Ibland Behövs Ingen Rubrik

"Att tänka innan man talar är som att torka sig innan man skiter."

- Glenn Hysén

Bold As Love

Inkvisitionen har startat. Pastorn och författaren Rob Bell skall exkommuniceras ur den evangelikala sfären. Det är i alla fall vad flertalet kristna debattörer och ledare i USA tycker.

För er som liksom jag alltid undrat hur inkvisitionen skulle te sig i en modern YouTube-ifierad fattning så finns ett lysande smakprov här nedan. Jag vill varna känsliga tittare för att det förekommer en kraftigt religiös man i filmen som verkar lite "borderline" så att säga. Jag vill egentligen bara sätta mig ned och prata lite med honom. Krama om honom. Han verkar så fylld med vrede.

Todd Friel - Out Of The Closet

Oavsett vad man tycker om Bells nya bok (som jag inte har läst ännu) så måste man medge att han är ordentligt modig. Detta boksläppet har skapat en medial storm i framförallt USA, men även i Sverige. Rob Bell har under den senaste tiden varit på topp-10-listorna över twittrade personer. Flera stora evangelikala ledare i USA förklarar nu Rob Bell som kättare. Han skall förklaras anathema. Han måste ha varit medveten om vad som skulle hända när han skrev den här boken. Han måste varit medveten om att det kommer få konsekvenser dels för honom, dels för hans församling. Han måste ha känt att det var ett budskap han verkligen ville få ut, för jag är övertygad om att han hade kunnat släppa sin bok med mindre medial publicitet. Vill Rob Bell få till en splittring i den evangelikala rörelsen?

Ber att få återkomma när jag läst boken själv, men någonting säger mig att jag kommer ha en annan åsikt än clownen i det amerikanska TV-programmet i länken.

Blessed To Be A Witness?

Mycket "rant"s här det senaste.

Läser idag på GP.se att deras krönikör Kjell Häglund går till hårt angrepp mot Stavros Louca från SVTs populära program Klass 9A. Häglund hävdar att eftersom Stavros är aktiv inom Jehovas Vittnen bör han inte få figurera som lärare inom naturvetenskapliga ämnen. Häglund gör den osmakliga jämförelsen att säga att en uttalad anti-demokratisk nazist som förnekar förintelsen inte kan undervisa i samhällsvetenskapliga ämnen. Häglund funderar även över om det är bristande bakgrundsresearch från SVTs sida eller om man helt enkelt ville ha med en sådan lärare för att provocera.

Vad Häglund själv har missat i sin egen bakgrundscheck är att Stavros undervisar i matematik och fysik, inte i biologi. Det finns ett uttryck om stenar och glashus som brukar passa i sådana här sammanhang. Vad Häglund även verkar ha missat är att enligt grundläggande journalistik faktiskt fråga personen i fråga om ett uttalande innan man tar fram den stora sågen. Det visar sig senare att hans egen tidning GP har gjort en intervju med Stavros Louca där det framgår med alla önskvärd tydlighet att han är en person som inte har några problem att separera sin privata tro från sin undervisning i matematik och fysik.

Frågan kvarstår, får man arbeta som lärare i naturvetenskap om man är kreationist? Ja så länge man håller sig till läroplanen kan jag inte se hur någon kan ha några invändningar mot det. Får man arbeta som religionslärare om man är religiös? Det är ju en ytterst vanlig position. Får man arbeta som samhällslärare om man är politiskt bunden till ett parti? Även det mycket vanligt.

Jag undviker gärna diskussionen om kreationism och evolution hit och dit, vad som är intressantare är hur vår stads tidning GP gång efter gång kan publicera sådan här fullständigt ogrundad smörja utan att få någon som helst kritik. Häglunds krönika är utan tvivel ett påhopp mot en offentlig person enbart på grund av hans religion. Jag har många gånger upprörts över deras krönikor när de berört ett flertal ämnen, så vitt skilda saker som huliganism och religion. Så länge sådana här krönikor/artiklar dyker upp med förvånansvärt jämna mellanrum är och förblir GP en skittidning.

I'm A Fool To Do Your Dirty Work

Idag blir det ett ilsket inlägg.

Jämställdhet mellan könen. Jämställdhet mellan olika etniska bakgrunder. Jämställdhet, jämställdhet, jämställdhet. Det är en av de viktigaste frågorna i varje politiskt val nu för tiden. Det finns dock ett område där politikerna tydligen anser att jämställdheten inte bör upprätthållas, tvärtom så arbetar de mot den.

Detta och mycket annat fick jag höra i SVTs Dokument Inifrån om den unga arbetslösheten i Generation Utanför. Det är intervjuer med anställda och före detta anställda på bl.a. ICA, Jensens Böfhus och McDonalds. Det handlar om den unga arbetskraftens sviktande förtroende för arbetsmarknaden. Man skall börja med ett deltidsjobb inom sälj- eller servicesektor, utan villkor och med försvagat anställningsskydd. Samtidigt hörs röster från den äldre generationen om att dagens unga är lata. Ungdomsarbetslösheten är idag på rekordnivåer, högre än finanskrisen 91-92.

Och vems fel är det? Före detta arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) sitter i en intervju i programmet och säger att det var en helt medveten strategi från den dåvarande regeringen att låta unga och invandrare ta smällen för den ekonomiska krisen. Det är helt enkelt rättvisast så. Rättigheter skall man tydligen ha jobbat ihop till. Nuvarande finansminister Anders Borg (M) talar om hur han tycker det är för höga ingångslöner i service- och kommunalsektor, klassiskt ungdomsdominerade jobb. Jan Björklund (FP) talar om lärlingsplatser med halverad lön. Maud Olofsson (C) vill förlänga provanställningen till 1 år från nuvarande 6 månader.

Vilka kan man lita på? Alliansen verkar uppenbarligen göra gemensam sak med de röda i denna frågan där man systematiskt (!) låter oss unga få axla den största bördan av arbetslöshetens ok. Jag kan bara innerligt hoppas att jag får ett riktigt jobb när jag har min examen, det är inte långt dit nu. För att komma in i den svenska arbetsmarknaden är svårare än någonsin, det är denna dokumentären bevis nog på.

Vi blir beskyllda för mycket, Generation Y. Vi är generationen som inte vill stanna länge på samma plats. Vi är generationen som inte tar ansvar. Vi är den lata generationen som bara tänker på oss själva.

Men det är väl i sanningens namn inte särskilt konstigt när vi utav arbetsmarknaden konstant behandlas som skit?

The East To The West

Dags för tredje och sista delen om böcker jag läste under min resa. Idag tänkte jag prata lite om den förmodligen bästa boken jag läste under tiden i öster; My Name Is Red av Orhan Pamuk.

Orhan Pamuk fick nobelpriset i litteratur 2006, sex år efter det att My Name Is Red, eller Benim Adım Kırmızı som den heter på turkiska, publicerades. Nobelpriset är intressant på något sätt. Det förknippas naturligtvis med skickliga författare, men även en hel del med så kallad "svår" litteratur. Att ha fått nobelpriset brukar innebära mycket uppmärksamhet för en författare som oftast inte ligger i mainstreamfåran och seglar. Detta stämmer även om Orhan Pamuk, även om flera av hans verk fanns tillgängliga på ett flertal språk redan innan utnämningen.

Så är Orhan Pamuk svårläst? Innan jag svarar på den frågan är väl en kort beskrivning på sin plats.

My Name Is Red utspelar sig i världsmetropolen Istanbul på slutet av 1500-talet. Den ottomanska sultanen har beslutat att låta ge ut en bok som beskriver skönheten och storheten i hans rike. Till detta anlitar han alla mästare inom kalligrafi och miniatyrmåleri, för att boken skall kunna beskriva hans rike i dess fullhet. Men snart efter bokens påbörjande blir en av miniatyristerna mysteriskt mördad. En jakt på mördaren börjar genast. Har den stackars målaren fallit offer för professionell avundsjuka? Eller kanske är det kärleksaffärer som är bakgrunden till det brutala mordet? Eller kan det vara så att han genom sitt deltagande i bokskrivandet har upprört det starkt konservativa prästerskapet från Erzurum?

Resten av historian blir en mördarjakt i omodern tid med inslag av romantik, religion och filosofi när vi får följa Black, som också är med och skriver boken när han försöker ta reda på vad som hänt. Det blir även en resa genom 1590-talets Turkiet och en stark inblick i kalligrafins och miniatyrmåleriets värld.

Så till frågan då, är det en svårläst bok? Ja och nej. Nej som i att han skriver med bra driv i sin berättarteknik, nej som i att det inte är onödigt komplicerat språkbruk. Det är en rent tekniskt lättläst bok som går fort på grund av sin spänning. Det är en bladvändare som fått nobelpriset.

Men ja, därför att han blandar österländsk med västerländsk kultur på ett fantastiskt sätt. Det är svårt för en person från t.ex. Sverige att förhålla sig till många av de saker som tas upp i My Name Is Red. Det är också just det som får en att ryckas med i berättelsen, det är för mig ett helt nytt berättarsätt.

1590-talets Istanbul är en stad där islam är den dominerande religionen, men de religiösa ledarna hotas av inflytandet från väst. Utan att ha varit i Istanbul så tror jag att det är ett fantastiskt porträtt över denna mystiska stad där öst möter väst på ett mycket fascinerande sätt. Detta framhävs i en av de tre stora konflikterna i My Name Is Red. Nämligen måleritekniken som kommer till Istanbul under den här tiden från Venedig. De venetianska mästarna har nämligen börjat måla av människor och platser på ett naturtroget sätt. I enlighet med muslimsk målerikonst är detta att vanhelga Allahs verk, varför man alltid målar t.ex. människor, hästar och träd enligt precis samma mönster. Sultanens plan med sin bok är att hans rike skall bli avbildat i den venetianska stilen, och detta är upprinnelsen till en stor konflikt i boken.

My Name Is Red är en utan tvivel den bästa spänningsromanerna jag läst, en fantastiskt passionerad berättelse om en stad som jag väldigt gärna vill besöka, inte mindre efter att ha läst denna roman. Det enda jag kan hålla emot Pamuk är att han i vissa fall använder ett onödigt vulgärt språk. Jag skulle tro att han gör det i provocerande syfte mot den konservativa religiösa överheten i mellanöstern, men för mig tillför det tyvärr ingenting till själv historien och romanen. I övrigt en fantastisk bok, framförallt för att i grund botten vara en deckare, och i den klassen är den solklart utan konkurrens. Läs den och döm själv!

Bad Romance

Dags för del två i boksnackarserien. En annan av de böcker jag läste under resan var Lord Jim, skriven av Joseph Conrad år 1900. Conrad är kanske mer känd för sin The Heart of Darkness, på vilken bl.a. Francis Ford Coppolas mästerliga film Apocalypse Now är baserad. Men Lord Jim tillhör även den klassikerna från förra sekelskiftet.

Jag hade från början egentligen tänkt läsa The Heart of Darkness, men fick ett tips från en israelisk man vi vandrade med om att Lord Jim är minst lika intressant. Lord Jim dök sedan upp i en bokaffär till ett bra pris och därför blev det den.

Det är en roman som publicerades i flera delar i en tidskrift vid namn Blackwood's Magazine, detta var en vanlig publikationsmetod för böcker förr i tiden, och ett effektivt sätt att nå ut till en stor läsarkrets. Från början var boken tänkt att var en kort novell, men Conrad säger själv att han blev så förtjust i huvudkaraktären Jim att han bara var tvungen att fortsätta berätta om Jims öden.

Jim är en sjöman om vilken vi egentligen får veta ganska lite, vi vet till exempel inte hans fullständiga namn. Han tar arbete på en skonare i trakten kring Indonesien där han så småningom blir styrman på en längre resa över Indiska Oceanen. Resan går mot Mekka och båten är överfull med vallfärdande muslimer. På väg dit råkar båten ut för en olycka, riktigt hur det sker är oklart, men vad vi får veta är att skeppets besättning flyr det sjunkande skeppet utan att larma de sovande pilgrimerna. Jim själv är tveksam till om detta är rätt sätt att handla, och hoppar till en början inte med sina kollegor, till slut väljer han dock att överge skeppet trots allt.

Väl framme i hamn så framkommer uppgifter om vad som har skett, hans kollegor har sedan en tid flytt fältet, och Jim får ensam möta domstolen. Under tiden rättegången sker möter han en ny vän vid namn Marlow, som är berättaren genom nästan hela boken. Marlow försöker hela tiden hjälpa sin nyfunne vän att komma på spåren igen, men hans förflutna hemsöker honom gång efter annan.

Till slut lyckas han finna någorlunda ro i den lilla avkroken Patusan, en holländsk handelskoloni där han genast blir upphöjd till hövdingstatus hos de lokala innevånarna, därav titeln 'Lord Jim'. I Patusan lyckas han äntligen fly från sitt förflutna, men blir istället indragen i en konflikt med en lokal pirat.

Hela boken och berättelsen om Jim är en väldigt intressant moralisk diskussion om en människas ansvar och plikt. Det är också en observation om hur en händelse kan efterfölja en person, trots att personen inte själv är helt övertygad om att han handlat fel. Bara det att människor i hans närhet hela tiden tar upp fallet får honom helt ur balans. Det är en berättelse om hur en människa handlande kommer påverka hela hennes person och framtida liv. Jim är en, som hans vän Stein beskriver honom, hopplös romantiker, som ser allting i alldeles för dramatiska gestaltningar. Stein hävdar att han dömer sig själv alldeles för hårt, eftersom han ser handlandet som en så viktig punkt. Jims romantiserande blir sedan honom till hjälp när han slår sig ner i Patusan, och folket ser upp till honom och hans visioner.

Lord Jim är en svårläst bok, kanske den absolut svåraste skönlitterära boken jag läst. Men tankarna som uppstod under tiden och efter i samband med att jag läste en litterär analys av boken var värda den processen. Boken manar till funderingar kring romanticism och pragmatism. När är det egentligen bra att vara romantiker, är det någonsin bra, eller är en rent pragmatisk inställning till livet gynnsam?

Jag själv kan känna mig ganska romantiserande kring vissa saker. Samtidigt kan jag i andra sammanhang vara oerhört pragmatisk och nästan cynisk. Det är två spännande synsätt som finns i de flesta människor. Vad gäller mig själv så är jag romantisk vad gäller mina sinnesintryck. Jag har väldigt lätt för att förföras av naturens skönhet eller vacker musik. Jag blir alltid oerhört blödig när jag berörs av något, jag gråter nästan oundvikligt på begravningar, bröllop eller gripande filmer. Min pragmatism blir mer tydlig när någonting går emot mig, jag ser väldigt krasst på verkligheten och försöker acceptera eller nästan skratta bort det som drabbat mig.

Hur ser du, läsaren, på romanticism kontra pragmatism? På vilka områden romantiserar du kring verkligheten, och på vilka områden är du pragmatisk?

Talking Books

Jag har som ni kanske ser om ni sett den här bloggen tidigare, gjort något av en designuppdatering. Det var dags att återgå till det svarta som brukade dominera den här bloggen vid den tid då den startades, vilket faktiskt är hela ett och ett halv år sen vid det här laget. Jag har även kortat ner namnet något, förhoppningsvis ska jag lyckas komma på någon finurlig URL som är marginellt lättare att memorera än den nuvarande. Bidragande orsak till detta är även att jag inom en snar framtid högst sannolikt inte längre kommer att bo på det omtalade Highlife Heights. Jag funderade på att utlysa någon form av tävling angående namnet, men är orolig för att det skulle trycka ner bloggens redan svaga självförtroende allt för långt i de redan innan lite väl stora skorna.

Fritid har jag haft gott om de senaste månaderna, och oavsett vad predikaren säger så är mycket bokläsande ett bra sätt att fördriva just fritid. Jag har ju gett mig på ett par recenserande inlägg i den här bloggen förut, och tänkte nu över ett par inlägg göra ett slags recensions-medley av lite av de böcker jag lyckades begagna under resan. Håll till godo.

Catch 22 - Joseph Heller
Boken som gav uppkomst till det välanvända uttrycket "moment 22", vilket är bokens Svenska titel är en ytterst märklig bok. Den utspelar sig under andra världskriget på en liten ö utanför Italien med en amerikansk flygförläggning. För de som har läst böcker och sett filmer angående andra världskriget, kanske en utav historiens mest dramatiserade händelser så är väl inte ytterligare en novell i raden något man lägger högst upp på prioriteringslistan. Men då gör man ett misstag.

Heller har knåpat ihop en berättelse om ett gäng soldater som inte alls är särskilt intresserade av att slåss för sitt land, utan snarare mer av att lyckas få frisedel hem med alla möjliga och omöjliga medel. Han skriver satir med en ironisk ton och får hela spektaklet som utspelar sig i och kring militärbasen att bli högst komiskt. För faktum är att inte särskilt mycket av berättelsen utspelar sig i själva kriget, utan det mesta handlar om de olika soldaternas förehavanden utanför strid, samt deras oerhörda insatser för att undvika just strid.

Det är svårt att dra några som helst paralleller till liknande böcker, det närmaste jag kommer är någon slags blandning av Douglas Adams mästerverk A Hitchhicker's Guide to the Galaxy (Liftarens Guide Till Galaxen) och serietidningen Knasen. I slutändan är det en väldigt underhållande, om än ganska svårbegriplig bok, som faktiskt utöver sin humoristiska ton även har ett och annat att säga om krig. För det är frågan man ställer sig efteråt, relativt en Hollywood-filmatisering, är det här närmare eller längre ifrån sanningen om andra världskriget?

Av de böcker jag hann med att läsa under resan så skulle jag benämna den här som näst bäst, och därmed ytterst rekommenderad! Den kräver dock sin man om den skall läsas på engelska, då språket från och till är relativt komplext. Jag tror även att det är en bok som tjänar ovanligt mycket på att läsas på sitt originalspråk, engelska. Förhoppningsvis är den svenska översättningen tillräckligt tillfredsställande för att inte förstöra berättelsen, men en del av den ironiska touchen tror jag oundvikligen försvinner.