Så var den skriven. Den sista tentan under min tid på Chalmers, åtminstone tror jag väl det, får hoppas att det gick vägen. Nu är exjobbet kvar, det ska sägas, men det känns ändå som ett slags antiklimax, en lätt tenta som avslut på en ganska tråkig kurs. Antiklimax måste vara bland de värre känslorna som finns, man ville ju ha en strapats, ett riktigt berg att bestiga, som man precis tog sig över. Nu blev den sista perioden snarare en avslagen historia där hemmalaget redan hade en 4-0 ledning att stå på.
Det är en bisarr känsla att ha skrivit den sista tentan, gått den sista kursen. Det är en glädje, men samtidigt en sorg. Det är en lättnad, men samtidigt stor förvirring. Vad händer nu? Det får framtiden utvisa, först skall jag ge mig iväg till främmande land i drygt 2,5 månad och släppa tid och rum för ett tag. Det kan jag tycka att jag gjort mig förtjänt av.
Om någon undrar så kommer jag fortsätta skriva på bloggen vid de tillfällen jag får under resan. Det blir nog någon slags resedagbok, med intryck och betraktelser. Om man nu kan få tillgång till internet i de nepalesiska bergen. Vi får se, dagbok tänker jag skriva i vilket fall, sen när och om den publiceras står skrivet i stjärnorna.
torsdag 21 oktober 2010
tisdag 19 oktober 2010
"Du kommer inte stanna här länge"
Enligt den inledande singeln River en vacker dröm var det vad röster i hans huvud sa till honom när han slog igenom i början av det senaste millenniet. Han erkänner själv att han trodde på dem, han var inte här för att stanna. Likt väl är det, 10 år senare här; Håkan Hellströms sjätte album 2 steg från paradise.
Man brukar säga att artister är aldrig så bra som när de precis slår igenom, de där första 3-4 skivorna är då man riktigt glänser, sen tröttnar inspirationen. Man går ifrån sitt sound för att sedan aldrig hitta tillbaks. Håkan Hellström jobbar inte så. Jag vågar påstå att detta sjätte album är det bästa han hittills gjort. Visst här finns inga straight-out partylåtar som Ramlar eller Kom igen Lena. Men här finns allt annat som gör Håkan Hellström till en utav Sveriges absolut bästa låtskrivare, artister och skildrare. Här finns Göteborgsromantik med det ständigt närvarande havet i Saknade te havs och Dom där jag kommer från. Här finns bedårande ballader som Jag vet vilken dy hon varit i och Vid protesfabrikens stängsel. Här finns ett intro som luktar Bo Kaspers i Det här är min tid.
Framförallt finns här de låtar där jag tycker Håkan är som allra bäst. Dom där jag kommer från, Man måste dö några gånger innan man kan leva och Du är snart där är alla låtar som får mig att tänka på Bruce Springsteen. De är lika i sina skildringar, Bossen och Håkan. Det gäller inte enbart musikaliskt, utan det finns något gemensamt i sättet att skriva, en slags folklig arbetarstadspoesi.
När Håkan spelar live framöver kommer han alltid ha sina gamla publikfriande barndomshits att luta sig tillbaka mot, men det är i nuet han producerar magi på riktigt. Det är den åldrande småbarnspappan Håkan Hellström som är närmre 50 än 20 som skriver musik ifrån ett helt annat perspektiv nu för tiden. Han adresserar det i det sista briljanta spåret Du är snart där, med strofen Håkan du var bättre förr.
Jag håller inte alls med. Håkan var annorlunda förr, han var ung och sprudlade av energi och kärlek. Nu är det onekligen en mer återhållsam Håkan Hellström vi hör, men det är samtidigt en mer insiktsfull och begrundande musiker. Du är snart där slutar med en upprepad fras: Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. Det är en beskrivning av en medveten vilja att tro att det bästa ligger framför en. I vissa fall är det en begrundad förhoppning, i vissa fall en medveten lögn för att orka med. I Håkan Hellströms fall tror jag definitivt det är en sanning. Detta är nämligen Håkan Hellström starkaste skiva hittills, och ingenting talar för att han är på väg utför.
Man brukar säga att artister är aldrig så bra som när de precis slår igenom, de där första 3-4 skivorna är då man riktigt glänser, sen tröttnar inspirationen. Man går ifrån sitt sound för att sedan aldrig hitta tillbaks. Håkan Hellström jobbar inte så. Jag vågar påstå att detta sjätte album är det bästa han hittills gjort. Visst här finns inga straight-out partylåtar som Ramlar eller Kom igen Lena. Men här finns allt annat som gör Håkan Hellström till en utav Sveriges absolut bästa låtskrivare, artister och skildrare. Här finns Göteborgsromantik med det ständigt närvarande havet i Saknade te havs och Dom där jag kommer från. Här finns bedårande ballader som Jag vet vilken dy hon varit i och Vid protesfabrikens stängsel. Här finns ett intro som luktar Bo Kaspers i Det här är min tid.
Framförallt finns här de låtar där jag tycker Håkan är som allra bäst. Dom där jag kommer från, Man måste dö några gånger innan man kan leva och Du är snart där är alla låtar som får mig att tänka på Bruce Springsteen. De är lika i sina skildringar, Bossen och Håkan. Det gäller inte enbart musikaliskt, utan det finns något gemensamt i sättet att skriva, en slags folklig arbetarstadspoesi.
När Håkan spelar live framöver kommer han alltid ha sina gamla publikfriande barndomshits att luta sig tillbaka mot, men det är i nuet han producerar magi på riktigt. Det är den åldrande småbarnspappan Håkan Hellström som är närmre 50 än 20 som skriver musik ifrån ett helt annat perspektiv nu för tiden. Han adresserar det i det sista briljanta spåret Du är snart där, med strofen Håkan du var bättre förr.
Jag håller inte alls med. Håkan var annorlunda förr, han var ung och sprudlade av energi och kärlek. Nu är det onekligen en mer återhållsam Håkan Hellström vi hör, men det är samtidigt en mer insiktsfull och begrundande musiker. Du är snart där slutar med en upprepad fras: Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. Det är en beskrivning av en medveten vilja att tro att det bästa ligger framför en. I vissa fall är det en begrundad förhoppning, i vissa fall en medveten lögn för att orka med. I Håkan Hellströms fall tror jag definitivt det är en sanning. Detta är nämligen Håkan Hellström starkaste skiva hittills, och ingenting talar för att han är på väg utför.
måndag 18 oktober 2010
You Give And Take Away...
...my heart will choose to say,
Lord, blessed be Your name.
Den där strofen i den där lovsången som alla har så svårt för. Vad menar Matt Redman egentligen? Herren ger och Herren tar, är det verkligen så? Det kommer ifrån Jobs bok, då Job utbrister efter att han förlorat nästan allt han ägde: "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn."
Jag har verkligen inte mycket grund att stå på gällande teologiska detaljer, men jag vet hur jag som lovsångare ser på den här texten. Min tolkning av det hela är att oavsett om vi förstår Herrens vägar eller ej så står ett fast; lovat vare Herrens namn. Det är en viktig text som tyvärr har glömts bort i någon slags svart hål, där allt som blivit viktigt är hur den är som musikaliskt stycke. Den är upp-tempo och mäktig. Den är uttjatad och sönderspelad. Den är enformig.
Det grämer mig djupt att en av mina absoluta favoritsånger har blivit så "misshandlad" att folk inte verkar bry sig om vad texten handlar om överhuvudtaget. Det är lovsång i sin essens, en hyllning till Herrens mäktiga namn om det så strålar från solen eller om ens väg är märkt av lidande. Texten tar inte i anspråk att förklara varför solen skiner, eller varför vi lider, den är bara helt och hållet koncentrerad på att hylla Gud. Textförfattaren har förstått det som Job förstod, att oavsett var vi befinner oss så är vår Gud värd att hyllas för det han gjort.
Det är något vi har väldigt lätt att glömma bort i dagens lovsångsstunder då mycket fokus är på den egna upplevelsen, stämningen och atmosfären. När samhället blir mer och mer individuellt avspeglar det sig i vår lovsång. Är det bra ljus? Ska jag stå upp? Sträcka min händer? Vad känns egentligen bäst? Vi har glömt bort att sången inte är tillför vår skull, att det ytterst är Herren som skall äras. Det andra kan komma som en bonus, men lovsången är i sin natur ödmjuk inför Gud. Är den inte det, då tror jag den tappar sin kraft.
Det är min bön idag, och varje dag, att få leva som den ödmjuke lovsångare som Jobs bok och Matt Redman beskriver. Den som oavsett livssituation uttalar "lovat vare Herrens namn" som ett gensvar på Guds verk. Då tror jag lovsången även kan tala till oss på ett högst personligt plan.
Ära,
ära,
ära till Guds namn.
Lord, blessed be Your name.
Den där strofen i den där lovsången som alla har så svårt för. Vad menar Matt Redman egentligen? Herren ger och Herren tar, är det verkligen så? Det kommer ifrån Jobs bok, då Job utbrister efter att han förlorat nästan allt han ägde: "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn."
Jag har verkligen inte mycket grund att stå på gällande teologiska detaljer, men jag vet hur jag som lovsångare ser på den här texten. Min tolkning av det hela är att oavsett om vi förstår Herrens vägar eller ej så står ett fast; lovat vare Herrens namn. Det är en viktig text som tyvärr har glömts bort i någon slags svart hål, där allt som blivit viktigt är hur den är som musikaliskt stycke. Den är upp-tempo och mäktig. Den är uttjatad och sönderspelad. Den är enformig.
Det grämer mig djupt att en av mina absoluta favoritsånger har blivit så "misshandlad" att folk inte verkar bry sig om vad texten handlar om överhuvudtaget. Det är lovsång i sin essens, en hyllning till Herrens mäktiga namn om det så strålar från solen eller om ens väg är märkt av lidande. Texten tar inte i anspråk att förklara varför solen skiner, eller varför vi lider, den är bara helt och hållet koncentrerad på att hylla Gud. Textförfattaren har förstått det som Job förstod, att oavsett var vi befinner oss så är vår Gud värd att hyllas för det han gjort.
Det är något vi har väldigt lätt att glömma bort i dagens lovsångsstunder då mycket fokus är på den egna upplevelsen, stämningen och atmosfären. När samhället blir mer och mer individuellt avspeglar det sig i vår lovsång. Är det bra ljus? Ska jag stå upp? Sträcka min händer? Vad känns egentligen bäst? Vi har glömt bort att sången inte är tillför vår skull, att det ytterst är Herren som skall äras. Det andra kan komma som en bonus, men lovsången är i sin natur ödmjuk inför Gud. Är den inte det, då tror jag den tappar sin kraft.
Det är min bön idag, och varje dag, att få leva som den ödmjuke lovsångare som Jobs bok och Matt Redman beskriver. Den som oavsett livssituation uttalar "lovat vare Herrens namn" som ett gensvar på Guds verk. Då tror jag lovsången även kan tala till oss på ett högst personligt plan.
Ära,
ära,
ära till Guds namn.
torsdag 14 oktober 2010
The Storm is Coming
Ni trodde Sverige behövde gå hem skamsna efter 1-4 borta mot världens näst bästa lag Holland? På annat håll i Europa såg det betydligt värre ut i tisdags. Serbien spelade borta mot Italien i Genoa, matchen varade i 6 minuter, sen avbröts den av domaren av att de serbiska huliganerna kastat in fyrverkerier och brinnande föremål på planen. Sällan har en löpsedel talat mer klartext.
I helgen gjorde Serbiska nationalister våldsamt upplopp under Pride-festivalen. I tisdags var det facisthälsningar och ”Ubi, ubi, Šiptara” på läktaren. "Döda, döda albanerna". Den här lilla klicken verkar finnas i varenda land i Europa nu mera. Den tar sig olika uttryck i olika länder; hos oss har de kostymer och slipsar, i Serbien har de fängelsetatueringar och ansiktsmasker.
Mest av allt vill jag bara gråta över alla stackars Serber som gör allt vad de kan för att visa upp en nation som är redo att delta i den internationella gemenskapen. Serbiens mittfältare och lagkapten Dejan Stankovic grät öppet på planen igår när han såg vad som hände. Jag tror det var betydligt fler än Dejan som kände samma sak. Snälla. Inte igen.
Vad har den upplyste moderna människan att sätta emot sån här urkraft? Kan vi inget annat göra än att gråta över att vårt land ockuperas av våld? Det måste finnas ett annat svar än våld. Gråten är hedersam, den är ömkansvärd, men den rör inte facismen i ryggen.
Serbien kommer sannolikt få poängavdrag, kanske till och med bli uteslutna ur EM-kvalet. Det är knappast vad en nation på uppgång behöver. 1992 hade man ett fantastiskt lag, man kunde vinna EM sas det. Då bröt kriget ut och Jugoslaviens lag fick inte resa till EM. Ska dagens intressanta Serbiska landslag gå samma öde till mötes? Stojkovic, Vidic, Ivanovic, Subotic, Kacar, Tosic, Stankovic, Jovanovic, Krasic, Zigic, Kolarov och Pantelic. Jag hoppas ni får chansen att spela ert EM, om inte annat så för att ge nationalisterna en käftsmäll av den icke-våldsamma sorten.
Ura Srbija!
I helgen gjorde Serbiska nationalister våldsamt upplopp under Pride-festivalen. I tisdags var det facisthälsningar och ”Ubi, ubi, Šiptara” på läktaren. "Döda, döda albanerna". Den här lilla klicken verkar finnas i varenda land i Europa nu mera. Den tar sig olika uttryck i olika länder; hos oss har de kostymer och slipsar, i Serbien har de fängelsetatueringar och ansiktsmasker.
Mest av allt vill jag bara gråta över alla stackars Serber som gör allt vad de kan för att visa upp en nation som är redo att delta i den internationella gemenskapen. Serbiens mittfältare och lagkapten Dejan Stankovic grät öppet på planen igår när han såg vad som hände. Jag tror det var betydligt fler än Dejan som kände samma sak. Snälla. Inte igen.
Vad har den upplyste moderna människan att sätta emot sån här urkraft? Kan vi inget annat göra än att gråta över att vårt land ockuperas av våld? Det måste finnas ett annat svar än våld. Gråten är hedersam, den är ömkansvärd, men den rör inte facismen i ryggen.
Serbien kommer sannolikt få poängavdrag, kanske till och med bli uteslutna ur EM-kvalet. Det är knappast vad en nation på uppgång behöver. 1992 hade man ett fantastiskt lag, man kunde vinna EM sas det. Då bröt kriget ut och Jugoslaviens lag fick inte resa till EM. Ska dagens intressanta Serbiska landslag gå samma öde till mötes? Stojkovic, Vidic, Ivanovic, Subotic, Kacar, Tosic, Stankovic, Jovanovic, Krasic, Zigic, Kolarov och Pantelic. Jag hoppas ni får chansen att spela ert EM, om inte annat så för att ge nationalisterna en käftsmäll av den icke-våldsamma sorten.
Ura Srbija!
tisdag 5 oktober 2010
In the House of God, Forever
Titeln på inlägget är en otrolig låt av Switchfoots frontman Jon Foreman. Det skulle också kunna vara titeln på ytterligare ett inlägg kring främlingsfientlighetens intåg i den svenska riksdagen. I Guds Hus, För Evigt var nämligen knappast något som Jimmie med vänner ville vara när biskop Eva Brunne i enlighet med Jesu budskap fördömde främlingsfientlighet. De reste sig upp och gick i samlad procession ut ur kyrkan.
En naturlig parallell finns att hämta när Iranska och Israeliska FN-ledamöter vid upprepade tillfällen har lämnat möten i ren demonstration för att de blivit provocerade. Det är ändå skönt att se att Jesu kärleksbudskap frustrerar och provocerar även i vår tid.
Men låtom oss glömma detta för ett litet slag, något säger mig att vi kommer få höra nog om SD de kommande fyra åren. Ta istället och vila ett slag med Jon Foreman...
...in the House of God, Forever.
En naturlig parallell finns att hämta när Iranska och Israeliska FN-ledamöter vid upprepade tillfällen har lämnat möten i ren demonstration för att de blivit provocerade. Det är ändå skönt att se att Jesu kärleksbudskap frustrerar och provocerar även i vår tid.
Men låtom oss glömma detta för ett litet slag, något säger mig att vi kommer få höra nog om SD de kommande fyra åren. Ta istället och vila ett slag med Jon Foreman...
...in the House of God, Forever.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)