Det är mörkt, kallt och is överallt. Inte bara på gatan, människor har verkligen en helt annan kyla här än i länderna jag besökt. Det är radikalt annorlunda från de platserna jag befunnit mig på de senaste 2-3 månaderna. Men samtidigt är det vad jag har längtat efter framförallt den sista veckan på resan.
Glädjen av att träffa familj och vänner igen är fantastisk. Tryggheten av att veta precis hur allting fungerar är väldigt välkommen. Samtidigt gör just den tryggheten att man så förvånansvärt snabbt och drastiskt vaggas in i den gamla vardagen. När man är ute och reser lever man i en illusion om att alla andra har upplevt lika mycket som jag själv. Att komma hem och höra fraser som "Nej här har inte hänt någonting", blir liksom någon form av besvikelse. Är vardagen här hemma verkligen så trist att det inte finns någonting att berätta om på 10 veckor?
Saknaden av de upplevelser man haft är också påtaglig. Innan resan började skulle jag tycka det var ett absurt påstående, men jag saknar öppenheten i Iran. Folk på gatan är intresserade av att ha intellektuella diskussioner, vilket verkar totalt vansinnigt i Sverige, där vi drar oss för att fråga om bussen är sen.
En annan observation är hur svårt det är att berätta om en resa. Det går verkligen inte att beskriva Himalayas toppar, Indiens kultur eller Irans folksjäl i ord. Jag sätter en naiv tilltro till att det går lättare med bilder att visa, men jag tror ändå det är svårt. En sådan upplevelse som jag Victor haft den senaste tiden går nog inte att återberätta helt. Den måste återupplevas.
Nu sätter jag i alla fall någon slags punkt för resan, jag minns tillbaka med bilder, tankar och ord. Jag kan konstatera att det har varit 2½ fantastiska månader fulla av upplevelser. Jag kan inte annat än vara tacksam för den möjlighet jag fått att göra en sådan sak. Utbytet med andra människor och kulturer har givit så mycket tillbaka, nu återstår endast att dela med sig av sina erfarenheter till andra.
Bloggen återgår i sin gamla form, en slags observationer, diskussioner och funderingar lite när jag känner för det.
Får börja med att sega välkommen hem!
SvaraRaderaVarit kul att följa det som ni har gjort och det som har hänt er.
sedan, får jag erkänna att jag känner igen mig så mycket i det som du skriver med att komma hem igen, Helt plötsligt blir allt vardag igen. Och på något sätt så kan det allt kännas meningslöst. Ifallafall så var det så jag kände när jag kom hem.
Men åter igen, välkommen hem!
Tack för reflexionen!
SvaraRaderaInstämmer med Joel.
SvaraRadera