, den alltid lika vasse David Villa, den evige lille farbrorn Andres Iniesta, klippan Carles Puyol eller Hollands lilla stora mittfältsregent Wesley Sneijder, så stod en spelare över alla andra under den här turneringen. Inte bara den skickligaste spelare under hela turneringen, utan också den i särklass viktigaste för sitt lag. Diego Forlán.
VMs förutsägelse
Ok, det är omöjligt att ha en sådan här rubrik utan att nämna den stora kvällstidningsföljetången om bläckfisken Paul som tippade rätt resultat i 8 raka matcher. Men jag vill ändå framhäva min egen framtidsvision före den av en tursam invertebrat. Ok, för full pott borde jag kanske profeterat fram Thomas Müller före Mesut Özil, men jag måste ändå säga att jag är mycket nöjd med min förutsägelse om att den turkiskfödde tysken skulle få ett stort genombrott i VM. Hela det nya unga tyska landslaget har trollbundit under VM, vilket leder oss till:
VMs lag
Thomas Müller, Mesut Özil, Sami Khedira, Manuel Neuer, Jerome Boateng, Holger Badstuber, Lukas Podolski, Bastian Schweinsteiger, Philipp Lahm. Ingen utav nämnda spelare är i skrivandets stund över 26 år. 5 utav dem vann U21 EM-guld förra året i Sverige. Tyskland blev mitt favoritlag under denna turneringen, trots att jag aldrig gillat tyskarna innan. Om Özil & Co fortsätter att åldras och utvecklas i samma fina kurva som de påbörjade i Sydafrika 2010 är det ingenting som talar för att jag skulle tycka annorlunda om 4 år i Brasilien.
VMs viktigaste diskussion
Vi fick höra till ända om Vuvuzelor, bläckfiskar, Afrikas VM, Englands kollektiva kollaps, Diego Maradona och bra mycket annat. Men en av alla de flaskposter som svävade upp till ytan under den här turneringen bär en ett bra mycket viktigare budskap än de andra. Fråga England, eller Mexiko för den delen. VM har präglats till stor del av många märkliga domslut, vilket har föranlett en stor diskussion kring utvecklingen av domarpositionen. Det verkar nu som om det relativt omgående kommer att beslutas om ett sexdomarsystem där vi kommer se en extra domare vid varje mål. Så kanske inte Frank Lampard hade behövt bli lika ledsen över hur England åkte ut mot Tyskland, det hade de nämligen gjort alldeles oavsett om det blivit mål eller inte. Och i den frågan är vi eniga, VMs två främsta profeter, jag och bläckfisken Paul.
Världsmästare om fyra år?tisdag 6 juli 2010
Playing With Fire
Almedalsveckan är igång. Politikerna turas om att kasta floskler på varandra, det är nu kampanjerna skall hamras in ordentligt, fram med de riktigt billiga poängerna. Politiker går varje år längre för att få den så värdefulla uppmärksamheten mot sina huvudfrågor. Jag har längre funderat på när kommer gränsen att trädas över.
Feministiskt Initiativs talesperson Gudrun Schyman gjorde igår en så kallad PR-kupp. En handling de funderat igenom ett tag för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt för sina 100,000 kr de fått donerade av en svensk reklamduo. Eftersom de inte räckte till någon större reklamkampanj valde Gudrun & Co helt sonika att elda upp pengarna i en grill under stor uppståndelse. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, eller?
"– Vi gör det här för rättvisare löner, sade partiledaren Gudrun Schyman framför ett stort pressuppbåd på Hamnplan i Visby idag på morgonen." skriver SvD idag.
Kanske kan detta väcka lite intresse hos några aktivister, "bra gjort!" tänker säkerligen tjejerna i det feministiska kollektivet. Men snälla lilla Gudrun. Det är inte hos aktivister, feminister, vänsterfolk och antikapitalister du behöver skaffa mer cred. Det är hos vanliga Svenssons och övre medelklass, det är hos dem du behövs! Nej det här är inte bara ett oerhört stort slöseri med resurser - hjälp en ensamstående mamma med pengarna istället, eller använd dem i en biståndssituation, där är 100,000 en stor mängd pengar! - utan även en total felbedömning vad gäller positiv publicitet. All publicitet är inte bra publicitet. Jag blir både ledsen och arg över det här FI, varför måste ni feminister med så stora käftar alltid utnyttja dom så förbannat dåligt?
Noll poäng.
Feministiskt Initiativs talesperson Gudrun Schyman gjorde igår en så kallad PR-kupp. En handling de funderat igenom ett tag för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt för sina 100,000 kr de fått donerade av en svensk reklamduo. Eftersom de inte räckte till någon större reklamkampanj valde Gudrun & Co helt sonika att elda upp pengarna i en grill under stor uppståndelse. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, eller?
"– Vi gör det här för rättvisare löner, sade partiledaren Gudrun Schyman framför ett stort pressuppbåd på Hamnplan i Visby idag på morgonen." skriver SvD idag.
Kanske kan detta väcka lite intresse hos några aktivister, "bra gjort!" tänker säkerligen tjejerna i det feministiska kollektivet. Men snälla lilla Gudrun. Det är inte hos aktivister, feminister, vänsterfolk och antikapitalister du behöver skaffa mer cred. Det är hos vanliga Svenssons och övre medelklass, det är hos dem du behövs! Nej det här är inte bara ett oerhört stort slöseri med resurser - hjälp en ensamstående mamma med pengarna istället, eller använd dem i en biståndssituation, där är 100,000 en stor mängd pengar! - utan även en total felbedömning vad gäller positiv publicitet. All publicitet är inte bra publicitet. Jag blir både ledsen och arg över det här FI, varför måste ni feminister med så stora käftar alltid utnyttja dom så förbannat dåligt?
Noll poäng.
söndag 4 juli 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)