King of Pain

Marcus Birro kan nog vara en av de personer som figurerat absolut mest i svensk TV det senaste året, möjligtvis undantaget Björn Ranelid. Vi har sett honom i Let's Dance (nåja, vi har haft möjligheten att se honom i Let's Dance), vi har sett honom i På Spåret, vi har sett honom i Expressen och ett helt gäng andra tidningar, vi har sett honom på Fan-TV, i Canal+ och TV9-fotbollssändningar, på Frizon-festivalen och i Svenska Kyrkans tidning Amos. Han har blivit känd på riktigt nu.

Just därför är det intressant att läsa material som han gett ut innan mediavärlden på riktigt drabbade honom. Landet Utanför är en roman från 2003 om en person som kallar sig X. Han har blivit kronisk sjuk, och samtidigt träffat en tjej som skall bli hans. Det är en berättelse om hur mycket världen kan förändras utan att den förändras alls. Alla förblir desamma, men man ser dom från ett nytt håll, med nya glasögon. X träder in i Landet Utanför, landet där vi placerat de som inte längre kan arbeta. De som inte fungerar. Sjukpensionärer och krymplingar. Det är ett land för plågade och utsatta, men även det är en identitet.

På något märkligt sätt håller den här romanen mig ganska fängslad under den korta tid den varar. Inledningen är rent ut sagt dålig, vulgär och osmaklig. Men Marcus Birro hittar rätt efter ett par kapitel. Hans bittra humor är riktigt träffsäker när han beskriver hur det är att gå på jobb-sökar-kurs hos arbetsförmedlingen. Eller när han talar om Xs gamla kompis Morgan. Morgan arbetar på en dockteater för dagisbarn. Men Morgan gillar inte det sötsliskiga, han vill att barnen i äkta freudiansk anda skall utsättas för världen så tidigt det går. Därför sätter han inte upp Prinsessan och Grodan, eller Askungen. Morgan sätter upp Palmemordet. Med Christer Pettersson i huvudrollen. Men det är inte enbart humor, det är en stundtals riktigt vacker skildring av ett älskande par, mitt i det elände som sjukdomen innebär. Att det sen är en delvis självbiografisk roman (Marcus lider själv av den reumatiska sjukdomen MB Bechterew, av vilken X drabbas) gör det hela än mer trovärdigt.

Sammantaget en ganska bra roman, fängslande, trots att det i ärlighetens namn inte händer särskilt mycket. Men det är ju också så livet fungerar. Det är väldigt fängslande, även om vissa dagar förblir blanka. Bra läsning, med en hel del spännande ämnen, men kanske inget för den allra finaste delen av bokhyllan.

I'm Still Waiting

1991 spelades en titelmelodi in för barnprogrammet Lilla Sportspegeln. Du Kan Alltid Bli Nummer Ett sjöngs av en tolvårig tjej som sedan tre år senare upptäcktes av ett stort skivbolag. Resten kan ni, Do You Really Wan't Me, Show Me Love och Do You Know (What It Takes) blev hits såväl i Sverige som i USA och ett nytt svenskt musikunder var fött. Alla tjejer klippte sig i kort frisyr och sprang runt i dunjackor i silver likt sin nya idol.

Sedan dess har Robin Carlsson hunnit bryta sig loss från de stora skivbolagen, och släpper sedan 2004 musik på sin egen label, Konichiwa Records. Eget skivbolag verkar inte bara ha inneburit större frihet utan också en slags nystart för Robyn där hon utforskat den elektroniska musiken. Det har gått 5 år sedan den hyllade skivan Robyn och nu är det äntligen dags för nytt material från en av vårt lands största popstjärnor. I dagarna släpptes en video från en av hennes nya låtar, Dancing On My Own, och det luktar With Every Heartbeat och Kleerup lång väg.

Robyn's nya album Body Talk kommer släppas i inte en, inte två, utan tre delar under 2010. Den första delen beräknas landa den 14 juni, men cirkulerar redan runt på nätet. Jag kan nog ändå tycka att har man väntat i fem år kan man gott vänta i en halv månad till.

Värd att vänta på?

Get Back!

Lite då och då funderar jag över vilka stora musikaliska akter man missat, och tyvärr inte har möjlighet att uppleva. Ofta beror det på artister som tragiskt gått bort, men också i vissa fall band som har upplösts eller artister som slutat turnera. Tänkte svänga ihop en liten lista på akter jag gärna hade sett, men aldrig kommer få möjlighet att se. Alfabetisk ordning och tillhörande YouTube-klipp, en klen tröst i sammanhanget.

The Beatles
Bob Marley & The Wailers
Dire Straits
Duke Ellington and his Band
Elvis Presley
Esbjörn Svensson Trio
Jimi Hendrix & The Experience
Michael Jackson
Pink Floyd
Queen
Stevie Ray Vaughan & Double Trouble

Får jag bara välja en så blir det nog Queen. Jag lämnar kommentarsfältet till förslag på fler bortfallna live-akter!

Here Comes The Sun

And with the sun comes the summer. Eller om det är tvärtom.
Hur som helst så är det hög tid att börja syna vad Liseberg har att erbjuda i konsertväg i sommar. En snabb blick i årets program ger ett antal intressanta akter.

Stora Scenen:
1 Juni - Salem Al Fakir
4 Juni - Blood, Sweat and Tears
8 Juni - Timo Räisänen
23 Juni - Fibes, Oh Fibes
18 Aug - The Ark
2 Sep - The Baseballs
17 Sep - Veronica Maggio

Taubescenen:
Från 21 maj och framåt varje torsdag: Augustifamiljen med gäster
31 maj - Stefan Andersson
22 Juni - Daniel Gilbert
9 Juli - Jonathan Johansson
3 Aug - Marit Bergman
Plus en hel drös spännande jazzakter som alltid är kul att höra på.

In summary så kan det bli en intensiv Liserbergssommar, ni har väl inte glömt att skaffa årskort?

Fear of the Future

Idag skall jag på intervju. Jag har sökt ett exjobb på Sahlgrenska, det kan vara det läskigaste jag gjort på länge. Jag har trotsat min egen beslutsångest och tagit ett stort beslut på fyra dagar. Det är en väldigt skön känsla, att vara spontan är bland det bästa jag vet. Synd bara att jag är så katastrofalt dålig på att vara det.

Laddar upp för det hela med att blicka bakåt. 80-talsspellistan är nästan komplett nu. Ambitionen är att listan skall vara komplett, så om ni saknar några hits så nämn de gärna i kommentarsfältet så lägger jag till dem. Jag har medvetet uteslutit låtar jag tycker är för mycket hårdrock för att vara riktiga hits. Och nej, varken Running Up That Hill med Kate Bush eller Sledgehammer av Peter Gabriel finns på Spotify...

80-talet, vart tog du vägen?

Take it or leave it

Blev inspirerad av en vän och knåpade ihop en liten spellista om någon är intresserad. Helt utan mål, mening, tema eller annat, men med en hel del musik. Lite av det som går varmt i mina högtalare för tillfället helt enkelt. Håll till godo.

Nått Gammalt, Nått Nytt, Nått Lånat, Nått Blått

Hyllning till Monika

Ett inlägg jag påbörjade för ett tag sen, men aldrig publicerade, det är dags nu.

Var hemma hos mina föräldrar på påsklunch idag. Min mormor var där. Det är alltid lika spännande att prata med henne, om hur det var när jag var liten, eller när hon var liten. Idag pratade hon om att växa upp på Smögen under kriget. Om hur allting var ransonerat, om hur de gjorde sockerkakor och makaronpudding med måsägg för att det inte fanns ägg i affären. Om hur de hade mörkläggning och fick släcka ner hela ön under vissa perioder. Om hur alla barn hade likadan pyjamas för att de bara fått in en sorts tyg i affären. Om hur de åt stekt potatis till kvällsmat för att mjölet var slut. Om hur de bytte bort sina kaffekuponger mot andra kuponger eftersom hennes pappa ändå inte tyckte om kaffe. Om hur hon och hennes bror blev glada när de fick två kokta ägg på påskafton.

Det verkar finnas en tydlig gräns i generationer som dras vid människor som upplevde andra världskriget. Min mormor var bara sju år när kriget tog slut men hon påverkades trots allt. De har en annan syn på saker och ting än vad vi yngre har. Inte enbart för att de är gamla, utan för att de har upplevt hur det är att leva under en annan sorts press än den vi tjatar om. Den man inte sätter på sig själv, den man får tilldelad vare sig man vill eller inte. Jag har aldrig utsatt mig själv för den pressen, jag vet inte om jag borde göra det heller. Men jag borde definitivt leva vidare i min mormors exempel.

När man tar saker för givet förlorar man glädjen de ger. Hon är nog den ödmjukaste och mest givmilda personen jag känner. Det verkar närmast som om hon inte ser någonting som sitt eget, allt är till för att dela med sig av. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ingenting vad jag kan se, det är det som är så vackert. Så vill jag åldras, i ödmjukhet, givmildhet och kärlek.