A Beautiful Collision

Återvänder till ämnet om uthyrningen av kyrkolokaler som jag pratade lite snabbt om i det förra inlägget. Egentligen tänkte jag skriva en lång kommentar på Carl-Henric Jaktlunds blogg men jag vet inte om jag orkar ta den debatten i ett sånt publikt forum, här känns det mer privat (ta i trä). Därför kommer här ytterligare en text om krocken mellan kyrkan och populärkulturen. Detta är något jag funderat på att skriva om tidigare, men jag har inte riktigt kunnat formulera mig. Jag hoppas inte att detta på något sätt förnärmar sig någon eller några. I så fall vill jag be om ursäkt. Men detta är en fråga som intresserar mig starkt, och därför kanske mina ord blir vässade allt för skarpt.

-----------------------------------------------------

Jag tror egentligen inte att det är själva uthyrningen till profana aktiviteter som är kärnproblemet i den här frågan. Kyrkor har ju hyrts ut till konserter, konferenser och andra tillställningar under lång tid. Att denna fråga helt plötsligt blommat upp tror jag snarare beror på ett skav mellan populärkulturen och kyrkan.

Och där tycker jag det kan vara lönt att lyfta diskussionen utöver själva uthyrningen av kyrkolokalen. Har populärkulturella uttryck alls en plats inom den kristna kyrkan? Inom det kristna livet? Kan man hålla en konsert i kyrkan trots att personen i fråga inte enbart sjunger lovsånger? Kan man spela Bruce Springsteen under en gudstjänst? Kan man i en predikan en söndag förmiddag utgå från ett människoöde som t.ex. Johnny Cash eller Bob Dylan? Kan vi använda oss utav sekvenser ur filmproduktioner som t.ex. The Matrix eller Sagan om Ringen? Kan vi citera ur prosa/poesi av t.ex. Jim Conrad eller Torgny Lindgren?

Och om vi inte kan det, kan vi då ta till oss av dessa olika populärkulturella uttryck i vår vardag?

För mig är svaret självklart. I och med att populärkulturen finns som en naturlig del av min vardag så har jag inga problem med att den även existerar inom kyrkan. Snarare så hade jag blivit orolig om livet i kyrkan hade skiljt sig åt så kraftigt på ett, för mig, så viktigt område. Jag vill leva samma liv i min vardag som jag lever inom kyrkans väggar. Det betyder att jag vill låta min kyrkliga gemenskap påverka mitt vardagliga liv så att min kristna tro faktiskt får konsekvenser i mitt dagliga handlande. Jag vill att kyrkan skall inspirera mig till ett liv närmre Jesus, närmre de frågor som han brann för. Men det finns ett mått av kommunikation åt andra hållet med. Om inte min kyrkliga gemenskap på något sätt påminner om det liv som finns utanför, då kommer den inte heller kunna påverka min vardag, i och med att det inte finns någon tydlig kommunikation där emellan. Det brukar sägas: "Lev inte av världen, lev i världen.". De nötta gamla orden tycker jag förklarar ganska väl en sådan tankegång. Populärkulturen är idag en så stor del av världen att det nästan inte går att leva utanför den. I och med internet och sociala mediers inträde på den publika arenan har hela världen spänts upp framför våra ögon. Det ligger i alla kristnas kallelse att förmedla Herrens glädje till denna värld. Men allt för ofta blir det så fel. Vi ropar ut glädjebudskapet, men ingen lyssnar. Jag tror det beror på att om vi inte kan leva i världen, om vi inte kan förstå den, då kan vi inte heller kommunicera med den. Vi ser det gång efter annan när den frikyrkliga världen kolliderar med populärkulturen. Vi tenderar att skylla på att ingen längre vill lyssna på de gamla, över två tusen år vackert slitna orden, när det i själva verket är vi som inte kan kommunicera ut dem till världen.

Jag kan förstå att det känns svårt att låta populärkulturen få en plats i kyrkan när man inte engagerar sig i den på samma sätt som en stor del av dagens unga människor gör. Det finns en tradition inom framförallt frikyrkan att populärkultur är något farligt som drar människor bort från tron. Kanske är detta något som kan ske, men i sådant fall tror jag inte det är populärkulturens fel, snarare är det kyrkans dragningskraft som är alldeles för svag. Kyrkan har placerat sig utanför världen och bildat egen subkultur. Det ser man inte minst på dagens unga generationer frikyrkomänniskor. Jag är en del av den subkulturen och jag vill inget hellre än att kunna tänka utanför den. Fler och fler människor i min omgivning, där ibland jag själv, bryter sig ut ur den subkulturen, ut mot världen. Tyvärr sker det i många fall genom ett förkastande av kyrkan. Det måste inte vara så. Det går att leva i världen, men inte av den.

Jag vill låta min tro kollidera med populärkulturen. Jag tror att det blir en stor, vacker kollision. Och framför allt så tror jag att det är i den kollisionen som kyrkan kan möta världen. I den kollisionen kan Gud verka i människor som ser kyrkan som något förlegat och ointressant. Vi måste vara medvetna om att vår tro står pall för kollisionen, annars är den inte värd att hålla fast vid.

------------------------------------------------------------

På söndag den 11:e September kl 18.00 är det Bruce Springsteen-mässa i Sävedalens Missionskyrka. Ett ypperligt tillfälle att uppleva en mäktig fusion av gudstjänst och populärkultur.

Closer Than You Think

På senare tid har jag, sedan jag skaffat mig en smartphone, gått och blivit en twitterjunkie. Jag är oerhört fascinerad över de korta avstånd som finns på Twitter. Jag kan, som helt vanlig svensson följa idrottsstjärnor, musiker och politiker på ett mycket mer personligt plan än någonsin. Fast ändå inte. Jag kan ha följa specifika journalister istället för att behöva tragla mig igenom deras ibland ganska trista tidningar. Jag kan följa ett nyhetsflöde på ett mycket intressant sätt med konstanta uppdateringar av personer som är närvarande på plats bara minuter efter en händelse sker.

Hela världen har kommit så mycket närmre. Allt är så mycket mer lättillgängligt. Fast ändå inte.

Det blir inte mer tydligt än när Filadelfiakyrkan i Stockholm kritiseras för att de hyr ut sin lokal till en konsertarrangör som bl.a. erbjuder en konsert med brittiska sångerskan PJ Harvey. Detta uppmärksammades av Fredrik Strage i DN PåStan i ett påpassligt blogginlägg med titeln Satan i Filadelfiakyrkan. Nu upprörs gammelpingstfolket över att en häxa och satanist, som PJ Harvey uppenbarligen är då hon sjunger om "the devil" i sina låtar, skall få uppträda i deras kyrka.

Tidigare i sommar blev en konsert i Filadelfiakyrkan med tyska munkpastischbandet Gregorian inställd. De skulle uppträda med sin senaste platta The Dark Side of Chant där de gör sina sedvanliga munkifierade covers, denna gången av lite mörkare rockmusik så som Depeche Mode och AC/DC. Konserten ställdes in efter påtryckningar från Stanley Sjöberg, efter att denne haft kontakt med Aftonbladets musikbloggare Christoffer Röstlund. En helt bisarr mailkonversation med tanke på hur astronomiskt långt bort från varandra de två står normalt sett.

Låt oss slå fast en sak med en gång. PJ Harvey är naturligtvis varken häxa eller satanist. Och inte Gregorian heller för den delen. Det finns även en teologisk diskussion att ta här gällande kyrkolokalens helighet, men den tänker inte jag ta nu.

Desto intressantare är att det så kallade gammelpingstfolket nu står så nära Fredrik Strage och Christoffer Röstlund rent medialt att de kan ta till sig av deras blogginlägg. Att de kan föra en mailkonversation, eller en twitterkonversation om de så vill. Problemet som uppstår är att trots att Strage och Pingst numera står så nära varandra rent avståndsmässigt, så är ravinen djupare än någonsin emellan dem. De kan konversera med varandra över gapet, men de skulle aldrig komma på tanken att försöka ta sig över. Ingen vet var detta utbyte i slutändan leder, men jag är väldigt nyfiken på svaret.

Twitter och andra moderna media skapar kommunikation mellan parter som normalt sett aldrig skulle konversera med varandra. Är det enbart positivt?