I'm A Fool To Do Your Dirty Work

Idag blir det ett ilsket inlägg.

Jämställdhet mellan könen. Jämställdhet mellan olika etniska bakgrunder. Jämställdhet, jämställdhet, jämställdhet. Det är en av de viktigaste frågorna i varje politiskt val nu för tiden. Det finns dock ett område där politikerna tydligen anser att jämställdheten inte bör upprätthållas, tvärtom så arbetar de mot den.

Detta och mycket annat fick jag höra i SVTs Dokument Inifrån om den unga arbetslösheten i Generation Utanför. Det är intervjuer med anställda och före detta anställda på bl.a. ICA, Jensens Böfhus och McDonalds. Det handlar om den unga arbetskraftens sviktande förtroende för arbetsmarknaden. Man skall börja med ett deltidsjobb inom sälj- eller servicesektor, utan villkor och med försvagat anställningsskydd. Samtidigt hörs röster från den äldre generationen om att dagens unga är lata. Ungdomsarbetslösheten är idag på rekordnivåer, högre än finanskrisen 91-92.

Och vems fel är det? Före detta arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) sitter i en intervju i programmet och säger att det var en helt medveten strategi från den dåvarande regeringen att låta unga och invandrare ta smällen för den ekonomiska krisen. Det är helt enkelt rättvisast så. Rättigheter skall man tydligen ha jobbat ihop till. Nuvarande finansminister Anders Borg (M) talar om hur han tycker det är för höga ingångslöner i service- och kommunalsektor, klassiskt ungdomsdominerade jobb. Jan Björklund (FP) talar om lärlingsplatser med halverad lön. Maud Olofsson (C) vill förlänga provanställningen till 1 år från nuvarande 6 månader.

Vilka kan man lita på? Alliansen verkar uppenbarligen göra gemensam sak med de röda i denna frågan där man systematiskt (!) låter oss unga få axla den största bördan av arbetslöshetens ok. Jag kan bara innerligt hoppas att jag får ett riktigt jobb när jag har min examen, det är inte långt dit nu. För att komma in i den svenska arbetsmarknaden är svårare än någonsin, det är denna dokumentären bevis nog på.

Vi blir beskyllda för mycket, Generation Y. Vi är generationen som inte vill stanna länge på samma plats. Vi är generationen som inte tar ansvar. Vi är den lata generationen som bara tänker på oss själva.

Men det är väl i sanningens namn inte särskilt konstigt när vi utav arbetsmarknaden konstant behandlas som skit?

The East To The West

Dags för tredje och sista delen om böcker jag läste under min resa. Idag tänkte jag prata lite om den förmodligen bästa boken jag läste under tiden i öster; My Name Is Red av Orhan Pamuk.

Orhan Pamuk fick nobelpriset i litteratur 2006, sex år efter det att My Name Is Red, eller Benim Adım Kırmızı som den heter på turkiska, publicerades. Nobelpriset är intressant på något sätt. Det förknippas naturligtvis med skickliga författare, men även en hel del med så kallad "svår" litteratur. Att ha fått nobelpriset brukar innebära mycket uppmärksamhet för en författare som oftast inte ligger i mainstreamfåran och seglar. Detta stämmer även om Orhan Pamuk, även om flera av hans verk fanns tillgängliga på ett flertal språk redan innan utnämningen.

Så är Orhan Pamuk svårläst? Innan jag svarar på den frågan är väl en kort beskrivning på sin plats.

My Name Is Red utspelar sig i världsmetropolen Istanbul på slutet av 1500-talet. Den ottomanska sultanen har beslutat att låta ge ut en bok som beskriver skönheten och storheten i hans rike. Till detta anlitar han alla mästare inom kalligrafi och miniatyrmåleri, för att boken skall kunna beskriva hans rike i dess fullhet. Men snart efter bokens påbörjande blir en av miniatyristerna mysteriskt mördad. En jakt på mördaren börjar genast. Har den stackars målaren fallit offer för professionell avundsjuka? Eller kanske är det kärleksaffärer som är bakgrunden till det brutala mordet? Eller kan det vara så att han genom sitt deltagande i bokskrivandet har upprört det starkt konservativa prästerskapet från Erzurum?

Resten av historian blir en mördarjakt i omodern tid med inslag av romantik, religion och filosofi när vi får följa Black, som också är med och skriver boken när han försöker ta reda på vad som hänt. Det blir även en resa genom 1590-talets Turkiet och en stark inblick i kalligrafins och miniatyrmåleriets värld.

Så till frågan då, är det en svårläst bok? Ja och nej. Nej som i att han skriver med bra driv i sin berättarteknik, nej som i att det inte är onödigt komplicerat språkbruk. Det är en rent tekniskt lättläst bok som går fort på grund av sin spänning. Det är en bladvändare som fått nobelpriset.

Men ja, därför att han blandar österländsk med västerländsk kultur på ett fantastiskt sätt. Det är svårt för en person från t.ex. Sverige att förhålla sig till många av de saker som tas upp i My Name Is Red. Det är också just det som får en att ryckas med i berättelsen, det är för mig ett helt nytt berättarsätt.

1590-talets Istanbul är en stad där islam är den dominerande religionen, men de religiösa ledarna hotas av inflytandet från väst. Utan att ha varit i Istanbul så tror jag att det är ett fantastiskt porträtt över denna mystiska stad där öst möter väst på ett mycket fascinerande sätt. Detta framhävs i en av de tre stora konflikterna i My Name Is Red. Nämligen måleritekniken som kommer till Istanbul under den här tiden från Venedig. De venetianska mästarna har nämligen börjat måla av människor och platser på ett naturtroget sätt. I enlighet med muslimsk målerikonst är detta att vanhelga Allahs verk, varför man alltid målar t.ex. människor, hästar och träd enligt precis samma mönster. Sultanens plan med sin bok är att hans rike skall bli avbildat i den venetianska stilen, och detta är upprinnelsen till en stor konflikt i boken.

My Name Is Red är en utan tvivel den bästa spänningsromanerna jag läst, en fantastiskt passionerad berättelse om en stad som jag väldigt gärna vill besöka, inte mindre efter att ha läst denna roman. Det enda jag kan hålla emot Pamuk är att han i vissa fall använder ett onödigt vulgärt språk. Jag skulle tro att han gör det i provocerande syfte mot den konservativa religiösa överheten i mellanöstern, men för mig tillför det tyvärr ingenting till själv historien och romanen. I övrigt en fantastisk bok, framförallt för att i grund botten vara en deckare, och i den klassen är den solklart utan konkurrens. Läs den och döm själv!

Bad Romance

Dags för del två i boksnackarserien. En annan av de böcker jag läste under resan var Lord Jim, skriven av Joseph Conrad år 1900. Conrad är kanske mer känd för sin The Heart of Darkness, på vilken bl.a. Francis Ford Coppolas mästerliga film Apocalypse Now är baserad. Men Lord Jim tillhör även den klassikerna från förra sekelskiftet.

Jag hade från början egentligen tänkt läsa The Heart of Darkness, men fick ett tips från en israelisk man vi vandrade med om att Lord Jim är minst lika intressant. Lord Jim dök sedan upp i en bokaffär till ett bra pris och därför blev det den.

Det är en roman som publicerades i flera delar i en tidskrift vid namn Blackwood's Magazine, detta var en vanlig publikationsmetod för böcker förr i tiden, och ett effektivt sätt att nå ut till en stor läsarkrets. Från början var boken tänkt att var en kort novell, men Conrad säger själv att han blev så förtjust i huvudkaraktären Jim att han bara var tvungen att fortsätta berätta om Jims öden.

Jim är en sjöman om vilken vi egentligen får veta ganska lite, vi vet till exempel inte hans fullständiga namn. Han tar arbete på en skonare i trakten kring Indonesien där han så småningom blir styrman på en längre resa över Indiska Oceanen. Resan går mot Mekka och båten är överfull med vallfärdande muslimer. På väg dit råkar båten ut för en olycka, riktigt hur det sker är oklart, men vad vi får veta är att skeppets besättning flyr det sjunkande skeppet utan att larma de sovande pilgrimerna. Jim själv är tveksam till om detta är rätt sätt att handla, och hoppar till en början inte med sina kollegor, till slut väljer han dock att överge skeppet trots allt.

Väl framme i hamn så framkommer uppgifter om vad som har skett, hans kollegor har sedan en tid flytt fältet, och Jim får ensam möta domstolen. Under tiden rättegången sker möter han en ny vän vid namn Marlow, som är berättaren genom nästan hela boken. Marlow försöker hela tiden hjälpa sin nyfunne vän att komma på spåren igen, men hans förflutna hemsöker honom gång efter annan.

Till slut lyckas han finna någorlunda ro i den lilla avkroken Patusan, en holländsk handelskoloni där han genast blir upphöjd till hövdingstatus hos de lokala innevånarna, därav titeln 'Lord Jim'. I Patusan lyckas han äntligen fly från sitt förflutna, men blir istället indragen i en konflikt med en lokal pirat.

Hela boken och berättelsen om Jim är en väldigt intressant moralisk diskussion om en människas ansvar och plikt. Det är också en observation om hur en händelse kan efterfölja en person, trots att personen inte själv är helt övertygad om att han handlat fel. Bara det att människor i hans närhet hela tiden tar upp fallet får honom helt ur balans. Det är en berättelse om hur en människa handlande kommer påverka hela hennes person och framtida liv. Jim är en, som hans vän Stein beskriver honom, hopplös romantiker, som ser allting i alldeles för dramatiska gestaltningar. Stein hävdar att han dömer sig själv alldeles för hårt, eftersom han ser handlandet som en så viktig punkt. Jims romantiserande blir sedan honom till hjälp när han slår sig ner i Patusan, och folket ser upp till honom och hans visioner.

Lord Jim är en svårläst bok, kanske den absolut svåraste skönlitterära boken jag läst. Men tankarna som uppstod under tiden och efter i samband med att jag läste en litterär analys av boken var värda den processen. Boken manar till funderingar kring romanticism och pragmatism. När är det egentligen bra att vara romantiker, är det någonsin bra, eller är en rent pragmatisk inställning till livet gynnsam?

Jag själv kan känna mig ganska romantiserande kring vissa saker. Samtidigt kan jag i andra sammanhang vara oerhört pragmatisk och nästan cynisk. Det är två spännande synsätt som finns i de flesta människor. Vad gäller mig själv så är jag romantisk vad gäller mina sinnesintryck. Jag har väldigt lätt för att förföras av naturens skönhet eller vacker musik. Jag blir alltid oerhört blödig när jag berörs av något, jag gråter nästan oundvikligt på begravningar, bröllop eller gripande filmer. Min pragmatism blir mer tydlig när någonting går emot mig, jag ser väldigt krasst på verkligheten och försöker acceptera eller nästan skratta bort det som drabbat mig.

Hur ser du, läsaren, på romanticism kontra pragmatism? På vilka områden romantiserar du kring verkligheten, och på vilka områden är du pragmatisk?

Talking Books

Jag har som ni kanske ser om ni sett den här bloggen tidigare, gjort något av en designuppdatering. Det var dags att återgå till det svarta som brukade dominera den här bloggen vid den tid då den startades, vilket faktiskt är hela ett och ett halv år sen vid det här laget. Jag har även kortat ner namnet något, förhoppningsvis ska jag lyckas komma på någon finurlig URL som är marginellt lättare att memorera än den nuvarande. Bidragande orsak till detta är även att jag inom en snar framtid högst sannolikt inte längre kommer att bo på det omtalade Highlife Heights. Jag funderade på att utlysa någon form av tävling angående namnet, men är orolig för att det skulle trycka ner bloggens redan svaga självförtroende allt för långt i de redan innan lite väl stora skorna.

Fritid har jag haft gott om de senaste månaderna, och oavsett vad predikaren säger så är mycket bokläsande ett bra sätt att fördriva just fritid. Jag har ju gett mig på ett par recenserande inlägg i den här bloggen förut, och tänkte nu över ett par inlägg göra ett slags recensions-medley av lite av de böcker jag lyckades begagna under resan. Håll till godo.

Catch 22 - Joseph Heller
Boken som gav uppkomst till det välanvända uttrycket "moment 22", vilket är bokens Svenska titel är en ytterst märklig bok. Den utspelar sig under andra världskriget på en liten ö utanför Italien med en amerikansk flygförläggning. För de som har läst böcker och sett filmer angående andra världskriget, kanske en utav historiens mest dramatiserade händelser så är väl inte ytterligare en novell i raden något man lägger högst upp på prioriteringslistan. Men då gör man ett misstag.

Heller har knåpat ihop en berättelse om ett gäng soldater som inte alls är särskilt intresserade av att slåss för sitt land, utan snarare mer av att lyckas få frisedel hem med alla möjliga och omöjliga medel. Han skriver satir med en ironisk ton och får hela spektaklet som utspelar sig i och kring militärbasen att bli högst komiskt. För faktum är att inte särskilt mycket av berättelsen utspelar sig i själva kriget, utan det mesta handlar om de olika soldaternas förehavanden utanför strid, samt deras oerhörda insatser för att undvika just strid.

Det är svårt att dra några som helst paralleller till liknande böcker, det närmaste jag kommer är någon slags blandning av Douglas Adams mästerverk A Hitchhicker's Guide to the Galaxy (Liftarens Guide Till Galaxen) och serietidningen Knasen. I slutändan är det en väldigt underhållande, om än ganska svårbegriplig bok, som faktiskt utöver sin humoristiska ton även har ett och annat att säga om krig. För det är frågan man ställer sig efteråt, relativt en Hollywood-filmatisering, är det här närmare eller längre ifrån sanningen om andra världskriget?

Av de böcker jag hann med att läsa under resan så skulle jag benämna den här som näst bäst, och därmed ytterst rekommenderad! Den kräver dock sin man om den skall läsas på engelska, då språket från och till är relativt komplext. Jag tror även att det är en bok som tjänar ovanligt mycket på att läsas på sitt originalspråk, engelska. Förhoppningsvis är den svenska översättningen tillräckligt tillfredsställande för att inte förstöra berättelsen, men en del av den ironiska touchen tror jag oundvikligen försvinner.

A Sort Of Homecoming

Det är mörkt, kallt och is överallt. Inte bara på gatan, människor har verkligen en helt annan kyla här än i länderna jag besökt. Det är radikalt annorlunda från de platserna jag befunnit mig på de senaste 2-3 månaderna. Men samtidigt är det vad jag har längtat efter framförallt den sista veckan på resan.

Glädjen av att träffa familj och vänner igen är fantastisk. Tryggheten av att veta precis hur allting fungerar är väldigt välkommen. Samtidigt gör just den tryggheten att man så förvånansvärt snabbt och drastiskt vaggas in i den gamla vardagen. När man är ute och reser lever man i en illusion om att alla andra har upplevt lika mycket som jag själv. Att komma hem och höra fraser som "Nej här har inte hänt någonting", blir liksom någon form av besvikelse. Är vardagen här hemma verkligen så trist att det inte finns någonting att berätta om på 10 veckor?

Saknaden av de upplevelser man haft är också påtaglig. Innan resan började skulle jag tycka det var ett absurt påstående, men jag saknar öppenheten i Iran. Folk på gatan är intresserade av att ha intellektuella diskussioner, vilket verkar totalt vansinnigt i Sverige, där vi drar oss för att fråga om bussen är sen.

En annan observation är hur svårt det är att berätta om en resa. Det går verkligen inte att beskriva Himalayas toppar, Indiens kultur eller Irans folksjäl i ord. Jag sätter en naiv tilltro till att det går lättare med bilder att visa, men jag tror ändå det är svårt. En sådan upplevelse som jag Victor haft den senaste tiden går nog inte att återberätta helt. Den måste återupplevas.

Nu sätter jag i alla fall någon slags punkt för resan, jag minns tillbaka med bilder, tankar och ord. Jag kan konstatera att det har varit 2½ fantastiska månader fulla av upplevelser. Jag kan inte annat än vara tacksam för den möjlighet jag fått att göra en sådan sak. Utbytet med andra människor och kulturer har givit så mycket tillbaka, nu återstår endast att dela med sig av sina erfarenheter till andra.

Bloggen återgår i sin gamla form, en slags observationer, diskussioner och funderingar lite när jag känner för det.

Postcards from far away, Pt. 11

Salam aleykom!

11 stycken elektroniska vykort blev det, detta blir namligen det sista inlagget fran resan.

Vi har varit en dryg vecka i Iran nu, och befinner oss i for tillfallet i Esfahan, en stad som beskrivits av poeter som 'Half the World'. Nog ar den vacker pa sina stallen Esfahan; har finns t.ex. varldens nast storsta torg, Imam Square (endast Himmelska fridens torg i Peking ar storre), samt de mycket imponerande moskeerna Jameh och Imam. Har finns aven flera hundra ar gamla broar pa over 300 meter, samt persiska palats i vackra parker.

Sahar ser alla iranska stader vi varit i ut. Shiraz var fullt av vackra moskeer, fina hantverksaffarer, parker, mausoleum och annat. Utanfor Shiraz besokte vi aven Persepolis, ett palats som byggdes under den Achaemenidianska epoken da namn som Xerxes och Darius den store styrde Iran. Persepolis ar cirka 2500 ar gammalt, och valdigt stilfullt bevarat och restaurerat. En historisk plats som konkurrerar med pyramiderna i Giza.

Vi har aven besokt Yazd, en plats som enligt forskare har varit bebodd i uppemot 5000 ar. Det ar en av Irans mest valbevarade stader och har finns bl.a. en aldre del av staden dar manga byggnader harstammar fran 1200-talet. Yazd ar aven hemstad for Irans storsta samling av zoroastrier, en religion som dominerade Iran (Persien) innan landet erovrades av muslimerna runt 630 e.kr. Vi akte pa en liten biltur tillsamans med Adrian (Australien) och Mesut (Turkiet) och kikade pa gamla overgivna spokstader, ett zoroastriskt eldtempel samt den gamla staden
Meybod. Det ar helt fantastiskt att aka runt i Iran - som for det mesta bestar av oken - och uppleva hur en sadan ode plats har varit hemvist for olika folkslag i over 5000 ar.

Trots alla dessa vackra byggnader, spannande religioner och historiska platser sa ar det en sak som fascinerar mig utover allt annat. Det ar den iranska folksjalen, vanligheten och hjalpsamheten till medmanniskor verkar sitta djupare an hos nagot annat folk jag mott. Varenda manniska vi moter pa gatan vill halsa, fraga hur vi mar, var vi kommer ifran och om vi har det bra i Iran. De ar mycket stolta over sitt land och vill visa upp det, utan att krava nagon gentjanst. Affarsinnehavare bjuder gladeligen in oss pa en kopp te under tiden han visar upp sitt hantverk, utan att satta nagon press pa oss att kopa nagonting. Det ar en sadan overvaldigande vanlighet att man nastan inte kan hantera den som svensk. Iran ar ett land under muslimska sharialagar, det ar fortfarande ett land dar manskliga rattigheter pa manga satt inte efterfoljs, men detta ar en frukt av staten Iran, inte det persiska folket. De gor verkligen allt de kan for att skaka av sig bilden av att vara en farlig plats, ett ovalkomnande stalle. Och med mig har de lyckats, jag skulle rekommendera alla att aka hit och verkligen uppleva detta folkslag som inte beter sig som nagot annat folk jag mott.

Den 15e Januari pa kvallen nagon gang ar jag tillbaka i Goteborg, da traskar livet pa som vanligt igen. Trots alla vanliga manniskor och fantastiska platser har i Iran, och trots det svenska vintermorkret, sa har jag en valdigt stark hemlangtan nu. Det skall bli valdigt skont att komma hem, att traffa sin familj och sina vanner. Tveka inte att kontakta mig sa fort jag ar hemma, har jag tid (vilket jag ser ut att ha oceaner av tills jag hittar ett examensarbete!) sa finns det massor av historier och bilder som bara vantar pa att berattas och visas.

Snart ses vi igen.

Khoda Hafez!

Postcards from far away, Pt. 10

Dags att skicka ivag lite information ut i rymden igen... Sitter just nu i Yazd i Iran och har lyckats hitta en sporadisk internetupppkoppling.

Vi landade i Dubai den 30:e december. Vilket knappt land. Verkligen bland de mer mysko platserna jag varit pa. Jag overdriver inte om jag sager att de har minst 50 200m hoga skyskrapor. Och kanslan ar att 1/4 ar tomma, 1/4 haller pa att byggas och halften ar klara. Det en stad med massa kulturer, massa intressanta byggnader, perfekta strander, trevliga manniskor, men absolut ingen sjal alls. Det ar bara plast. Men aven plast kan vara ganska skont ibland nar man kommer fran en vistelse i hysteriska Indien...

Vi spenderade t.ex. nyarsfirandet i skuggan av det 830m hoga Burj Khalifa, varldens hogsta byggnad. Helt obeskrivligt sjukt hogt hus, och med ett helt gang fyrverkerier laddade pa fasaden var det riktigt coolt. Kanske hinner lagga upp en bilduppdatering snart. Bredvid Burj Khalifa lag Dubai Mall, varldens storsta shoppingcenter. Bland de 1200 affarerna hittade vi sa blandade saker som H&M, Alexander McQueen, RipCurl, Hershey's och Taco Bell. Forutom affarerna har de aven en ishockeyrink, ett fyra-vanings-vattenfall och en inomhusnojespark!

Sen hade vi dessutom ett besok pa det lite mindre Mall of the Emirates, det har "bara" 800 butiker, men kan i ovrigt skryta med en skidanlaggning inomhus. Fran Mall of the Emirates var det sedan bara nagon kilometer till Burj-al-Arab, det beromda segelhotellet, vid vilket vi lag och solade och badade en hel formiddag. Cirka 22 grader i vattnet pa nyarsdagen!

Vi var aven ute pa den omtalade Palm Jumeirah, den konstgjorda on i form av en palm. Den ar dock inte riktigt fardigbyggd annu, sa den ar om mojligt annu mer sjallos an resten av Dubai eftersom den knappt ar bebodd annu.

Dubai ar ett stort, kapitalistiskt, sjallost skrytbygge. Det kanns helt vansinnigt med en san har plats nar man kommer fran fattigdomen i Indien. Men samtidigt har jag svart att forneka att jag ar riktigt imponerade av deras skrytbygge. En intressant upplevelse, men kanske inte det forsta stallet jag aker tillbaka till for upplevelsens skull, snarare for stranden.