Namaste!
Inte kunnat skriva på ett tag, men jag skyller det på höjdrelaterade syndrom. Vi har de senaste 2 veckorna befunnit oss på vandring runt Himalayamassivet Annapurna (8091 m.ö.h.). För två dagar sen (25 nov) tog vi oss an ett av de stora målen med vår resa. Efter 12 dagars vandring genom djungel, skog och bergsöken. Efter gratis övernattningar och underbart käk. Efter skavsår och blåsor. Efter närkontakter med nepaleser, himalayiska örnar och yakar kom vi fram till Thorung Phedi. Foten av det beryktade bergspasset Thorung La.
Det slet att vandra uppför över 1000 höjdmeter, men känslan när man nådde det slutgiltiga krönet var obeskrivlig. Det var 13 rätt och VM-guld på samma gång. Att stå där uppe på 5416 m och blicka ut över Himalaya var fantastiskt. Mitt i euforin glömde vi dock bort en viktig detalj.
Allt som åker upp, måste en gång komma ner.
Nedgången mätte hela 1700m och var nog det mest fysiskt nedbrytande jag någonsin ägnat mig åt. Efter fyra timmar konstant nötande av fötter, knän och axlar hamnade vi dock till slut i Himalayas allra heligaste pilgrimsstad, Muktinath. En otrolig blandning av komersiella försäljare, gamla tempel, eviga lågor, och heliga floder.
Nu sitter vi i Jomsom, strandade för en dag p.g.a. en krånglande bankomat, men imorgon sätter vi fart mot den avslappnade staden Pokhara, där vi kommer vila ut efter nästan 3 veckors vandring. Sedan bär det av mot nästa delmål, Indien!
Med Himalaya besegrat kommer jag säkert att kunna blogga oftare, så snart hör ni nog från oss igen!
Namaste!
lördag 27 november 2010
tisdag 9 november 2010
Postcards from far away, Pt. 3
Skål!
Vi sitter just nu på Tom&Jerry Pub i Thamel, Kathmandu och provar det lokala ölet. Everest Beer heter det och är faktiskt riktigt schysst! Det kommer dock bara på 650 cl flaskor så man får tänka sig för när man beställer, 27 spänn kostar det. Uteställena här är ganska märkliga, vi gick in i en trång trappa på Titanic Club, vilket visade sig vara en strippklubb, The Irish Pub spelade nepalesisk musik och Reggae Bar hade tokhög tekno i högtalarna. Så vi slog hos ner här på Tom&Jerry istället.
Börjat införskaffa prylar för vandringsturen runt Annapurna nu. Skaljacka från "Salewa" och skalbyxor från "The North Face" båda i GoreTex XCR (hoppas jag :)). Totala prislappen? 670kr. Letar man lite kan man verkligen hitta kanondeals här. Bokaffärerna är roliga med. De tar in böcker från turister som vart här och skänkt grejer. Man hittar verkligen allt möjligt, Stieg Larsson, Shakespeare, Mein Kampf, you name it!
Vi var i Buddhanath idag med. Kikade in den största buddhistiska stupan (ett slags bönetempel) i världen. En 43 meter hög kupol med en gigantisk mässingspyramid ovanpå. Väldigt imponerande. Religiositeten är annars slående här i Nepal, det finns tempel i precis varenda gathörn till olika gudar. Väldigt annorlunda från gamla Svedala.
Största upplevelsen idag var annars när vi blev hembjudna till en skoputsare som bodde ute i ett slumområde. Han bjöd oss på te i sitt hus han hade byggt själv av bambu och plastpåsar. Sedan ville han att vi skulle köpa en skolåda av hans polare, förmodligen försökte han blåsa oss tillsammans med polaren. Det hela slutade med att vi köpte ris och olja till hans familj istället, förhoppningsvis gjorde vi en god gärning utan att bli helt blåsta.
Namaste!
Vi sitter just nu på Tom&Jerry Pub i Thamel, Kathmandu och provar det lokala ölet. Everest Beer heter det och är faktiskt riktigt schysst! Det kommer dock bara på 650 cl flaskor så man får tänka sig för när man beställer, 27 spänn kostar det. Uteställena här är ganska märkliga, vi gick in i en trång trappa på Titanic Club, vilket visade sig vara en strippklubb, The Irish Pub spelade nepalesisk musik och Reggae Bar hade tokhög tekno i högtalarna. Så vi slog hos ner här på Tom&Jerry istället.
Börjat införskaffa prylar för vandringsturen runt Annapurna nu. Skaljacka från "Salewa" och skalbyxor från "The North Face" båda i GoreTex XCR (hoppas jag :)). Totala prislappen? 670kr. Letar man lite kan man verkligen hitta kanondeals här. Bokaffärerna är roliga med. De tar in böcker från turister som vart här och skänkt grejer. Man hittar verkligen allt möjligt, Stieg Larsson, Shakespeare, Mein Kampf, you name it!
Vi var i Buddhanath idag med. Kikade in den största buddhistiska stupan (ett slags bönetempel) i världen. En 43 meter hög kupol med en gigantisk mässingspyramid ovanpå. Väldigt imponerande. Religiositeten är annars slående här i Nepal, det finns tempel i precis varenda gathörn till olika gudar. Väldigt annorlunda från gamla Svedala.
Största upplevelsen idag var annars när vi blev hembjudna till en skoputsare som bodde ute i ett slumområde. Han bjöd oss på te i sitt hus han hade byggt själv av bambu och plastpåsar. Sedan ville han att vi skulle köpa en skolåda av hans polare, förmodligen försökte han blåsa oss tillsammans med polaren. Det hela slutade med att vi köpte ris och olja till hans familj istället, förhoppningsvis gjorde vi en god gärning utan att bli helt blåsta.
Namaste!
söndag 7 november 2010
Postcards from far away, Pt. 2
Namaste!
Vi gick på en shoppingrunda idag. Kathmandu har ett väldigt intressant shoppingutbud, det finns ett fåtal kategorier av olika affärer som ser nästan exakt likadan och har nästan exakt samma utbud. Juveler eller kashmir eller bergsklättringsprylar eller böcker eller övrigt. Man får ha ett öga för vad som är riktigt och ej, och det är i de flesta fall ytterst tveksamt att de tilltal man får om 100% authentic verkligen stämmer. Jag och V slog till på varsin fleece där försäljaren försäkrade om att det var "same shirt, just other logo", vilket var ett intressant sätt att beskriva fake-sakerna.
Är det något nepaleserna här i turistdistriktet Thamel ägnar sig åt så är det business. V gjorde ett kap hos en vandrande skomakare som fixade ett hål i hans skor för 250 rupees (25 kr!). Han lyckades dock samtidigt bli "skyldig" 100 rupees till en "helig" man, som ritade ett märke i hans panna och sedan ställde upp på ett fotografi. För att se detta fotografi av den (sken)helige mannen kan ni kika i V's fotoblogg.
Annars har vi mest lallat runt och prutat på saker vi inte borde pruta på. Vi åkte till exempel Rikshaw (stavning? det är iaf ett slags cykeltransport) i cirka 1 kilometer för 12 kr. Den stackars gamle mannen som trampade såg ut att ha sitt livs värsta cykelresa i uppförsbacken sen så vi antiprutade tillbaks till 15 kr. Ett skäligt pris, eller?
Annars har vi besökt ett gäng olika hinduistiska och buddhistiska tempel, de skiljer sig en hel del. Hinduerna har en väldigt intressant inställning till färger och prylar. Det är en intressant kombination med ett 1000 år gammalt tempel som är helt fullsmockat med frukt för att hylla vilken gud i ordningen det nu var.
Bagaget är fortfarande borta, frustrationen växer. Jag hoppas på att en tripp till Kathmandu airport skall hjälpa mig imorrn. Förvänta er annars inte inlägg såhär ofta om ett par dagar, då reser vi förhoppningsvis upp i Himalaya och där hoppas man väl nästan att man inte ska komma åt det världsomspännande nätet.
Tack och hej.
Vi gick på en shoppingrunda idag. Kathmandu har ett väldigt intressant shoppingutbud, det finns ett fåtal kategorier av olika affärer som ser nästan exakt likadan och har nästan exakt samma utbud. Juveler eller kashmir eller bergsklättringsprylar eller böcker eller övrigt. Man får ha ett öga för vad som är riktigt och ej, och det är i de flesta fall ytterst tveksamt att de tilltal man får om 100% authentic verkligen stämmer. Jag och V slog till på varsin fleece där försäljaren försäkrade om att det var "same shirt, just other logo", vilket var ett intressant sätt att beskriva fake-sakerna.
Är det något nepaleserna här i turistdistriktet Thamel ägnar sig åt så är det business. V gjorde ett kap hos en vandrande skomakare som fixade ett hål i hans skor för 250 rupees (25 kr!). Han lyckades dock samtidigt bli "skyldig" 100 rupees till en "helig" man, som ritade ett märke i hans panna och sedan ställde upp på ett fotografi. För att se detta fotografi av den (sken)helige mannen kan ni kika i V's fotoblogg.
Annars har vi mest lallat runt och prutat på saker vi inte borde pruta på. Vi åkte till exempel Rikshaw (stavning? det är iaf ett slags cykeltransport) i cirka 1 kilometer för 12 kr. Den stackars gamle mannen som trampade såg ut att ha sitt livs värsta cykelresa i uppförsbacken sen så vi antiprutade tillbaks till 15 kr. Ett skäligt pris, eller?
Annars har vi besökt ett gäng olika hinduistiska och buddhistiska tempel, de skiljer sig en hel del. Hinduerna har en väldigt intressant inställning till färger och prylar. Det är en intressant kombination med ett 1000 år gammalt tempel som är helt fullsmockat med frukt för att hylla vilken gud i ordningen det nu var.
Bagaget är fortfarande borta, frustrationen växer. Jag hoppas på att en tripp till Kathmandu airport skall hjälpa mig imorrn. Förvänta er annars inte inlägg såhär ofta om ett par dagar, då reser vi förhoppningsvis upp i Himalaya och där hoppas man väl nästan att man inte ska komma åt det världsomspännande nätet.
Tack och hej.
lördag 6 november 2010
Postcards from far away Pt. 1
Så var det dags att börja. Men var börjar man?
Efter närmare 30 timmar på bussar, flygplan och i terminaler är vi framme. Kathmandu är allt det man väntade sig, men samtidigt absolut fullständigt osannolikt. Vi anlände till en liten halvförfallen tegelflygplats och blev genast inkastade i en "taxi". Suzuki modell liten, från tidigare hälften av våra egna liv. Bilbälten eller vägregler var det inte tal om. Här verkar störst gå först-regeln efterföljas kraftigt, vilket kanske oroar i en liten riskokare med fler bucklor än Björn Borg. Efter en galen resa genom en stad helt proppfull med människor (det är någon slags festival här) kom vi fram till stadsdelen Thamel, den beryktade smältdegeln av allt mellan himmel och jord.
Thamel är hysteriskt, roligt, galet och skrämmande. Västerländskt på ett nepalesiskt vis. Det är Chinatown i kvadrat och sen upphöjt i ett par potenser till. Vi hittade ett litet hotell till slut efter att ha nekat ett par personer som försökte boka in oss på sina egna halvskumma hotell. Man ska väl inte uttala sig innan vi sovit en natt, men det verkar kunna tillfredsställa våra behov för tillfället iallafall. Vi är mest sugna på sömn just nu för att vara helt ärliga.
Imorrn blir det till att styra upp lite saker bl.a. har mitt (Davids) bagage lyckats komma på villovägar någonstans på de brittiska öarna. Man hade väl kanske inte tippat att det moment som skulle gå åt skogen med den här resan skulle vara det som British Airways arrangerade... Annars blir det till att fylla på sitt förråd med North Face-kläder. De säljs i varenda gathörn, 100% äkta känns som något att ta med en hel näve salt.
Kanske kommer upp lite bilder om ett tag. Nu ska vi kolla in Sam's Bar, de ska tydligen ha reggaekväll på lördagar, kan det bli mer nepalesiskt?
Efter närmare 30 timmar på bussar, flygplan och i terminaler är vi framme. Kathmandu är allt det man väntade sig, men samtidigt absolut fullständigt osannolikt. Vi anlände till en liten halvförfallen tegelflygplats och blev genast inkastade i en "taxi". Suzuki modell liten, från tidigare hälften av våra egna liv. Bilbälten eller vägregler var det inte tal om. Här verkar störst gå först-regeln efterföljas kraftigt, vilket kanske oroar i en liten riskokare med fler bucklor än Björn Borg. Efter en galen resa genom en stad helt proppfull med människor (det är någon slags festival här) kom vi fram till stadsdelen Thamel, den beryktade smältdegeln av allt mellan himmel och jord.
Thamel är hysteriskt, roligt, galet och skrämmande. Västerländskt på ett nepalesiskt vis. Det är Chinatown i kvadrat och sen upphöjt i ett par potenser till. Vi hittade ett litet hotell till slut efter att ha nekat ett par personer som försökte boka in oss på sina egna halvskumma hotell. Man ska väl inte uttala sig innan vi sovit en natt, men det verkar kunna tillfredsställa våra behov för tillfället iallafall. Vi är mest sugna på sömn just nu för att vara helt ärliga.
Imorrn blir det till att styra upp lite saker bl.a. har mitt (Davids) bagage lyckats komma på villovägar någonstans på de brittiska öarna. Man hade väl kanske inte tippat att det moment som skulle gå åt skogen med den här resan skulle vara det som British Airways arrangerade... Annars blir det till att fylla på sitt förråd med North Face-kläder. De säljs i varenda gathörn, 100% äkta känns som något att ta med en hel näve salt.
Kanske kommer upp lite bilder om ett tag. Nu ska vi kolla in Sam's Bar, de ska tydligen ha reggaekväll på lördagar, kan det bli mer nepalesiskt?
torsdag 21 oktober 2010
The End Is Near
Så var den skriven. Den sista tentan under min tid på Chalmers, åtminstone tror jag väl det, får hoppas att det gick vägen. Nu är exjobbet kvar, det ska sägas, men det känns ändå som ett slags antiklimax, en lätt tenta som avslut på en ganska tråkig kurs. Antiklimax måste vara bland de värre känslorna som finns, man ville ju ha en strapats, ett riktigt berg att bestiga, som man precis tog sig över. Nu blev den sista perioden snarare en avslagen historia där hemmalaget redan hade en 4-0 ledning att stå på.
Det är en bisarr känsla att ha skrivit den sista tentan, gått den sista kursen. Det är en glädje, men samtidigt en sorg. Det är en lättnad, men samtidigt stor förvirring. Vad händer nu? Det får framtiden utvisa, först skall jag ge mig iväg till främmande land i drygt 2,5 månad och släppa tid och rum för ett tag. Det kan jag tycka att jag gjort mig förtjänt av.
Om någon undrar så kommer jag fortsätta skriva på bloggen vid de tillfällen jag får under resan. Det blir nog någon slags resedagbok, med intryck och betraktelser. Om man nu kan få tillgång till internet i de nepalesiska bergen. Vi får se, dagbok tänker jag skriva i vilket fall, sen när och om den publiceras står skrivet i stjärnorna.
Det är en bisarr känsla att ha skrivit den sista tentan, gått den sista kursen. Det är en glädje, men samtidigt en sorg. Det är en lättnad, men samtidigt stor förvirring. Vad händer nu? Det får framtiden utvisa, först skall jag ge mig iväg till främmande land i drygt 2,5 månad och släppa tid och rum för ett tag. Det kan jag tycka att jag gjort mig förtjänt av.
Om någon undrar så kommer jag fortsätta skriva på bloggen vid de tillfällen jag får under resan. Det blir nog någon slags resedagbok, med intryck och betraktelser. Om man nu kan få tillgång till internet i de nepalesiska bergen. Vi får se, dagbok tänker jag skriva i vilket fall, sen när och om den publiceras står skrivet i stjärnorna.
tisdag 19 oktober 2010
"Du kommer inte stanna här länge"
Enligt den inledande singeln River en vacker dröm var det vad röster i hans huvud sa till honom när han slog igenom i början av det senaste millenniet. Han erkänner själv att han trodde på dem, han var inte här för att stanna. Likt väl är det, 10 år senare här; Håkan Hellströms sjätte album 2 steg från paradise.
Man brukar säga att artister är aldrig så bra som när de precis slår igenom, de där första 3-4 skivorna är då man riktigt glänser, sen tröttnar inspirationen. Man går ifrån sitt sound för att sedan aldrig hitta tillbaks. Håkan Hellström jobbar inte så. Jag vågar påstå att detta sjätte album är det bästa han hittills gjort. Visst här finns inga straight-out partylåtar som Ramlar eller Kom igen Lena. Men här finns allt annat som gör Håkan Hellström till en utav Sveriges absolut bästa låtskrivare, artister och skildrare. Här finns Göteborgsromantik med det ständigt närvarande havet i Saknade te havs och Dom där jag kommer från. Här finns bedårande ballader som Jag vet vilken dy hon varit i och Vid protesfabrikens stängsel. Här finns ett intro som luktar Bo Kaspers i Det här är min tid.
Framförallt finns här de låtar där jag tycker Håkan är som allra bäst. Dom där jag kommer från, Man måste dö några gånger innan man kan leva och Du är snart där är alla låtar som får mig att tänka på Bruce Springsteen. De är lika i sina skildringar, Bossen och Håkan. Det gäller inte enbart musikaliskt, utan det finns något gemensamt i sättet att skriva, en slags folklig arbetarstadspoesi.
När Håkan spelar live framöver kommer han alltid ha sina gamla publikfriande barndomshits att luta sig tillbaka mot, men det är i nuet han producerar magi på riktigt. Det är den åldrande småbarnspappan Håkan Hellström som är närmre 50 än 20 som skriver musik ifrån ett helt annat perspektiv nu för tiden. Han adresserar det i det sista briljanta spåret Du är snart där, med strofen Håkan du var bättre förr.
Jag håller inte alls med. Håkan var annorlunda förr, han var ung och sprudlade av energi och kärlek. Nu är det onekligen en mer återhållsam Håkan Hellström vi hör, men det är samtidigt en mer insiktsfull och begrundande musiker. Du är snart där slutar med en upprepad fras: Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. Det är en beskrivning av en medveten vilja att tro att det bästa ligger framför en. I vissa fall är det en begrundad förhoppning, i vissa fall en medveten lögn för att orka med. I Håkan Hellströms fall tror jag definitivt det är en sanning. Detta är nämligen Håkan Hellström starkaste skiva hittills, och ingenting talar för att han är på väg utför.
Man brukar säga att artister är aldrig så bra som när de precis slår igenom, de där första 3-4 skivorna är då man riktigt glänser, sen tröttnar inspirationen. Man går ifrån sitt sound för att sedan aldrig hitta tillbaks. Håkan Hellström jobbar inte så. Jag vågar påstå att detta sjätte album är det bästa han hittills gjort. Visst här finns inga straight-out partylåtar som Ramlar eller Kom igen Lena. Men här finns allt annat som gör Håkan Hellström till en utav Sveriges absolut bästa låtskrivare, artister och skildrare. Här finns Göteborgsromantik med det ständigt närvarande havet i Saknade te havs och Dom där jag kommer från. Här finns bedårande ballader som Jag vet vilken dy hon varit i och Vid protesfabrikens stängsel. Här finns ett intro som luktar Bo Kaspers i Det här är min tid.
Framförallt finns här de låtar där jag tycker Håkan är som allra bäst. Dom där jag kommer från, Man måste dö några gånger innan man kan leva och Du är snart där är alla låtar som får mig att tänka på Bruce Springsteen. De är lika i sina skildringar, Bossen och Håkan. Det gäller inte enbart musikaliskt, utan det finns något gemensamt i sättet att skriva, en slags folklig arbetarstadspoesi.
När Håkan spelar live framöver kommer han alltid ha sina gamla publikfriande barndomshits att luta sig tillbaka mot, men det är i nuet han producerar magi på riktigt. Det är den åldrande småbarnspappan Håkan Hellström som är närmre 50 än 20 som skriver musik ifrån ett helt annat perspektiv nu för tiden. Han adresserar det i det sista briljanta spåret Du är snart där, med strofen Håkan du var bättre förr.
Jag håller inte alls med. Håkan var annorlunda förr, han var ung och sprudlade av energi och kärlek. Nu är det onekligen en mer återhållsam Håkan Hellström vi hör, men det är samtidigt en mer insiktsfull och begrundande musiker. Du är snart där slutar med en upprepad fras: Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. Det är en beskrivning av en medveten vilja att tro att det bästa ligger framför en. I vissa fall är det en begrundad förhoppning, i vissa fall en medveten lögn för att orka med. I Håkan Hellströms fall tror jag definitivt det är en sanning. Detta är nämligen Håkan Hellström starkaste skiva hittills, och ingenting talar för att han är på väg utför.
måndag 18 oktober 2010
You Give And Take Away...
...my heart will choose to say,
Lord, blessed be Your name.
Den där strofen i den där lovsången som alla har så svårt för. Vad menar Matt Redman egentligen? Herren ger och Herren tar, är det verkligen så? Det kommer ifrån Jobs bok, då Job utbrister efter att han förlorat nästan allt han ägde: "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn."
Jag har verkligen inte mycket grund att stå på gällande teologiska detaljer, men jag vet hur jag som lovsångare ser på den här texten. Min tolkning av det hela är att oavsett om vi förstår Herrens vägar eller ej så står ett fast; lovat vare Herrens namn. Det är en viktig text som tyvärr har glömts bort i någon slags svart hål, där allt som blivit viktigt är hur den är som musikaliskt stycke. Den är upp-tempo och mäktig. Den är uttjatad och sönderspelad. Den är enformig.
Det grämer mig djupt att en av mina absoluta favoritsånger har blivit så "misshandlad" att folk inte verkar bry sig om vad texten handlar om överhuvudtaget. Det är lovsång i sin essens, en hyllning till Herrens mäktiga namn om det så strålar från solen eller om ens väg är märkt av lidande. Texten tar inte i anspråk att förklara varför solen skiner, eller varför vi lider, den är bara helt och hållet koncentrerad på att hylla Gud. Textförfattaren har förstått det som Job förstod, att oavsett var vi befinner oss så är vår Gud värd att hyllas för det han gjort.
Det är något vi har väldigt lätt att glömma bort i dagens lovsångsstunder då mycket fokus är på den egna upplevelsen, stämningen och atmosfären. När samhället blir mer och mer individuellt avspeglar det sig i vår lovsång. Är det bra ljus? Ska jag stå upp? Sträcka min händer? Vad känns egentligen bäst? Vi har glömt bort att sången inte är tillför vår skull, att det ytterst är Herren som skall äras. Det andra kan komma som en bonus, men lovsången är i sin natur ödmjuk inför Gud. Är den inte det, då tror jag den tappar sin kraft.
Det är min bön idag, och varje dag, att få leva som den ödmjuke lovsångare som Jobs bok och Matt Redman beskriver. Den som oavsett livssituation uttalar "lovat vare Herrens namn" som ett gensvar på Guds verk. Då tror jag lovsången även kan tala till oss på ett högst personligt plan.
Ära,
ära,
ära till Guds namn.
Lord, blessed be Your name.
Den där strofen i den där lovsången som alla har så svårt för. Vad menar Matt Redman egentligen? Herren ger och Herren tar, är det verkligen så? Det kommer ifrån Jobs bok, då Job utbrister efter att han förlorat nästan allt han ägde: "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn."
Jag har verkligen inte mycket grund att stå på gällande teologiska detaljer, men jag vet hur jag som lovsångare ser på den här texten. Min tolkning av det hela är att oavsett om vi förstår Herrens vägar eller ej så står ett fast; lovat vare Herrens namn. Det är en viktig text som tyvärr har glömts bort i någon slags svart hål, där allt som blivit viktigt är hur den är som musikaliskt stycke. Den är upp-tempo och mäktig. Den är uttjatad och sönderspelad. Den är enformig.
Det grämer mig djupt att en av mina absoluta favoritsånger har blivit så "misshandlad" att folk inte verkar bry sig om vad texten handlar om överhuvudtaget. Det är lovsång i sin essens, en hyllning till Herrens mäktiga namn om det så strålar från solen eller om ens väg är märkt av lidande. Texten tar inte i anspråk att förklara varför solen skiner, eller varför vi lider, den är bara helt och hållet koncentrerad på att hylla Gud. Textförfattaren har förstått det som Job förstod, att oavsett var vi befinner oss så är vår Gud värd att hyllas för det han gjort.
Det är något vi har väldigt lätt att glömma bort i dagens lovsångsstunder då mycket fokus är på den egna upplevelsen, stämningen och atmosfären. När samhället blir mer och mer individuellt avspeglar det sig i vår lovsång. Är det bra ljus? Ska jag stå upp? Sträcka min händer? Vad känns egentligen bäst? Vi har glömt bort att sången inte är tillför vår skull, att det ytterst är Herren som skall äras. Det andra kan komma som en bonus, men lovsången är i sin natur ödmjuk inför Gud. Är den inte det, då tror jag den tappar sin kraft.
Det är min bön idag, och varje dag, att få leva som den ödmjuke lovsångare som Jobs bok och Matt Redman beskriver. Den som oavsett livssituation uttalar "lovat vare Herrens namn" som ett gensvar på Guds verk. Då tror jag lovsången även kan tala till oss på ett högst personligt plan.
Ära,
ära,
ära till Guds namn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)