Heading For A Breakdown

Sorry för etertystnaden. Men jag har massor med bröte att bry mig om för tillfället. Känns som om jag arbetar mig framåt mot avgrunden den 7:e juni då jag skall presentera mitt ytterst ofärdiga examensarbete.

Jobbat mig igenom två tredjedelar av Roger E Olsons Arminian Theology nu. Det är en ganska tilltalande syn på mycket av de frågor jag har angående frälsning och synd. Återkommer med någon slags sammanfattning när jag är färdig.

Lagt upp en liten lista på bloggar jag läser någorlunda regelbundet här till höger. Ta gärna en titt, det är mycket bra grejer! Och kom gärna med tips på fler.

If I Have Not Love

Det verkar som om Kalla Fakta hade ännu sämre journalistik än jag först befarade. I Frälsningsarméns kommentar till dokumentären visar de sig att Kalla Fakta-redaktionen "wallraffat" (uppgett sig för att vara någon annan för att få fram information) i själavårdande samtal och hävdat sig ha problem med sin sexuella läggning.

Jag är fullt för kritisk granskning av religiösa organisationer och samfund, men det här blir jag riktigt upprörd över. En sån total respektlöshet inte bara mot Frälsningsarmén som samfund, men också mot de individer som utsätts för en sådan mediebehandling. Nåja, inte mer om det. Frälsningsarméns kommentar finner du här.

Anledningen till detta inlägget var nu inte att återigen skriva om Frälsningsarmén/Kalla Fakta, utan snarare för att länka till en bloggpost.

Greg Boyd, pastor i Woodland Hills Church i S.t Paul, Minnesota har på sin blogg skrivit ett inlägg om kristna doktriner och var kärleken får plats bland dem. Ett mycket läsvärt blogginlägg som alltid borde lika som bakgrund i teologiska diskussioner då de riskerar att bli allt för polariserade.

Salt Of The Earth

Ibland undrar jag vad det krävs för att bli undersökande journalist i det här landet. I morse läste jag av någon anledning nätupplagan av tidningen Expressen (vilket jag aldrig gör, bortsett från sportsidorna) och fick se följande artikel:

Frälsningsarmén stänger ute homosexuella: Är en synd.

Nu ska jag inte göra en John Piper här och såga något jag inte sett ännu, men jag måste ändå få lov att undra. Är det här ett avslöjande? Är det vad som krävs för att så sända en dokumentär i Kalla Fakta så kanske jag bör börja spela in redan imorgon. Jag ska ta och se den här dokumentären när den sänds, men är det inte mer kreativt än vad artikeln utger så känns det tämligen tafatt. En whistleblower ang. homosexualitet i kyrkan? Jo det känns ju som ett konstruktivt och nytänkande grepp.

Vad som värre är än den oinspirerade journalistiken är risken att detta återigen undergräver debatten kring homosexualitet i kyrkan. Jag tycker ibland att det inte verkar finnas något intresse från vare sig religiöst eller sekulärt håll att vilja lösa det här problemet. Man verkar från sekulärt håll tycka det är ganska skönt att det finns ett gäng knäppgökar man med lätthet kan lasta på alla möjliga märkliga åsikter, i t.ex. en sådan här dokumentär. Och från konservativ-kristet håll verkar man bara stå och acceptera detta förhållande. Vi är ju världens salt, vi skall vara lite annorlunda.

Hallå! Det är en stor samhällsgrupp som ofta utsätts för förtryck på grund av att de är i minoritet. Och dessa människor utesluter vi ur Guds församling för att de är syndare? Jag är övertygad om att Jesus själv hade vält både bord och stolar över ända om han sett hur vi håller på. Att vara ett salt i världen åstadkommer vi väl inte genom att distansera oss från den, vilken nytta har ett sådant salt?

Rubriken i artikeln i Expressen antyder att det är det gamla vanliga klassiska misstaget som begås av de som medverkar i den här dokumentären. Nämligen det att huruvida homosexualitet är en synd eller inte har någon relevans till huruvida man får vara medlem eller inte. Den debatten för vi gärna, men blanda inte ihop den med den om huruvida syndare får vara med i församlingen eller inte.

Homosexualitet har blivit den nya dödssynden, och från den finns ingen avlat att betala.

Jigsaw Falling Into Place

Det tog ett bra tag. Det tog en hel dags lyssning på repeat. Men nu är det officiellt klart att Radioheads senaste platta The King of Limbs är mycket, mycket bra. Min gode vän Victor har lärt mig att det är något visst att lyssna på ett album på repeat i flera timmar. Vissa plattor liksom kräver det.

Efter två dagar med King of Limbs på repeat har nu då alltså pusselbitarna har fallit på plats. Eller i alla fall ett par av dem. King of Limbs har precis som det mesta Radiohead gjort väldigt många och svårplacerade pusselbitar. Men det är så man vill ha sitt pussel. Ju fler bitar desto bättre.

Den är lik Kid A (2001) på många sätt. Den är elektronisk. Introvert. Meditativ. Svår. Djup. Oväntad, fast ändå väntad.

Det är en skiva man inte kan stoppa in i en spellista, den är som en helhet. Det är en skiva, som likt så mycket av det Radiohead åstadkommit växer ständigt. Och skall man se till tidigare verk så kommer den fortsätta växa ett bra tag till. Jag kan fortfarande lyssna på Kid A och undra om jag verkligen lyssnat igenom hela skivan förut.

Det är svårt att finna favoritspår på King of Limbs. Faktum är att jag har svårt att minnas titlarna på låtarna just på grund av enheten de uppvisar, och då har jag ändå lyssnat igenom hela skivan massor av gånger. Men jag finner heller inga lågvattenmärken. Det är konstant mycket bra experimentell pop. Och det känns som att det är väldigt mycket Thom Yorke.

En skiva som jag sannolikt kommer lyssna på länge, länge. Kanske inte varje dag, men de dagarna som är Radioheaddagar kommer den absolut att rulla. Och då givetvis, på album repeat.

Radiohead är nog inte för alla människor. Men ge dem ett försök. Tro inte att de kommer nå fram på en trött lyssning på bussen. Ge dem dagar, veckor. Ge dem album repeat. Du kommer finna ett band och en musik som håller i längden.

Whole New You

Den senaste tiden har fått mig att kraftigt fundera på var jag egentligen står gällande min personliga tro, och min plats i kyrkan. Jag har länge gått runt och burit på frågor utan att riktigt ta itu med dem.

Nu har jag bestämt mig för att göra det.

Jag talar gärna om hur en av de sakerna som definierar mig som person är min kristna tro. Vad jag kommit att inse under den senaste tiden är att jag inte ens kan definiera denna tro själv. Vem är jag om jag inte kan förklara det som jag själv hävdar definierar mig? Man brukar tala om ett andligt uppvaknande ifrån sin barnatro. Jag trodde jag hade gått igenom det redan. Kanske är det något man gör flera gånger. Kanske är det en kontinuerlig process. Just nu känns denna process mycket viktig för mig.

Jag kan inte köpa längre att låta mig definieras utifrån vad andra säger. Jag är inte pingstvän bara för att jag är medlem i en pingstkyrka. Jag är inte missionare bara för att jag är uppväxt i en missionskyrka. Men vad är jag? Kanske kan jag få åtminstone några svar. Kanske får jag i slutändan mer frågor.

Jag har börjat läsa mer och mer teologisk litteratur, artiklar, bloggar och liknande. Jag tror det är mitt akademiska sätt att ta itu med mitt problem. Min mycket gode vän Joel fick mig att börja läsa kyrkohistoria av Alf Lindberg. Och vilken fröjd det är! Helt fantastiskt att äntligen gräva lite djupare i vad det är som har format den rörelse som jag anser mig själv en del av.

Det är viktigt att poängtera att jag inte försöker omforma mig själv. Jag vill helt enkelt bara veta vem jag är. Och det svaret tror jag att jag som kristen finner i att söka mig djupare i min personliga tro.

Kanske kommer jag skriva en del om detta sökande här på bloggen. Kanske blir det för personligt. Den som lever får se.

4th Time Around

Ok. Nu sätter jag punkt för hur mycket jag orkar läsa om Rob Bell's bok Love Wins. Jag gör det genom att länktipsa om den recension som förmodligen bäst beskriver det intryck jag fick av boken när jag läste den.

Man kan hitta meningsskiljaktigheter, och kanske till och med rena felaktigheter i Bell's bok. Men då har man missat poängen. Bell's bok är inte akademisk i sin natur (och det är här så många har missförstått den), den är ute efter att få oss att ställa frågorna. Att visa på att det finns fler folk som ställer frågorna, och att svaren inte alltid är simpla. Jag tror boken förkroppsligar Paulus uppmaning i brevet till Filippi att vi bör "arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta.". (Fil 2:12)

Recensionen finner du här: Relevant Magazine

History Unmakers

Riksbanken har meddelat vilka de vill skall pryda de nya svenska sedlarna som kommer 2015. Och Herman Lindqvist är upprörd. Och det tror jag det, för när jag studerar vilka det handlar om så är jag beredd att hålla med honom.

1000 kr: Dag Hammarkskjöld

500 kr: Birgit Nilsson

200 kr: Ingmar Bergman

100 kr: Greta Garbo

50 kr: Evert Taube

20 kr: Astrid Lindgren

1) Alla dessa personer var verksamma under 1900-talet, med tanke på Sveriges drygt 1000-åriga anor känns det väldigt historielöst att enbart komma med människor från drygt 80 år av Sveriges historia.

2) 5 av 6 personer är kulturpersonligheter. Vad hände med Sverige som ett utav världens ledande forskningsländer? Vad hände med Sverige som en mycket framgångsrik idrottsnation? Hade det inte varit för Dag Hammarskjöld så hade det hela vart än mer löjeväckande.

Jag håller med Herman Lindqvist. Det känns som ett populistiskt val. Hade jag fått bestämma så hade jag nog kunnat tycka att både Hammarskjöld och Lindgren kan få varsin lapp. Hammarskjöld får pryda den nya 200-lappen och Lindgren får isåfall ta över, eller möjligtvis dela, den lite mer folkliga 20-lappen som nu pryds av Selma Lagerlöf.

Nu ska inte detta förväxlas med att de som föreslagits inte förtjänar att nämnas i dessa sammanhang, det gör de absolut. De är enorma symboler för det moderna Sverige. Men jag tycker detta var ett snedsteg, man får hoppas att beslutet hinner påverkas innan sedlarna definitivt ritas upp. Å andra sidan, kanske det bara är jag, som ändå gillar vår monarki med all dess historia, som upprörs över sådant här? Kanske är jag lite för omodern.