Reflektioner

under ett onaturligt långt ögonblick

stirrar vi rakt in i varandras medvetanden

ovetandes om den andres närvaro

endast i bussfönstrets reflekterande spegelplan

kan två blickar verkligt mötas

utan att spelets regler bryter kontakten

att mötas i en reflektion

är det iskalla vintersamhällets anomali

A Beautiful Collision

Återvänder till ämnet om uthyrningen av kyrkolokaler som jag pratade lite snabbt om i det förra inlägget. Egentligen tänkte jag skriva en lång kommentar på Carl-Henric Jaktlunds blogg men jag vet inte om jag orkar ta den debatten i ett sånt publikt forum, här känns det mer privat (ta i trä). Därför kommer här ytterligare en text om krocken mellan kyrkan och populärkulturen. Detta är något jag funderat på att skriva om tidigare, men jag har inte riktigt kunnat formulera mig. Jag hoppas inte att detta på något sätt förnärmar sig någon eller några. I så fall vill jag be om ursäkt. Men detta är en fråga som intresserar mig starkt, och därför kanske mina ord blir vässade allt för skarpt.

-----------------------------------------------------

Jag tror egentligen inte att det är själva uthyrningen till profana aktiviteter som är kärnproblemet i den här frågan. Kyrkor har ju hyrts ut till konserter, konferenser och andra tillställningar under lång tid. Att denna fråga helt plötsligt blommat upp tror jag snarare beror på ett skav mellan populärkulturen och kyrkan.

Och där tycker jag det kan vara lönt att lyfta diskussionen utöver själva uthyrningen av kyrkolokalen. Har populärkulturella uttryck alls en plats inom den kristna kyrkan? Inom det kristna livet? Kan man hålla en konsert i kyrkan trots att personen i fråga inte enbart sjunger lovsånger? Kan man spela Bruce Springsteen under en gudstjänst? Kan man i en predikan en söndag förmiddag utgå från ett människoöde som t.ex. Johnny Cash eller Bob Dylan? Kan vi använda oss utav sekvenser ur filmproduktioner som t.ex. The Matrix eller Sagan om Ringen? Kan vi citera ur prosa/poesi av t.ex. Jim Conrad eller Torgny Lindgren?

Och om vi inte kan det, kan vi då ta till oss av dessa olika populärkulturella uttryck i vår vardag?

För mig är svaret självklart. I och med att populärkulturen finns som en naturlig del av min vardag så har jag inga problem med att den även existerar inom kyrkan. Snarare så hade jag blivit orolig om livet i kyrkan hade skiljt sig åt så kraftigt på ett, för mig, så viktigt område. Jag vill leva samma liv i min vardag som jag lever inom kyrkans väggar. Det betyder att jag vill låta min kyrkliga gemenskap påverka mitt vardagliga liv så att min kristna tro faktiskt får konsekvenser i mitt dagliga handlande. Jag vill att kyrkan skall inspirera mig till ett liv närmre Jesus, närmre de frågor som han brann för. Men det finns ett mått av kommunikation åt andra hållet med. Om inte min kyrkliga gemenskap på något sätt påminner om det liv som finns utanför, då kommer den inte heller kunna påverka min vardag, i och med att det inte finns någon tydlig kommunikation där emellan. Det brukar sägas: "Lev inte av världen, lev i världen.". De nötta gamla orden tycker jag förklarar ganska väl en sådan tankegång. Populärkulturen är idag en så stor del av världen att det nästan inte går att leva utanför den. I och med internet och sociala mediers inträde på den publika arenan har hela världen spänts upp framför våra ögon. Det ligger i alla kristnas kallelse att förmedla Herrens glädje till denna värld. Men allt för ofta blir det så fel. Vi ropar ut glädjebudskapet, men ingen lyssnar. Jag tror det beror på att om vi inte kan leva i världen, om vi inte kan förstå den, då kan vi inte heller kommunicera med den. Vi ser det gång efter annan när den frikyrkliga världen kolliderar med populärkulturen. Vi tenderar att skylla på att ingen längre vill lyssna på de gamla, över två tusen år vackert slitna orden, när det i själva verket är vi som inte kan kommunicera ut dem till världen.

Jag kan förstå att det känns svårt att låta populärkulturen få en plats i kyrkan när man inte engagerar sig i den på samma sätt som en stor del av dagens unga människor gör. Det finns en tradition inom framförallt frikyrkan att populärkultur är något farligt som drar människor bort från tron. Kanske är detta något som kan ske, men i sådant fall tror jag inte det är populärkulturens fel, snarare är det kyrkans dragningskraft som är alldeles för svag. Kyrkan har placerat sig utanför världen och bildat egen subkultur. Det ser man inte minst på dagens unga generationer frikyrkomänniskor. Jag är en del av den subkulturen och jag vill inget hellre än att kunna tänka utanför den. Fler och fler människor i min omgivning, där ibland jag själv, bryter sig ut ur den subkulturen, ut mot världen. Tyvärr sker det i många fall genom ett förkastande av kyrkan. Det måste inte vara så. Det går att leva i världen, men inte av den.

Jag vill låta min tro kollidera med populärkulturen. Jag tror att det blir en stor, vacker kollision. Och framför allt så tror jag att det är i den kollisionen som kyrkan kan möta världen. I den kollisionen kan Gud verka i människor som ser kyrkan som något förlegat och ointressant. Vi måste vara medvetna om att vår tro står pall för kollisionen, annars är den inte värd att hålla fast vid.

------------------------------------------------------------

På söndag den 11:e September kl 18.00 är det Bruce Springsteen-mässa i Sävedalens Missionskyrka. Ett ypperligt tillfälle att uppleva en mäktig fusion av gudstjänst och populärkultur.

Closer Than You Think

På senare tid har jag, sedan jag skaffat mig en smartphone, gått och blivit en twitterjunkie. Jag är oerhört fascinerad över de korta avstånd som finns på Twitter. Jag kan, som helt vanlig svensson följa idrottsstjärnor, musiker och politiker på ett mycket mer personligt plan än någonsin. Fast ändå inte. Jag kan ha följa specifika journalister istället för att behöva tragla mig igenom deras ibland ganska trista tidningar. Jag kan följa ett nyhetsflöde på ett mycket intressant sätt med konstanta uppdateringar av personer som är närvarande på plats bara minuter efter en händelse sker.

Hela världen har kommit så mycket närmre. Allt är så mycket mer lättillgängligt. Fast ändå inte.

Det blir inte mer tydligt än när Filadelfiakyrkan i Stockholm kritiseras för att de hyr ut sin lokal till en konsertarrangör som bl.a. erbjuder en konsert med brittiska sångerskan PJ Harvey. Detta uppmärksammades av Fredrik Strage i DN PåStan i ett påpassligt blogginlägg med titeln Satan i Filadelfiakyrkan. Nu upprörs gammelpingstfolket över att en häxa och satanist, som PJ Harvey uppenbarligen är då hon sjunger om "the devil" i sina låtar, skall få uppträda i deras kyrka.

Tidigare i sommar blev en konsert i Filadelfiakyrkan med tyska munkpastischbandet Gregorian inställd. De skulle uppträda med sin senaste platta The Dark Side of Chant där de gör sina sedvanliga munkifierade covers, denna gången av lite mörkare rockmusik så som Depeche Mode och AC/DC. Konserten ställdes in efter påtryckningar från Stanley Sjöberg, efter att denne haft kontakt med Aftonbladets musikbloggare Christoffer Röstlund. En helt bisarr mailkonversation med tanke på hur astronomiskt långt bort från varandra de två står normalt sett.

Låt oss slå fast en sak med en gång. PJ Harvey är naturligtvis varken häxa eller satanist. Och inte Gregorian heller för den delen. Det finns även en teologisk diskussion att ta här gällande kyrkolokalens helighet, men den tänker inte jag ta nu.

Desto intressantare är att det så kallade gammelpingstfolket nu står så nära Fredrik Strage och Christoffer Röstlund rent medialt att de kan ta till sig av deras blogginlägg. Att de kan föra en mailkonversation, eller en twitterkonversation om de så vill. Problemet som uppstår är att trots att Strage och Pingst numera står så nära varandra rent avståndsmässigt, så är ravinen djupare än någonsin emellan dem. De kan konversera med varandra över gapet, men de skulle aldrig komma på tanken att försöka ta sig över. Ingen vet var detta utbyte i slutändan leder, men jag är väldigt nyfiken på svaret.

Twitter och andra moderna media skapar kommunikation mellan parter som normalt sett aldrig skulle konversera med varandra. Är det enbart positivt?

Veckans Soundtrack

Nirvana - Nevermind, 1991

Tänk att jag gått genom 25 år av livet utan att ha lyssnat på mer än 2 singlar av Nirvana. Känner mig som en musikalisk illiterat som missat resten av Kurt Cobains korta gärning. En av världens coolaste rockröster någonsin. Nevermind är verkligen en utsökt platta.

Human Nature

Är människan god eller ond? Är hjärtats innersta rum svart eller vitt? Lyssnar vi till demonen eller ängeln på axeln?

Få frågor har väl tagits upp så många gånger som denna. Är vi verkligen goda innerst inne, eller är de eventuella goda handlingar människan gör bara ett gruppbeteende som utvecklats på grund av ett i botten egocentriskt tänkande?

Sommaren är här och det innebär för min del lite mer fritid än vanligt. Passar sig då att läsa ikapp lite i sin bokläsarlista (som börjar bli väldigt lång). Senaste dagarna har jag läst Djävulen och Fröken Prym av brasilianske författaren Paulo Coelho. En utmärkt liten bok om en främling som anländer till en liten insomnad bergsby. Han vill hämnas på världen och utsätter därmed byborna för en prövning. Han utlovar tio guldtackor till byn, en förmögenhet som skulle kunna rädda hela byns existens, i utbyte mot att de dödar en utav byns invånare. Han vill göra detta för att visa för människan att hon i grund och botten inte är god, utan ond.

Jag ska inte spoila boken för er som vill läsa den, men diskussionen går att för i alla fall. Den bibliska skapelseberättelsen talar om en skapelse som är god, inklusive människan. Sedan sker ett svek och människan är sedan den händelsen fallen till sin natur. Detta är enligt många kristna traditioner anledningen till att människan måste omvända sig innan hon kan nå försoning med Gud, den s.k. arveskulden eller arvssynden. Kan jag som kristen hävda en fallen mänsklig natur, att en omvändelse är nödvändig, och samtidigt hävda att människan till sin natur är god? Är arvssynden något vi föds med, eller är det något som är kulturellt medärvt genom mänsklighetens otaliga generationer?

Det är lätt att dra paralleller till Moder Teresa och liknande människor för att försöka övertyga sig själv om att det finns goda människor. Själv behöver jag inte gå längre än till min egen mormor. Hon har givit mig ett exempel, kanske omedvetet, på att huruvida människan är god eller ond i grunden inte spelar någon roll, så länge man anstränger sig för att leva ett gott liv. Är inte detta vad vi ser också i Jesu undervisning? Han säger till oss att leva det goda livet. Att behandla andra så som vi vill bli behandlade själva. Att ge mat åt de hungriga, vatten till de törstiga och rum till de hemlösa. Det verkar inte handla så mycket om hur vi är födda, vad vi har blivit eller vad vi har varit. Det som är viktigt är vad vi gör här och nu.

Kanske är det också lösningen på frågan om människan är ond eller god? Hon är båda, det är upp till henne själv att bestämma. Människan är i grund och botten sin egen vilja. Vi har mer makt över våra liv än vad vi ibland tror. För att utföra Guds vilja krävs det först att vi kan ta kontroll över vår egen vilja, i strävan för att vara goda människor.

Så oändligt mycket lättare sagt än gjort.

Men jag hoppas och tror att det är möjligt.

Dagens soundtrack

Bara en låt som gäller idag.

RIP Clarence Clemons.

Nytt Liv

Nu är det bara en dag kvar på början av mitt liv.

Imorgon är tanken att jag gör mitt sista gig på högskolan. Jag har gått runt i säkert ett halvår och berättat för folk att jag är livrädd inför den här dagen. Inte för att jag skall hålla någon presentation, men för att jag ska kliva ut ur den bubbla där jag befunnit mig större delen av mitt liv. Jag känner mig så hemma i studierna, känner mig så van i min vardag. Hur ska jag leva nu är det tänkt?

Det är dags att plocka fram klichéerna, vända blad, skriva nytt kapitel. Sträcka på vingarna skulle vissa säga. För mig känns det snarare som att fälla in dem. Jag har seglat runt i en värld där jag vet hur allt fungerar, jag har inte haft några problem att hitta den rätta vinden att föra mig vidare. Nu ska jag plötsligt ut på okänt vatten.

Kanske kommer det gå alldeles utmärkt. Kanske är detta en sån text man ser tillbaka på och inser hur löjlig den var. Men just här och nu är känslan sån här. Hur ska jag kunna ägna mig åt något annat än plugga? Jag vet ju inte hur man gör.

Men det kanske är det som är tjusningen med livet. Att lära sig anta nya utmaningar, att hitta sin position, att navigera ut över okänt vatten. Jag hoppas att det kan vara något mer än bara text. För även om jag verkligen gillar att vara spontan i de små sakerna, så när allt kommer omkring är jag väldigt otrygg när jag inte riktigt har kontroll.

Vad som finns kvar att göra nu är att hoppas att den första dagen på resten av mitt liv blir ens i närheten av så bra som summan av den första delen. Jag har levt ett privilegierat liv fullt av vänner, familj och glädje.

Nu är det snart dags att leva ett till.

King Of This Heart

Det har förekommit uppgifter om att jag har tappat min förkärlek för kungen efter ett av mina senaste blogginlägg. Jag vill bara med all önskvärd tydlighet säga att jag fortfarande älskar kungen, även om han gjort något dumt. Jag tror att han kanske har trampat ut på lite väl tunn is för sitt eget bästa, men det gör honom inte mindre älskvärd i mina ögon. Hade Kungen inte varit kung hade han förmodligen jobbat med något inte allt för avancerat och fortfarande (trots att alla spelar på internet nuförtiden) lämnat in stryktipset med singelrader varje lördag i en liten lokal tobaksaffär.

En hederlig enkel snubbe som råkade ärva en hel nation, kan man annat än tycka om en sådan person? Att han sen är lite "stökig" adderar bara till hans attraktiva person. Nej, även om drevet och folket får för sig att avsätta dig, Carl; så är du alltid min kung.

Veckans Soundtrack

Eldkvarn - Kungarna Från Broadway (1988)

Kungen Är Död (?)

De som känner mig vet att jag på ett mycket irrationellt sätt vurmar för monarkin. Jag gillar dem helt enkelt. Jag gillar att vi haft kungar i Sverige i 1000 år. Jag gillar att de beter sig lite märkligt. Jag gillar att de på något sätt är som alla andra, fast ändå inte. Är inte Carl-Gustaf på något märkligt sätt en mer verklig representant för folket än t.ex. Fredrik Reinfeldt?

Men nu har han ju vad det verkar trampat rejält i klaveret. Två saker slår mig direkt med den här intervjun:

För det första, det är inte en intervju. Det liknar mer något man ser i ett slutet rum med spegelfönster mot slutet av en Beck-film. Det skulle vara lite kul om TT istället hade rubriksatt det hela: "TTs Tomas Bengtsson har hört hans majestät konungen angående Lettströmuppgifterna.".

För det andra, det verkar allt mer tydligt att något inte står rätt till i den här affären. Min stackars favoritkung verkar faktiskt ha något att dölja. Jag hoppas att det inte är så, jag gillar ju ändå honom. Men innerst inne känner jag det på mig. Snart är kungen död. Då är det dags för hel-ylle-Victoria att ta över. Det är fantastiskt att hon får ärva tronen som kvinna. Hon blir garanterat en av våra, om inte vår absolut största kvinnliga förebild, som tog sig igenom ätstörningar för att gifta sig med en "man av folket" inför ett jublande Sverige.

Likväl är det en del av mig som alltid kommer sakna kungen. Jag kommer sakna hans tal efter Tsunamikatastrofen. Jag kommer sakna hans tal i Arboga. Jag kommer sakna de obligatoriska intervjuerna med kungen efter att Sverige vunnit ett OS-guld i dubbeltrap. Jag kommer sakna hans lite lätt förvirrade intryck så fort han hamnar framför en kamera, hans sätt att inte riktigt kunna föra sig i sitt sammanhang. Det finns ibland något så oerhört vardagligt och bräckligt i kungen, mitt bland all hövlighet.

Å andra sidan. Jag kan fortfarande hoppas på att det är mediedrevet som får bära hundhuvudet den här gången. Och att vår kung får ett värdigt avslut på sin regeringstid. Det tycker jag han är värd.

Veckans Soundtrack

Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver (2011)

U2 - The Unforgettable Fire (1984)

Ulf Lundell - Den Vassa Eggen (1985)

The Band - Northern Lights - Southern Cross (1975)

Heading For A Breakdown

Sorry för etertystnaden. Men jag har massor med bröte att bry mig om för tillfället. Känns som om jag arbetar mig framåt mot avgrunden den 7:e juni då jag skall presentera mitt ytterst ofärdiga examensarbete.

Jobbat mig igenom två tredjedelar av Roger E Olsons Arminian Theology nu. Det är en ganska tilltalande syn på mycket av de frågor jag har angående frälsning och synd. Återkommer med någon slags sammanfattning när jag är färdig.

Lagt upp en liten lista på bloggar jag läser någorlunda regelbundet här till höger. Ta gärna en titt, det är mycket bra grejer! Och kom gärna med tips på fler.

If I Have Not Love

Det verkar som om Kalla Fakta hade ännu sämre journalistik än jag först befarade. I Frälsningsarméns kommentar till dokumentären visar de sig att Kalla Fakta-redaktionen "wallraffat" (uppgett sig för att vara någon annan för att få fram information) i själavårdande samtal och hävdat sig ha problem med sin sexuella läggning.

Jag är fullt för kritisk granskning av religiösa organisationer och samfund, men det här blir jag riktigt upprörd över. En sån total respektlöshet inte bara mot Frälsningsarmén som samfund, men också mot de individer som utsätts för en sådan mediebehandling. Nåja, inte mer om det. Frälsningsarméns kommentar finner du här.

Anledningen till detta inlägget var nu inte att återigen skriva om Frälsningsarmén/Kalla Fakta, utan snarare för att länka till en bloggpost.

Greg Boyd, pastor i Woodland Hills Church i S.t Paul, Minnesota har på sin blogg skrivit ett inlägg om kristna doktriner och var kärleken får plats bland dem. Ett mycket läsvärt blogginlägg som alltid borde lika som bakgrund i teologiska diskussioner då de riskerar att bli allt för polariserade.

Salt Of The Earth

Ibland undrar jag vad det krävs för att bli undersökande journalist i det här landet. I morse läste jag av någon anledning nätupplagan av tidningen Expressen (vilket jag aldrig gör, bortsett från sportsidorna) och fick se följande artikel:

Frälsningsarmén stänger ute homosexuella: Är en synd.

Nu ska jag inte göra en John Piper här och såga något jag inte sett ännu, men jag måste ändå få lov att undra. Är det här ett avslöjande? Är det vad som krävs för att så sända en dokumentär i Kalla Fakta så kanske jag bör börja spela in redan imorgon. Jag ska ta och se den här dokumentären när den sänds, men är det inte mer kreativt än vad artikeln utger så känns det tämligen tafatt. En whistleblower ang. homosexualitet i kyrkan? Jo det känns ju som ett konstruktivt och nytänkande grepp.

Vad som värre är än den oinspirerade journalistiken är risken att detta återigen undergräver debatten kring homosexualitet i kyrkan. Jag tycker ibland att det inte verkar finnas något intresse från vare sig religiöst eller sekulärt håll att vilja lösa det här problemet. Man verkar från sekulärt håll tycka det är ganska skönt att det finns ett gäng knäppgökar man med lätthet kan lasta på alla möjliga märkliga åsikter, i t.ex. en sådan här dokumentär. Och från konservativ-kristet håll verkar man bara stå och acceptera detta förhållande. Vi är ju världens salt, vi skall vara lite annorlunda.

Hallå! Det är en stor samhällsgrupp som ofta utsätts för förtryck på grund av att de är i minoritet. Och dessa människor utesluter vi ur Guds församling för att de är syndare? Jag är övertygad om att Jesus själv hade vält både bord och stolar över ända om han sett hur vi håller på. Att vara ett salt i världen åstadkommer vi väl inte genom att distansera oss från den, vilken nytta har ett sådant salt?

Rubriken i artikeln i Expressen antyder att det är det gamla vanliga klassiska misstaget som begås av de som medverkar i den här dokumentären. Nämligen det att huruvida homosexualitet är en synd eller inte har någon relevans till huruvida man får vara medlem eller inte. Den debatten för vi gärna, men blanda inte ihop den med den om huruvida syndare får vara med i församlingen eller inte.

Homosexualitet har blivit den nya dödssynden, och från den finns ingen avlat att betala.

Jigsaw Falling Into Place

Det tog ett bra tag. Det tog en hel dags lyssning på repeat. Men nu är det officiellt klart att Radioheads senaste platta The King of Limbs är mycket, mycket bra. Min gode vän Victor har lärt mig att det är något visst att lyssna på ett album på repeat i flera timmar. Vissa plattor liksom kräver det.

Efter två dagar med King of Limbs på repeat har nu då alltså pusselbitarna har fallit på plats. Eller i alla fall ett par av dem. King of Limbs har precis som det mesta Radiohead gjort väldigt många och svårplacerade pusselbitar. Men det är så man vill ha sitt pussel. Ju fler bitar desto bättre.

Den är lik Kid A (2001) på många sätt. Den är elektronisk. Introvert. Meditativ. Svår. Djup. Oväntad, fast ändå väntad.

Det är en skiva man inte kan stoppa in i en spellista, den är som en helhet. Det är en skiva, som likt så mycket av det Radiohead åstadkommit växer ständigt. Och skall man se till tidigare verk så kommer den fortsätta växa ett bra tag till. Jag kan fortfarande lyssna på Kid A och undra om jag verkligen lyssnat igenom hela skivan förut.

Det är svårt att finna favoritspår på King of Limbs. Faktum är att jag har svårt att minnas titlarna på låtarna just på grund av enheten de uppvisar, och då har jag ändå lyssnat igenom hela skivan massor av gånger. Men jag finner heller inga lågvattenmärken. Det är konstant mycket bra experimentell pop. Och det känns som att det är väldigt mycket Thom Yorke.

En skiva som jag sannolikt kommer lyssna på länge, länge. Kanske inte varje dag, men de dagarna som är Radioheaddagar kommer den absolut att rulla. Och då givetvis, på album repeat.

Radiohead är nog inte för alla människor. Men ge dem ett försök. Tro inte att de kommer nå fram på en trött lyssning på bussen. Ge dem dagar, veckor. Ge dem album repeat. Du kommer finna ett band och en musik som håller i längden.

Whole New You

Den senaste tiden har fått mig att kraftigt fundera på var jag egentligen står gällande min personliga tro, och min plats i kyrkan. Jag har länge gått runt och burit på frågor utan att riktigt ta itu med dem.

Nu har jag bestämt mig för att göra det.

Jag talar gärna om hur en av de sakerna som definierar mig som person är min kristna tro. Vad jag kommit att inse under den senaste tiden är att jag inte ens kan definiera denna tro själv. Vem är jag om jag inte kan förklara det som jag själv hävdar definierar mig? Man brukar tala om ett andligt uppvaknande ifrån sin barnatro. Jag trodde jag hade gått igenom det redan. Kanske är det något man gör flera gånger. Kanske är det en kontinuerlig process. Just nu känns denna process mycket viktig för mig.

Jag kan inte köpa längre att låta mig definieras utifrån vad andra säger. Jag är inte pingstvän bara för att jag är medlem i en pingstkyrka. Jag är inte missionare bara för att jag är uppväxt i en missionskyrka. Men vad är jag? Kanske kan jag få åtminstone några svar. Kanske får jag i slutändan mer frågor.

Jag har börjat läsa mer och mer teologisk litteratur, artiklar, bloggar och liknande. Jag tror det är mitt akademiska sätt att ta itu med mitt problem. Min mycket gode vän Joel fick mig att börja läsa kyrkohistoria av Alf Lindberg. Och vilken fröjd det är! Helt fantastiskt att äntligen gräva lite djupare i vad det är som har format den rörelse som jag anser mig själv en del av.

Det är viktigt att poängtera att jag inte försöker omforma mig själv. Jag vill helt enkelt bara veta vem jag är. Och det svaret tror jag att jag som kristen finner i att söka mig djupare i min personliga tro.

Kanske kommer jag skriva en del om detta sökande här på bloggen. Kanske blir det för personligt. Den som lever får se.

4th Time Around

Ok. Nu sätter jag punkt för hur mycket jag orkar läsa om Rob Bell's bok Love Wins. Jag gör det genom att länktipsa om den recension som förmodligen bäst beskriver det intryck jag fick av boken när jag läste den.

Man kan hitta meningsskiljaktigheter, och kanske till och med rena felaktigheter i Bell's bok. Men då har man missat poängen. Bell's bok är inte akademisk i sin natur (och det är här så många har missförstått den), den är ute efter att få oss att ställa frågorna. Att visa på att det finns fler folk som ställer frågorna, och att svaren inte alltid är simpla. Jag tror boken förkroppsligar Paulus uppmaning i brevet till Filippi att vi bör "arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta.". (Fil 2:12)

Recensionen finner du här: Relevant Magazine

History Unmakers

Riksbanken har meddelat vilka de vill skall pryda de nya svenska sedlarna som kommer 2015. Och Herman Lindqvist är upprörd. Och det tror jag det, för när jag studerar vilka det handlar om så är jag beredd att hålla med honom.

1000 kr: Dag Hammarkskjöld

500 kr: Birgit Nilsson

200 kr: Ingmar Bergman

100 kr: Greta Garbo

50 kr: Evert Taube

20 kr: Astrid Lindgren

1) Alla dessa personer var verksamma under 1900-talet, med tanke på Sveriges drygt 1000-åriga anor känns det väldigt historielöst att enbart komma med människor från drygt 80 år av Sveriges historia.

2) 5 av 6 personer är kulturpersonligheter. Vad hände med Sverige som ett utav världens ledande forskningsländer? Vad hände med Sverige som en mycket framgångsrik idrottsnation? Hade det inte varit för Dag Hammarskjöld så hade det hela vart än mer löjeväckande.

Jag håller med Herman Lindqvist. Det känns som ett populistiskt val. Hade jag fått bestämma så hade jag nog kunnat tycka att både Hammarskjöld och Lindgren kan få varsin lapp. Hammarskjöld får pryda den nya 200-lappen och Lindgren får isåfall ta över, eller möjligtvis dela, den lite mer folkliga 20-lappen som nu pryds av Selma Lagerlöf.

Nu ska inte detta förväxlas med att de som föreslagits inte förtjänar att nämnas i dessa sammanhang, det gör de absolut. De är enorma symboler för det moderna Sverige. Men jag tycker detta var ett snedsteg, man får hoppas att beslutet hinner påverkas innan sedlarna definitivt ritas upp. Å andra sidan, kanske det bara är jag, som ändå gillar vår monarki med all dess historia, som upprörs över sådant här? Kanske är jag lite för omodern.

Vision of Division

Vill länka till ett intressant inlägg i "Rob Bell"-debatten. Rachel Held Evans talar om riskerna för sprickor inom den evangelikala sfären. Jag tycker mig kunna se liknande tendenser i Sverige inom EFK och Pingst. Håller ni med?

Ibland Behövs Ingen Rubrik

"Att tänka innan man talar är som att torka sig innan man skiter."

- Glenn Hysén