Dagens lyrik: You Are Mine - Mute Math
Everyone has their obsession
Consuming thoughts, consuming time
They hold high their prized posession
That defines the meaning of their lives
You are mine
You are mine
There are objects of affection
That can mesmerize the soul
There is always one addiction
That just cannot be controlled
You are mine
You are mine
Det här är vackert formulerat tycker jag. Tror att vi många ändå innerst inne fungerar såhär, att det man värdesätter högst är en annan människa. En vän eller älskade. Tyvärr är vi kanske inte alltid så bra på att visa det.
tisdag 22 juni 2010
lördag 19 juni 2010
Hey Princess
Rojalist javisst!
Egentligen är det fullständigt befängt med en kungafamilj som praktiskt taget inte gör någonting mer än åker runt och bränner stålar snabbare än de bränner bilar i Marseille. Men som den vän av irrationalitet och gamla traditioner jag är har jag faktiskt slängt en hel skock getögon på det kungliga bröllopet. Givetvis inte då det spelades VM-matcher i Sydafrika, men där emellan.
Det är ju faktiskt alltid kul att se folk som gifter sig, speciellt för en som jag som av naturen är lite blödig i största allmänhet. Det verkar ha gått ståtligt till, fina tal från både biskopar, kungar och nyblivna prinsar, en över 3 meter hög bröllopstårta, rojalt besök från alla möjliga och omöjliga ställen, cortege genom Stockholm och gud vet vad.
Men! Även zebran har sina fläckar, som det heter i vissa kretsar. Jag hoppas inte jag är helt ensam om att tycka att det saknas ett antal element i det här bröllopet såhär långt. Varför kysste de t.ex. inte varandra vid altaret? You may kiss the bride and all that. Varför sjöng Agnes och Björn Skifs på vigseln? Jag kan ju komma på flera sämre val av artister, men det känns väl som om det första kungliga bröllopet på 34 år borde kunna uppbringa en bättre duo än en före detta Idol-vinnare och huvudrollsinnehavaren i Strul. Och när vi ändå är inne på vigseln, var är riset? I övrigt verkar saknas spex, var är bildspelen, de nykomponerade sångerna och det lustiga lekarna? Detta leder oss också helt osökt in på den allra största frågan.
Jag röstar på greve Carl-Johan Bernadotte, han verkar vara en spexig typ.
Egentligen är det fullständigt befängt med en kungafamilj som praktiskt taget inte gör någonting mer än åker runt och bränner stålar snabbare än de bränner bilar i Marseille. Men som den vän av irrationalitet och gamla traditioner jag är har jag faktiskt slängt en hel skock getögon på det kungliga bröllopet. Givetvis inte då det spelades VM-matcher i Sydafrika, men där emellan.
Det är ju faktiskt alltid kul att se folk som gifter sig, speciellt för en som jag som av naturen är lite blödig i största allmänhet. Det verkar ha gått ståtligt till, fina tal från både biskopar, kungar och nyblivna prinsar, en över 3 meter hög bröllopstårta, rojalt besök från alla möjliga och omöjliga ställen, cortege genom Stockholm och gud vet vad.
Men! Även zebran har sina fläckar, som det heter i vissa kretsar. Jag hoppas inte jag är helt ensam om att tycka att det saknas ett antal element i det här bröllopet såhär långt. Varför kysste de t.ex. inte varandra vid altaret? You may kiss the bride and all that. Varför sjöng Agnes och Björn Skifs på vigseln? Jag kan ju komma på flera sämre val av artister, men det känns väl som om det första kungliga bröllopet på 34 år borde kunna uppbringa en bättre duo än en före detta Idol-vinnare och huvudrollsinnehavaren i Strul. Och när vi ändå är inne på vigseln, var är riset? I övrigt verkar saknas spex, var är bildspelen, de nykomponerade sångerna och det lustiga lekarna? Detta leder oss också helt osökt in på den allra största frågan.
TAR NÅGON UPP DEN, OCH ISÅFALL VEM?
VI VILL SE BRUDEN KYSSA SVÄRFAR!
VI VILL SE BRUDEN KYSSA SVÄRFAR!
Jag röstar på greve Carl-Johan Bernadotte, han verkar vara en spexig typ.fredag 18 juni 2010
Quiet Town
Sommarforskning och fotbolls-VM lämnar tyvärr inte mycket tid över till kreativt bloggande. Men misströsta icke! Då och då hoppas jag kunna dyka upp med något.
Idag är en sådan dag.
Jag har precis läst färdigt Filip Hammar och Fredrik Wikingssons nya bok Tårtgeneralen. En ganska märklig historia om händelser i småstaden Köping under 1980-talet. Boken kretsar kring en underlig kuf som kallar sig själv Hasse P. Han ser sig själv som en sjöman på land, han drar från stad till stad i Västmanland och hittar på saker för att sprida glädje omkring sig. I själva verket är det känslan av att ha lyckats med någonting han är ute efter.
Han kommer från ganska stökiga halvt alkoholiserade förhållanden i Västerås och anländer i Köping 1984, precis då Jan Guillou visar ett reportage i Rekordmagazinet där han utser Köping till Sveriges tråkigaste stad. Reportaget blir ett slag i magen på hela Köping och Hasse P känner genast att här måste göras något. Sagt och gjort Hasse P vill sätta Köping på kartan igen, så han bestämmer sig för att organisera ett rekord. Köping och Hasse P skall baka världens längsta smörgåstårta.
Det är en mycket komisk bok (vilket kan väntas av Filip & Fredrik) om en ganska förvirrad man som har svårt att hålla ihop tid och rum, men ändå tar sig an det ena stora projektet efter det andra. I varenda bakslag slåss han mot viljan att ta till alkoholen igen, det som håller honom uppe från fördärvet är att hålla blicken fast på nästa projekt. Nästa kick. Jag tycker de har lyckats porträttera den där halvakoholiserade lokala kufen ganska bra, han ger verkligen det där spontana, förvirrade intrycket man har av sådana människor.
Det blir aldrig tråkigt att följa Hasse P, han lever som han lär, snabbt, i rörelse med hastiga kast åt flera håll på en gång. Filip & Fredrik har lyckats skriva en bok om ett riktigt småstadsoriginal och hans jakt på nya mål utan att förlöjliga honom. Skön sommarläsning utan allt för mycket personlig insats i hängmattan eller på stranden, eller varför inte på semestern till Köping?
onsdag 9 juni 2010
Wasting My Time
Efter två tioplus-timmarsdagar på jobbet är det riktigt skönt att komma hem och bara lägga sig i en soffa. Läsa en bok. Spela lite TV-spel. Lägga pussel. Lyssna på musik.
Slösa. Bort. Tid.
Det kräver sina dagar för att kunna göra sånt helt obehindrat. Det måste nästan vara sommar, inga kurser, tentor eller rapporter som lurpassar bakom varje hörn. Ingenting jag egentligen borde lägga min ack så dyrbara tid på. No obligations, som dom säger på andra sidan dammen. Det är verkligen skönt att känna att tid inte alltid är en sån dyrbar resurs som vi alltid talar om.
Nu skall jag lägga mig i soffan igen och lyssna på Mauro Scocco.
Ljudet av tiden som går.
Slösa. Bort. Tid.
Det kräver sina dagar för att kunna göra sånt helt obehindrat. Det måste nästan vara sommar, inga kurser, tentor eller rapporter som lurpassar bakom varje hörn. Ingenting jag egentligen borde lägga min ack så dyrbara tid på. No obligations, som dom säger på andra sidan dammen. Det är verkligen skönt att känna att tid inte alltid är en sån dyrbar resurs som vi alltid talar om.
Nu skall jag lägga mig i soffan igen och lyssna på Mauro Scocco.
Ljudet av tiden som går.
tisdag 8 juni 2010
Enjoy the Silence
Det har varit tyst här ett tag nu. Kanske lite för tyst, men har man inget att säga är det kanske bättre att hålla käft. Saker har dock hänt i tystnaden, och jag har njutit av dem. Tre konserter avverkades inom en kort period; Stefan Andersson (Liseberg), Salem Al Fakir (Liseberg) och Michael Ruff (Saronkyrkan). Väldigt goa upplevelser allihop, på egna sätt. Tänkte jag kan dela med mig lite av dem, så ni vet vad ni missat.
Stefan Andersson var i vanlig väg en alldeles utmärkt berättare och mellansnackare, blandat med sköna visor Carlstens fästning och Göteborg. Delen av konsertsällskapet som går under namnet Daniel Sääf blev helt lyrisk när han såg att blåssektionen hade en så kallad svensk sättning. Tyvärr kan jag inte helt redogöra för vad som utgör en sådan, det var tydligen väldigt imponerande i alla fall.
Salem var bara 24 timmar och ett stenkast längre bort, men ändå något helt annat. Jag har tyckt att hans senaste alster Ignore This fallit lite platt när jag lyssnat på den. Det kan verkligen inte sägas om liveframträdandet. Fantastiskt bra konsert. Det är alltid roligt med artister som arrangerar om låtar något för sina konserter, det blir något annat än att bara höra skivan i rått format. Salem verkade trivas och så gjorde också vi, mycket beroende på att de nya låtarna hade betydligt mer tyngd än på skivan.
Michael Ruff då. En av de underligaste konserter jag varit på tror jag, men samtidigt också en av de bästa. Den hawaiianske (hawaiiska?) pianisten gjorde verkligen vad han kunde för att bjuda på lite av varje. En konsert som varade i drygt 1½ timma innehöll gospel, smörballader, barnsång, trumsolo, skrämsel av barn med blues, bassolo, spontanlåtar, gitarrsolo, instrumentbyten och ett episkt pianosolo som avslutning på kvällen. Det är alltid svårt att beskriva bra konserter i ord, men blotta bilden av att hela kyrksalen stod upp och klappade (!) och dansade (!!!) är nästan lov nog. Hur mycket artister än försöker så brukar det vara väldigt svårt att få kyrksalar att leva sig med i musiken, Michael Ruff lyckades med just detta. Han är inte bara en strålande pianist utan också en stor scenpersonlighet vilket naturligtvis är en briljant kombination. Och allt detta säger jag som egentligen tycker gospel är ganska enformigt och trist. Men på något sätt är det så att desto mindre kören är till antalet, desto bättre är gospeln.
Stefan Andersson var i vanlig väg en alldeles utmärkt berättare och mellansnackare, blandat med sköna visor Carlstens fästning och Göteborg. Delen av konsertsällskapet som går under namnet Daniel Sääf blev helt lyrisk när han såg att blåssektionen hade en så kallad svensk sättning. Tyvärr kan jag inte helt redogöra för vad som utgör en sådan, det var tydligen väldigt imponerande i alla fall.
Salem var bara 24 timmar och ett stenkast längre bort, men ändå något helt annat. Jag har tyckt att hans senaste alster Ignore This fallit lite platt när jag lyssnat på den. Det kan verkligen inte sägas om liveframträdandet. Fantastiskt bra konsert. Det är alltid roligt med artister som arrangerar om låtar något för sina konserter, det blir något annat än att bara höra skivan i rått format. Salem verkade trivas och så gjorde också vi, mycket beroende på att de nya låtarna hade betydligt mer tyngd än på skivan.
Michael Ruff då. En av de underligaste konserter jag varit på tror jag, men samtidigt också en av de bästa. Den hawaiianske (hawaiiska?) pianisten gjorde verkligen vad han kunde för att bjuda på lite av varje. En konsert som varade i drygt 1½ timma innehöll gospel, smörballader, barnsång, trumsolo, skrämsel av barn med blues, bassolo, spontanlåtar, gitarrsolo, instrumentbyten och ett episkt pianosolo som avslutning på kvällen. Det är alltid svårt att beskriva bra konserter i ord, men blotta bilden av att hela kyrksalen stod upp och klappade (!) och dansade (!!!) är nästan lov nog. Hur mycket artister än försöker så brukar det vara väldigt svårt att få kyrksalar att leva sig med i musiken, Michael Ruff lyckades med just detta. Han är inte bara en strålande pianist utan också en stor scenpersonlighet vilket naturligtvis är en briljant kombination. Och allt detta säger jag som egentligen tycker gospel är ganska enformigt och trist. Men på något sätt är det så att desto mindre kören är till antalet, desto bättre är gospeln.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)