Den sista biten

Det tar sin lilla tid att lägga ett pussel på tvåtusen bitar mestadels bestående av gräs i halvtaskig upplösning. Tagit mig an min största pusselutmaning hittills, lagom till att tentorna närmar sig. Perfekt, precis vad jag behöver, fler ursäkter.

Det är märkligt med pussel, man lägger den där sista perfekta biten på plats, beskådar härligheten ett litet slag, för att sedan packa ihop allting. Man jobbar i timmar för ett resultat man genast raserar. Det är oftast med blandade känslor man lägger den där sista biten, som slutet på en resa. Man är äntligen framme vid regnbågens slut och frågar sig om det verkligen är allt? Ibland låter jag pusslen ligga framme på skrivbordet i flera dagar, iakttar vad jag åstadkommit, men det ger aldrig samma tillfredsställelse som när man är mitt uppe i allting. Det går inte att komma ifrån att det är resan som är målet, jag kommer nog alltid tycka det. Oavsett om det gäller pussel, semester eller viktigare skeenden i livet.

Minnesförlust

Jag har en liten svart bok i min väska som jag alltid försöker ha med mig. Tanken är att den skall samla ihop alla tankar jag tappar bort, tyvärr fungerar den inte helt felfritt. Men då och då skriver jag ner små segment i den. Det kan vara tankar, dikter eller annat. Någon gång hoppas jag kunna tonsätta delar utav det. Här är ett inlägg från den svarta boken 15 december 2009.

the magpie

att falla handlöst ner i avgrunden är på ett sätt en välsignelse
när man går steglöst ner i mörkret känns botten som en frälsning
att frontalkrocka med slutet, likt en sten mot brunnens botten, lämnar sår och märken
att sakta vandra nedåt, likt en snöflinga mot marken, är att välkomna slutet

Pretentiöst? Ja. Jag har börjat inse att man inte skall prata bort det pretentiösa som tomt prat. Det finns något i orden som svävar ut lite större än vanligt kallprat.

Surrealistisk vit storm (och segdragna cowboys)

Lördagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Fader vinter hade andra planer, han hustade och frustade bäst hela dagen och västtrafik svarade med att kapitulera fullkomligt. Bridgekvällen blev inställd så vi försökte ta oss till Jackie i kviberg och se en film istället. Resan Smyrna-Kviberg har nog aldrig varit stökigare, drygt 1 timma och 40 minuter inklusive godisinköp... Resan hem kände jag mig som Jake Gyllenhaal i spektakulära The Day After Tomorrow när jag vandrade hem på tomma spårvagsnspår genom snöstormen. Forcerade två meterhöga snödrivor innan man äntligen kunde ta sig innanför dörren värma sig.

Nåväl, filmen i fråga var Appaloosa, modern western-rulle med Ed Harris och Viggo Mortensen. Jag vet inte om det var sällskapet eller filmens fel, men kort sagt så var vi inte riktigt i form för Appaloosa den här kvällen. Ett sjusärdeles långsamt tempo tillsammans med fem halvintresserade åskådare borgade för en ganska seg tillställning. Möjligtvis är filmen bättre om man verkligen sätter sig in i den och hänger sig ordentligt till den. Såhär rakt på sak kan jag, trots att den var mycket välgjord, inte ge den mer än en 4a utav 10.


Då blev det desto roligare när vi efteråt slog om på TVn och fick se Marcus Hellner sprinta till sig ett OS-Guld. Oerhört imponerande laginsats av det svenska längdåkarlaget och en mycket välförtjänt bronsmedalj till 'hjälpryttaren' Johan Olsson. Kul att de svenska skidåkarna fortsätter att glädja oss såhär i OS-tider.

På tal om OS förresten, imorrn blir det ingen sovmorgon, Sverige - Finland klockan 06:00. Nu börjar allvaret!

Det skall börjas i tid

Lördagen bjuder på mycket spännande upplevelser. Bland annat skall bloggens författare göra sitt första framträdande (måhända bara på ett rep) i den eminenta Pedros Balkanorkester. Jag ser fram emot detta med tillförsikt, har alltid undrat hur det går till när de repar... Anledningen till repet är en spelning på Hönö/Öckerö någon gång i mars. Återkommer med fler detaljer.

Den andra mycket intressanta händelsen är givetvis den inplanerade bridgekvällen hemma hos Leif. Jag känner att i och med att jag snart bara har 40 år kvar till pensionsåldern så är det väl dags att börja öva på karakteristiska pensionärssysselsättningar. Vi tänkte därmed försöka oss på att hänge oss i det ädla spelet bridge. Givetvis ingår inmundigande av bridgeblandning och diverse småkakor.

I övrigt var det intressant att åka in till Smyrna igår vid sex-tiden. Normalt sett knökade 16-bussen var i stort sett helt folktom ända fram till Vasaplatsen. Sportlov, snöstorm och hockeylandskamp bidrar väl kanske inte direkt till Västtrafiks månadskassa, men nog kändes det lite märkligt att behöva trycka på stopknappen för att överhuvudtaget säkerställa sig om att bussen stannar.

På tal om hockeylandskamp, dygnsrytmen blir bara värre och värre desto längre OS lider. Intressant i sammanhanget är att det så hägrande slutspelet spelas en vecka innan tentaperioden på Chalmers. Blir en intressant balansgång där målet självfallet är att se varenda intressant match och samtidigt spika tentorna, känns som en fin målsättning. Man får väl ändå anse att OS har börjat rätt hyggligt för Sverige, trots uteblivna framgångar i sprint. Guldintervjuerna med Björn Ferry tål att höras flera gånger om, en i sanning värdig guldmedaljör.

Annars bjöd torsdagen på en intressant företeelse. Kursfest med Protein Engineering I. Detta är en masterkurs, vilket innebär att cirka hälften av alla kursare kommer från alla världens hörn. Låt säga såhär, mexikansk fest med svenskar, islänningar, kineser, indier, iranier och litauer leder till en allsköns blanding av människor och kulturer. Mest imponerande? Povilas från Litauen kunde texten till Boten Anna utantill...

Galenpannor på SP

Surfade in på svt.se häromdan och upptäckte att de hade gjort ett test av stekpannor i Sverker Olofssons eminenta gamla klassiker PLUS. Intressant tänkte jag, undrar hur min Jamie Oliver stekpanna står sig enligt Sverker. Till min förskräckelse märker jag att den får följande omdöme: "Ett dyrt och dåligt alternativ." Vadan detta undrar jag? Den kanske är något tung, kan det vara det dom ogillar? Nix.

Det är nämligen så att de tycker teflonet inte håller för slitning. OK, tänkte jag, underligt då att den knappt har en skråma efter över ett års ihärdigt användande. När jag studerade testet närmare inser jag att det måste vara ett gäng ordentliga klåpare på SP (Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, fråga mig inte hur den förkortningen går ihop...) som utfört testet. De har konstruerat en hemmagjord visp av pianotråd, för att sedan helt sonika vispa 1,000 varv i stekpannan och sedan steka en pannkaka i den.

Tjena mittbena, vem i hela Hisingen vispar med en metallvisp i sin stekpanna? Här har jag gått runt och trott att PLUS var ett ambitiöst program som faktiskt utförde rimliga tester. Pianotrådsvisp i stekpannan innebär inte dagligt slitage, ska vi ta och prova hur väl den håller för att skära upp en köttbit med? Är tanken att metallvispen skall simulera en diskborste? Det verkar isåfall vara en ytterst dålig approximation då man istället skulle kunna använda t.ex. EN DISKBORSTE. Nej, är man så dum att man vispar runt i sin stekpanna så kan man gott ha att den går sönder titt som tätt.

Slutsatsen blir helt klart att den gode Sverker får ta och hoppa ner i sin egen tunna. Det här testet hade aldrig gått igenom hans eget program om det granskats noga.

Konsten att skildra sin samtid

För eventuella läsare som känner att de behöver fler sidor att följa så kommer här en rekommendation. Samuel Larsson kommer med hyfsat regelbundna uppdateringar på sin fantastiska seriestripp kristian på http://www.kristiansvensson.be. Rasande skicklig skildring av frikyrkovärlden och alla dess stereotyper. Den är faktiskt inte enbart rolig heller, här finns en hel del att tänka på. Ofta driver man mycket med stereotyper, men det är mycket få av dom som inte är rotade i någon form av sanning. Satiren har länge vart ett sätt att skildra och kritisera genom humor, och här får vi serverat en stripp varje vecka som får oss att flina, småskratta, men också att tänka efter. Fantastiskt bra!

Vitt är det nya svart

Det snöar idag igen. Och enligt GP.se (SMHI) kommer det snöa hela natten, uppemot 20 centimeter. Jag blir alldeles nostalgisk när jag kikar ut genom fönstret och ser en massa snö överallt. Kan inte ens minnas senast det föll såhär mycket snö över Göteborg, det har definitivt inte hänt sedan jag började på Chalmers.

Som uppväxt under det härliga 90-talet erinrar man sig genast hösten -95 och den galna snöstormen. Pratade om just den på bussen i morse med en polares flickvän, hon känner också till "17e november, 95", märkligt tänkte jag eftersom hon kommer från Dalarna. Hur kommer det sig att du känner till den, frågade jag, det var väl inte direkt riksnyheter i den grad så man minns det 15 år senare? Hennes svar; "Det är ju det enda ni pratar om när det börjar snöa!". Det ligger nog mycket i det, Göteborgare minns gärna tillbaks till den där höstdagen. Personligen hade jag lunginflammation och fick knappt gå ut alls, en sorts tortyr, tyckte jag då.

Det kanske är dags att revanschera sig? Gå ut och bygga en snögrotta, arrangera ett snöbollskrig eller hitta Högsbohöjds längsta pulkabacke? Vi 80-talister måste ta vårat sociala ansvar. När jag tittar ut genom fönstret ser jag inga barn som leker, vad gör de? Varför tar de inte vara på en sådan här paradisdag? Facebookar de? Spelar de World of Warcraft? Denna dagen kanske inte kommer igen på ytterligare femton år, så låt oss visa var skåpet skall stå. Upp till bevis 80-talister, låt oss gå ut och gå bananas i snön och visa världen hur man utnyttjar en sån här dag!