Postcards from far away, pt. 9

Long time no see.

Indierna är verkligen usla på att ha internet tillgängligt på hotel. Har de trådlöst internet så är det ett mirakel, och då kostar det en mindre förmögenhet. Nåväl, här kommer en liten rapport om vad som hänt den senaste tiden.

Vi anlände till Delhi den 15e December om jag minns rätt, efter en riktigt usel bussresa från Amritsar. Väl framme I Delhi slog vi oss ner I en lite turistig del av stan vid namn Paharganj, mitt emellan New Delhi och Old Delhi. Mina förväntningar på Delhi som stad var ganska höga innan vi anlände, och jag hade förhoppningar om att få se en riktig storstad. Jag har aldrig tidigare varit I en riktigt stor världsmetropol. Och visst är det en riktigt stor stad Delhi, med enorma avstånd mellan allting, men en förvånansvärt fräsch tunnelbana (tänk Sthlms t-bana). Men de riktigt flashiga kvarteren, affärsskyskraporna, lyxområdena har lyst med sin frånvaro. Delhi ser helt enkelt ut som en jättestor urtypisk indisk stad, kanske inte så konstigt, men en liten besvikelse blev det ändå.

Vi hann med en endagstripp till Agra också. Vi såg det röda mughal-fortet och ett antal olika hantverkare, men huvudmålet var naturligtvis Taj Mahal. Ett mästerligt byggnadsverk som verkligen inte gör sig nog på kort. Den är så ofantligt stor och vacker, speciellt I solnedgången att man nästan tappar fattningen. Efter att solen gått ner blev det dock bade mörkt och kallt så vi satte oss på ett tåg tillbaka till Delhi.

Victor åkte till Hong Kong den 16:e, trodde han. Det visade sig nämligen på flygplatsen at han bokat sina biljetter för Januari istället för December… Lyckligtvis mötte han trevlig personal på flygplatsen och fick boka om sin biljett till den 17:e. Själv spenderade jag en dag ensam I den stora staden innan Joel och Julia anlände till Delhi. Innan resten av släkten Kuhlin anlände hann vi med att kika på Delhis zoo, vilket kan ha varit bland de sämsta zoon jag någonsin sett. Vi såg tigerburen, björnburen, lejonburen, noshörningsburen, mungoburen, jaguarburen, sloth bearburen och panterburen. Djuren var dock lika frånvarande som Victor 5 minuter efter han vaknat. De hade dock en enastående samling olika hjortar och rådjur, det skall sagas, men det var inte riktigt de djuren vi åkte dit för att se.

Sen började en något mer social del av resan, julen och dagarna kring den spenderades nämligen med stora delar av familjen Kuhlin. Ett oerhört trevligt och gästvänligt sällskap. De sista dagarna I Delhi (själv spenderade jag hela 8 dagar där, kanske något för många) kikade vi på olika sevärdheter, framförallt rester av den gamla brittiska imperialtiden.

Sedan bar det av mot en betydligt mindre stad; julen skulle nämligen spendera I den lilla staden Pushkar I Rajastan. Pushkar var en fantastiskt skön kontrast till ofantliga Delhi. Med sina 14,000 invånare, nästan bilfria gator och sin enkla stil (hela staden är helt vegetarisk t.ex.) var det väldigt skönt att vila ut några dagar. Men hur skulle julmiddagen bli av I en vegetarisk stad? Detta problemet löstes av Jenny och Josef Kuhlin som gav sig ut och lyckades boka en praktmiddag med bade lamm och kyckling åt hela sällskapet på en 5-stjärnig resort strax utanför staden. Tack vare detta läget hade de möjlighet att servera oss kötträtter, vad vore julen annars? Efter att ha vilat ut, vunnit en pepparkvarn I julklappsleken, vandrat upp på ett lokalt berg och käkat chana masala på märkliga restaurangen Pink Floyd Café skulle vi sedan resa mot indienvistelsens sista mål: Jaipur.

Till vårt stora förtret upptäckte vi dock att järnvägsarbetarna har gått på strejk, detta betyder att vårt tåg från Ajmer till Jaipur blivit inställt. Inte mycket att göra åt, lyckligtvis gick bussarna I skytteltrafik, så efter 3 timmar buss kom vi fram till Jaipur iallafall.

Väl I Jaipur marker vi att man börjar bli lite matt på Indien. Det är så intensivt varje dag att man snart inte klarar av det här livet längre. Jag, Julia och Agneta åkte på dagen till ett gammalt fort utanför Jaipur och turistade, medans Victor, Joel och Sture stannade på hotellet och tog det lugnt. Dagen vid skrivandets stund har vi traskat runt I gamla stan på den största bazaar jag någonsin sett, handlat lite indiska prylar, och kikat på ett 400 år gammalt observatorium. Vi hoppas nu på att strejken skall vara över imorgon så vi kan ta oss till Delhi innan flyget går. Annars får vi ta buss dit med, vilket inte alltid är en höjdare I indien…

Här näst på resan väntar en stor kontrast, från Delhi flyger vi till det stenrika arabemiratet Dubai. Hur det blir, får vi ta I nästa inlägg. Tack och hej från Indien!

Postcards from far away, pt. 8

Kort uppdatering i fotografisk form.

Meer Ghat, Varanasi.

World Peace Stupa, Dehra Dun.

Golden Temple, Amritsar.

Red Fort, Agra.

Taj Mahal, Agra.

Postcards from far away, pt. 7

Oj, nu är det mycket att skriva om, Indien är minsann inget dåligt land. Vi har varit här i 9 dagar nu och hunnit uppleva många av de saker folk talar om. Tågresor, fantastisk mat, förfärlig mat, intensiava gatuförsäljare och förseningar.

Om jag skall försöka ta och börja någonstans så satte vi oss i en jeep vid den nepalesiska gränsen för att åka till Varanasi, en av hinduernas heligaste vallfärdsorter. Många personer som varit där beskriver det som den galnaste platsen på jorden, men det som väntade oss när i kom fram kl. 02.00 var något annat. Lugnt som en filbunke och knappt en bil någonstans. Vi sprang in i en av de trånga gränderna av gamla stan i Varanasi och letade upp ett hotell med lediga rum, vi fick dock stå och banka på dörren ett bra tag innan vi kom in. Vi spenderade drygt två och ett halvt dygn i Varanasi, i stort sett hela tiden i gamla stan. Trappor, så kallade Ghats, leder ner till Ganges dit hinduer från hela världen vallfärdar för att tvätta sig i den heliga (och fruktansvärt smutsiga) floden. Vissa ghats har speciella ändamål, t.ex. Manikarnika Ghat där de dagligen kremerar runt 200-300 personer mitt på ljusa dan. Det är svårt att förhålla sig till, och faktiskt ganska obehagligt om du frågar mig. Lägg till det att gatuförsäljarna säljer allt från ballonger till knark så har du Varanasi. Sista dagen tog vi en morgontur med kanot längs Ganges och kikade på Varanasi i soluppgången. Väldigt vackert att se solen stiga över alla gamla tempel och se hinduer som utför morgonritualen ’puja’.

Vad som inte var lika vackert var att under den sista dagen vi spenderade i Varanasi hördes en hög smäll från vårt hotellrum. Det visade sig ganska snabbt att det var en bomb, ett terrorattentat. Bomben smällde mitt under en religiös ceremoni som beskådas av tusentals människor, flertalet turister. Rykten spreds med olika information, den slutgiltiga rapporteringen säger dock att ett spädbarn omkom och uppemot 40 personer skadades. Bomben skall ha varit en hämnd från Indiska Mujahedeen efter att en moské förstörts för ett antal år sen. Vi är i alla fall oskadda från händelsen och rörde oss vidare från Varanasi på natten…trodde vi.

Vi fick nämligen uppleva vår första dos av indiska förseningar. Tåget som skulle gå 01.55 gick inte förrän 09.30, en försening på drygt 7,5 timmar. Sagt och gjort, det var inte mycket annat att göra än att spendera ett dygn på Varanasis tågstation.
Tåget kom till slut i alla fall och tog oss till Dehra Dun, en stad norr om Delhi där vi träffade Joel och Julia Kuhlin, två vänner som jobbar som lärare på ett bibelcollege sen tidigt i höstas. Det var riktigt skönt att hänga med personer som man känner sen tidigare. Efter ett par goda middagar (maten på Doon Bible College var fantastisk!), det legendariska bönspelet, lite kul indisk shopping, och en kik på världens högsta stupa lämnade vi Doon för att åka till Amritsar.

Amritsar är en annan helig vallfärdsort, denna gången för sikherna. Snubbarna med skägg, turban och kniv. Här finns bl.a. annat ett gyllene tempel som uppfördes på 1600-talet. En magnifik byggnad där det satt fullt av mediterande sikher som lyssnade till någon slags sikhisk version av ett lovsångsband som spelade trummor och melodica. Det är svårt att beskriva sådana byggnader i ord, de är så komplext vackra och liknar ingenting som finns i vår svenska arkitektkultur. Kåken ska dessutom vart klädd i 750kg rent guld. Snart kanske det kommer ett par bilder.

En annan kul attraktion i Amritsar var den Indiska-Pakistanska gränsen. Den har beskrivits som Asiens svar på berlinmuren och består som de allra flesta gränsstationer av ett högt stängsel med en stor grind. Skillnaden är att runt denna gränsstation har båda sidor byggt up stora läktare, likt en fotbollsarena. Varje kväll när gränsen stängs tävlar de båda gränsvaktsstyrkorna i att marschera på det pampigaste sättet samtidigt som tusentals människor hejar på. Ett oerhört märkligt spektakel, förmodligen något av det konstigaste jag upplevt. Vi satt på en liten hedersläktare bredvid eftersom vi var turister, medans tusentals indier gapade för full hals: Hindustan! Barat Mathagir! (stavningen kan jag inte, men det betyder Mother India). I mångt och mycket likt finnkampen, fast i militärmarsch.
Amritsar bjöd även det på lite indisk shopping, jag lyckades för första gången hitta ett par smala jeans (de har groteskt stora byxor här) men endast då jag avvikt mot damavdelningen!

Just nu har vi anlänt i Delhi där jag kommer spendera ganska lång tid, så jag hoppas kunna bekanta mig rejält med den här stan. Mer om det i nästa inlägg, Namaste!

.ps. Om ni vill se bilder från vistelsen i Nepal så finns det ett Facebook-album tillgängligt på min profil om man ägnar sig åt sådant. .ds.

Viktig upplysning

Det smällde en bomb i närheten, smällen hördes högt vid vårt hotell. Enligt inledande rapporter skall minst 20 personer vara skadade. Vi är oskadda, och åker som tur var härifrån om 6 timmar. Läser/hör ni om det behöver ni inte vara oroliga för oss i alla fall.

Postcards from far away, Pt. 6

Utlovade lite tätare inlägg i en svag stund. Det blev inte så, trots god tillgång till internet, jag får skylla på någon slags bergsbestigarbaksmälla. Nåväl, här kommer en rapport om den senaste veckans bravader.

Vi avslutade hela vandringen med ett gryningsbesök till utkikspunkten Poon Hill, ca 3200m. Att se solen gå upp över Himalaya fick bli något av ett avsked till denna fantastiska plats på jorden. Himalaya svarade genom att bjuda oss på en nedstigning till Naya Pul på nära 1900m och bl.a. en trappa med 3300 trappsteg. Knäna har sällan mått sämre än efter en sådan strapats.

När vandringen var över nådde vi så i alla fall Nepals näst största stad, Pokhara. En i alla avseenden annorlunda stad jämfört med Kathmandu. Här råder avslappning och laid-back attityd snarare än den storstadshets som mötte oss längre österut. En perfekt plats att vila ut på efter en lång vandring med andra ord. Vi njöt av god mat, långa sovmornar, och en långfilm. Tillvaron blev dock lite för slapp efter ett tag så vi bestämde oss för att lägga till ett mål på resan som från början inte var planerat.

Vi begav oss till Chitwan National Park, Nepals första och största nationalpark. Ett om möjligt ännu mer relaxat ställe än Pokhara. Vi hade dock bara 1.5 dygn på oss, så det gällde att utnyttja tiden. Vi inledde med en elefantsafari kvällen när vi kom dit. Guiderna sa att det fanns goda chanser att se Chitwans berömda population av indiska noshörningar på nära håll. Vi fick tyvärr inte se några noshörningar, men väl ett par solande krokodiler, rådjur och vildsvin, och allt detta från den skumpiga ryggen av en elefant, inte dåligt det! När vi kom tillbaks till lägret visade det sig dock att det stod tre noshörningar och betade bara några 100 m från vår bungalow! Mörkret hade lagt sig så sikten var begränsad, men visst anade man de stora kolosserna ute i gräset.

Den andra dan tog vi en sovmorgon efter att ha fått i oss någon kass mat under bussresan från Pokhara, för att sedan ge oss ut på en kanotfärd längs Rapti River. Vi fick se en rad spännande fåglar, och paddlade endast ett par meter från en krokodil! När vi så småningom landade på andra sidan flodbanken efter ca 1 timma ledde oss våra fantastiskt duktiga guider Harka och Bapta på en 3 timmar lång promenad genom djungeln tillbaks till hotellet. Att vandra genom djungeln som bevisligen huserar både noshörning, björn, leopard och den nästan mytiska bengaliska tigern var både spännande och läskigt! Efter bara cirka 15-20 minuter hörde Harka ett grymtande ljud från andra sidan av en bäck, och visst, där var en noshörning! Bara ett par meter ifrån oss. Harka satte fart i full galopp mot den och Victor hängde på. Tyvärr var jag ganska dålig i magen efter matproblemen, så min kondition räckte inte för att springa ikapp den. Jag fick en glimt, Harka och Victor fick en desto större. Vandringen fortsatte sedan och vi såg bl.a. en stor familj Langur-apor klättra runt i ett stort träd, samt ett par vildsvin korsa vår väg. Harka visade även klomärken på ett träd som sägs vara revirmarkeringar av tigrar. Tyvärr (lyckligtvis?) för vår del stötte vi aldrig på några tigrar, det hade verkligen varit något att skriva hem om!

Efter dessa safariexkursioner till Nepals södra djungelland tog vi nästa morgon en buss mot den indiska gränsen, och efter en jeepresa på cirka 10 timmar hittade vi till slut ett hotell mitt i gamla stan i Varanasi, hinduernas heligaste stad. Varanasi beskrivs av många som en av de mest hysteriska platserna på jorden, jag skriver detta på morgonen den 6:e december, och vi har precis blivit väckta av ett lokalt brassband. Kanske inte vad jag väntade mig av Varanasi, men det är å andra sidan så den här staden lär fungera, den är sällan vad man väntar sig.

Postcards from far away, pt. 5

I tur och ordning: Kathmandu, Bhulbule, Chyamche, Ngawang, Tilicho Tal och Thorung La.

Postcards from far away, pt. 4

Namaste!

Inte kunnat skriva på ett tag, men jag skyller det på höjdrelaterade syndrom. Vi har de senaste 2 veckorna befunnit oss på vandring runt Himalayamassivet Annapurna (8091 m.ö.h.). För två dagar sen (25 nov) tog vi oss an ett av de stora målen med vår resa. Efter 12 dagars vandring genom djungel, skog och bergsöken. Efter gratis övernattningar och underbart käk. Efter skavsår och blåsor. Efter närkontakter med nepaleser, himalayiska örnar och yakar kom vi fram till Thorung Phedi. Foten av det beryktade bergspasset Thorung La.

Det slet att vandra uppför över 1000 höjdmeter, men känslan när man nådde det slutgiltiga krönet var obeskrivlig. Det var 13 rätt och VM-guld på samma gång. Att stå där uppe på 5416 m och blicka ut över Himalaya var fantastiskt. Mitt i euforin glömde vi dock bort en viktig detalj.



Allt som åker upp, måste en gång komma ner.

Nedgången mätte hela 1700m och var nog det mest fysiskt nedbrytande jag någonsin ägnat mig åt. Efter fyra timmar konstant nötande av fötter, knän och axlar hamnade vi dock till slut i Himalayas allra heligaste pilgrimsstad, Muktinath. En otrolig blandning av komersiella försäljare, gamla tempel, eviga lågor, och heliga floder.

Nu sitter vi i Jomsom, strandade för en dag p.g.a. en krånglande bankomat, men imorgon sätter vi fart mot den avslappnade staden Pokhara, där vi kommer vila ut efter nästan 3 veckors vandring. Sedan bär det av mot nästa delmål, Indien!

Med Himalaya besegrat kommer jag säkert att kunna blogga oftare, så snart hör ni nog från oss igen!

Namaste!

Postcards from far away, Pt. 3

Skål!

Vi sitter just nu på Tom&Jerry Pub i Thamel, Kathmandu och provar det lokala ölet. Everest Beer heter det och är faktiskt riktigt schysst! Det kommer dock bara på 650 cl flaskor så man får tänka sig för när man beställer, 27 spänn kostar det. Uteställena här är ganska märkliga, vi gick in i en trång trappa på Titanic Club, vilket visade sig vara en strippklubb, The Irish Pub spelade nepalesisk musik och Reggae Bar hade tokhög tekno i högtalarna. Så vi slog hos ner här på Tom&Jerry istället.

Börjat införskaffa prylar för vandringsturen runt Annapurna nu. Skaljacka från "Salewa" och skalbyxor från "The North Face" båda i GoreTex XCR (hoppas jag :)). Totala prislappen? 670kr. Letar man lite kan man verkligen hitta kanondeals här. Bokaffärerna är roliga med. De tar in böcker från turister som vart här och skänkt grejer. Man hittar verkligen allt möjligt, Stieg Larsson, Shakespeare, Mein Kampf, you name it!

Vi var i Buddhanath idag med. Kikade in den största buddhistiska stupan (ett slags bönetempel) i världen. En 43 meter hög kupol med en gigantisk mässingspyramid ovanpå. Väldigt imponerande. Religiositeten är annars slående här i Nepal, det finns tempel i precis varenda gathörn till olika gudar. Väldigt annorlunda från gamla Svedala.

Största upplevelsen idag var annars när vi blev hembjudna till en skoputsare som bodde ute i ett slumområde. Han bjöd oss på te i sitt hus han hade byggt själv av bambu och plastpåsar. Sedan ville han att vi skulle köpa en skolåda av hans polare, förmodligen försökte han blåsa oss tillsammans med polaren. Det hela slutade med att vi köpte ris och olja till hans familj istället, förhoppningsvis gjorde vi en god gärning utan att bli helt blåsta.

Namaste!

Postcards from far away, Pt. 2

Namaste!

Vi gick på en shoppingrunda idag. Kathmandu har ett väldigt intressant shoppingutbud, det finns ett fåtal kategorier av olika affärer som ser nästan exakt likadan och har nästan exakt samma utbud. Juveler eller kashmir eller bergsklättringsprylar eller böcker eller övrigt. Man får ha ett öga för vad som är riktigt och ej, och det är i de flesta fall ytterst tveksamt att de tilltal man får om 100% authentic verkligen stämmer. Jag och V slog till på varsin fleece där försäljaren försäkrade om att det var "same shirt, just other logo", vilket var ett intressant sätt att beskriva fake-sakerna.

Är det något nepaleserna här i turistdistriktet Thamel ägnar sig åt så är det business. V gjorde ett kap hos en vandrande skomakare som fixade ett hål i hans skor för 250 rupees (25 kr!). Han lyckades dock samtidigt bli "skyldig" 100 rupees till en "helig" man, som ritade ett märke i hans panna och sedan ställde upp på ett fotografi. För att se detta fotografi av den (sken)helige mannen kan ni kika i V's fotoblogg.

Annars har vi mest lallat runt och prutat på saker vi inte borde pruta på. Vi åkte till exempel Rikshaw (stavning? det är iaf ett slags cykeltransport) i cirka 1 kilometer för 12 kr. Den stackars gamle mannen som trampade såg ut att ha sitt livs värsta cykelresa i uppförsbacken sen så vi antiprutade tillbaks till 15 kr. Ett skäligt pris, eller?

Annars har vi besökt ett gäng olika hinduistiska och buddhistiska tempel, de skiljer sig en hel del. Hinduerna har en väldigt intressant inställning till färger och prylar. Det är en intressant kombination med ett 1000 år gammalt tempel som är helt fullsmockat med frukt för att hylla vilken gud i ordningen det nu var.

Bagaget är fortfarande borta, frustrationen växer. Jag hoppas på att en tripp till Kathmandu airport skall hjälpa mig imorrn. Förvänta er annars inte inlägg såhär ofta om ett par dagar, då reser vi förhoppningsvis upp i Himalaya och där hoppas man väl nästan att man inte ska komma åt det världsomspännande nätet.

Tack och hej.

Postcards from far away Pt. 1

Så var det dags att börja. Men var börjar man?

Efter närmare 30 timmar på bussar, flygplan och i terminaler är vi framme. Kathmandu är allt det man väntade sig, men samtidigt absolut fullständigt osannolikt. Vi anlände till en liten halvförfallen tegelflygplats och blev genast inkastade i en "taxi". Suzuki modell liten, från tidigare hälften av våra egna liv. Bilbälten eller vägregler var det inte tal om. Här verkar störst gå först-regeln efterföljas kraftigt, vilket kanske oroar i en liten riskokare med fler bucklor än Björn Borg. Efter en galen resa genom en stad helt proppfull med människor (det är någon slags festival här) kom vi fram till stadsdelen Thamel, den beryktade smältdegeln av allt mellan himmel och jord.

Thamel är hysteriskt, roligt, galet och skrämmande. Västerländskt på ett nepalesiskt vis. Det är Chinatown i kvadrat och sen upphöjt i ett par potenser till. Vi hittade ett litet hotell till slut efter att ha nekat ett par personer som försökte boka in oss på sina egna halvskumma hotell. Man ska väl inte uttala sig innan vi sovit en natt, men det verkar kunna tillfredsställa våra behov för tillfället iallafall. Vi är mest sugna på sömn just nu för att vara helt ärliga.

Imorrn blir det till att styra upp lite saker bl.a. har mitt (Davids) bagage lyckats komma på villovägar någonstans på de brittiska öarna. Man hade väl kanske inte tippat att det moment som skulle gå åt skogen med den här resan skulle vara det som British Airways arrangerade... Annars blir det till att fylla på sitt förråd med North Face-kläder. De säljs i varenda gathörn, 100% äkta känns som något att ta med en hel näve salt.

Kanske kommer upp lite bilder om ett tag. Nu ska vi kolla in Sam's Bar, de ska tydligen ha reggaekväll på lördagar, kan det bli mer nepalesiskt?

The End Is Near

Så var den skriven. Den sista tentan under min tid på Chalmers, åtminstone tror jag väl det, får hoppas att det gick vägen. Nu är exjobbet kvar, det ska sägas, men det känns ändå som ett slags antiklimax, en lätt tenta som avslut på en ganska tråkig kurs. Antiklimax måste vara bland de värre känslorna som finns, man ville ju ha en strapats, ett riktigt berg att bestiga, som man precis tog sig över. Nu blev den sista perioden snarare en avslagen historia där hemmalaget redan hade en 4-0 ledning att stå på.

Det är en bisarr känsla att ha skrivit den sista tentan, gått den sista kursen. Det är en glädje, men samtidigt en sorg. Det är en lättnad, men samtidigt stor förvirring. Vad händer nu? Det får framtiden utvisa, först skall jag ge mig iväg till främmande land i drygt 2,5 månad och släppa tid och rum för ett tag. Det kan jag tycka att jag gjort mig förtjänt av.

Om någon undrar så kommer jag fortsätta skriva på bloggen vid de tillfällen jag får under resan. Det blir nog någon slags resedagbok, med intryck och betraktelser. Om man nu kan få tillgång till internet i de nepalesiska bergen. Vi får se, dagbok tänker jag skriva i vilket fall, sen när och om den publiceras står skrivet i stjärnorna.

"Du kommer inte stanna här länge"

Enligt den inledande singeln River en vacker dröm var det vad röster i hans huvud sa till honom när han slog igenom i början av det senaste millenniet. Han erkänner själv att han trodde på dem, han var inte här för att stanna. Likt väl är det, 10 år senare här; Håkan Hellströms sjätte album 2 steg från paradise.


Man brukar säga att artister är aldrig så bra som när de precis slår igenom, de där första 3-4 skivorna är då man riktigt glänser, sen tröttnar inspirationen. Man går ifrån sitt sound för att sedan aldrig hitta tillbaks. Håkan Hellström jobbar inte så. Jag vågar påstå att detta sjätte album är det bästa han hittills gjort. Visst här finns inga straight-out partylåtar som Ramlar eller Kom igen Lena. Men här finns allt annat som gör Håkan Hellström till en utav Sveriges absolut bästa låtskrivare, artister och skildrare. Här finns Göteborgsromantik med det ständigt närvarande havet i Saknade te havs och Dom där jag kommer från. Här finns bedårande ballader som Jag vet vilken dy hon varit i och Vid protesfabrikens stängsel. Här finns ett intro som luktar Bo Kaspers i Det här är min tid.

Framförallt finns här de låtar där jag tycker Håkan är som allra bäst. Dom där jag kommer från, Man måste dö några gånger innan man kan leva och Du är snart där är alla låtar som får mig att tänka på Bruce Springsteen. De är lika i sina skildringar, Bossen och Håkan. Det gäller inte enbart musikaliskt, utan det finns något gemensamt i sättet att skriva, en slags folklig arbetarstadspoesi.

När Håkan spelar live framöver kommer han alltid ha sina gamla publikfriande barndomshits att luta sig tillbaka mot, men det är i nuet han producerar magi på riktigt. Det är den åldrande småbarnspappan Håkan Hellström som är närmre 50 än 20 som skriver musik ifrån ett helt annat perspektiv nu för tiden. Han adresserar det i det sista briljanta spåret Du är snart där, med strofen Håkan du var bättre förr.

Jag håller inte alls med. Håkan var annorlunda förr, han var ung och sprudlade av energi och kärlek. Nu är det onekligen en mer återhållsam Håkan Hellström vi hör, men det är samtidigt en mer insiktsfull och begrundande musiker. Du är snart där slutar med en upprepad fras: Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. Det är en beskrivning av en medveten vilja att tro att det bästa ligger framför en. I vissa fall är det en begrundad förhoppning, i vissa fall en medveten lögn för att orka med. I Håkan Hellströms fall tror jag definitivt det är en sanning. Detta är nämligen Håkan Hellström starkaste skiva hittills, och ingenting talar för att han är på väg utför.

You Give And Take Away...

...my heart will choose to say,
Lord, blessed be Your name.

Den där strofen i den där lovsången som alla har så svårt för. Vad menar Matt Redman egentligen? Herren ger och Herren tar, är det verkligen så? Det kommer ifrån Jobs bok, då Job utbrister efter att han förlorat nästan allt han ägde: "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn."

Jag har verkligen inte mycket grund att stå på gällande teologiska detaljer, men jag vet hur jag som lovsångare ser på den här texten. Min tolkning av det hela är att oavsett om vi förstår Herrens vägar eller ej så står ett fast; lovat vare Herrens namn. Det är en viktig text som tyvärr har glömts bort i någon slags svart hål, där allt som blivit viktigt är hur den är som musikaliskt stycke. Den är upp-tempo och mäktig. Den är uttjatad och sönderspelad. Den är enformig.

Det grämer mig djupt att en av mina absoluta favoritsånger har blivit så "misshandlad" att folk inte verkar bry sig om vad texten handlar om överhuvudtaget. Det är lovsång i sin essens, en hyllning till Herrens mäktiga namn om det så strålar från solen eller om ens väg är märkt av lidande. Texten tar inte i anspråk att förklara varför solen skiner, eller varför vi lider, den är bara helt och hållet koncentrerad på att hylla Gud. Textförfattaren har förstått det som Job förstod, att oavsett var vi befinner oss så är vår Gud värd att hyllas för det han gjort.

Det är något vi har väldigt lätt att glömma bort i dagens lovsångsstunder då mycket fokus är på den egna upplevelsen, stämningen och atmosfären. När samhället blir mer och mer individuellt avspeglar det sig i vår lovsång. Är det bra ljus? Ska jag stå upp? Sträcka min händer? Vad känns egentligen bäst? Vi har glömt bort att sången inte är tillför vår skull, att det ytterst är Herren som skall äras. Det andra kan komma som en bonus, men lovsången är i sin natur ödmjuk inför Gud. Är den inte det, då tror jag den tappar sin kraft.

Det är min bön idag, och varje dag, att få leva som den ödmjuke lovsångare som Jobs bok och Matt Redman beskriver. Den som oavsett livssituation uttalar "lovat vare Herrens namn" som ett gensvar på Guds verk. Då tror jag lovsången även kan tala till oss på ett högst personligt plan.

Ära,
ära,
ära till Guds namn.

The Storm is Coming

Ni trodde Sverige behövde gå hem skamsna efter 1-4 borta mot världens näst bästa lag Holland? På annat håll i Europa såg det betydligt värre ut i tisdags. Serbien spelade borta mot Italien i Genoa, matchen varade i 6 minuter, sen avbröts den av domaren av att de serbiska huliganerna kastat in fyrverkerier och brinnande föremål på planen. Sällan har en löpsedel talat mer klartext.

I helgen gjorde Serbiska nationalister våldsamt upplopp under Pride-festivalen. I tisdags var det facisthälsningar och ”Ubi, ubi, Šiptara” på läktaren. "Döda, döda albanerna". Den här lilla klicken verkar finnas i varenda land i Europa nu mera. Den tar sig olika uttryck i olika länder; hos oss har de kostymer och slipsar, i Serbien har de fängelsetatueringar och ansiktsmasker.

Mest av allt vill jag bara gråta över alla stackars Serber som gör allt vad de kan för att visa upp en nation som är redo att delta i den internationella gemenskapen. Serbiens mittfältare och lagkapten Dejan Stankovic grät öppet på planen igår när han såg vad som hände. Jag tror det var betydligt fler än Dejan som kände samma sak. Snälla. Inte igen.

Vad har den upplyste moderna människan att sätta emot sån här urkraft? Kan vi inget annat göra än att gråta över att vårt land ockuperas av våld? Det måste finnas ett annat svar än våld. Gråten är hedersam, den är ömkansvärd, men den rör inte facismen i ryggen.

Serbien kommer sannolikt få poängavdrag, kanske till och med bli uteslutna ur EM-kvalet. Det är knappast vad en nation på uppgång behöver. 1992 hade man ett fantastiskt lag, man kunde vinna EM sas det. Då bröt kriget ut och Jugoslaviens lag fick inte resa till EM. Ska dagens intressanta Serbiska landslag gå samma öde till mötes? Stojkovic, Vidic, Ivanovic, Subotic, Kacar, Tosic, Stankovic, Jovanovic, Krasic, Zigic, Kolarov och Pantelic. Jag hoppas ni får chansen att spela ert EM, om inte annat så för att ge nationalisterna en käftsmäll av den icke-våldsamma sorten.

Ura Srbija!

In the House of God, Forever

Titeln på inlägget är en otrolig låt av Switchfoots frontman Jon Foreman. Det skulle också kunna vara titeln på ytterligare ett inlägg kring främlingsfientlighetens intåg i den svenska riksdagen. I Guds Hus, För Evigt var nämligen knappast något som Jimmie med vänner ville vara när biskop Eva Brunne i enlighet med Jesu budskap fördömde främlingsfientlighet. De reste sig upp och gick i samlad procession ut ur kyrkan.

En naturlig parallell finns att hämta när Iranska och Israeliska FN-ledamöter vid upprepade tillfällen har lämnat möten i ren demonstration för att de blivit provocerade. Det är ändå skönt att se att Jesu kärleksbudskap frustrerar och provocerar även i vår tid.

Men låtom oss glömma detta för ett litet slag, något säger mig att vi kommer få höra nog om SD de kommande fyra åren. Ta istället och vila ett slag med Jon Foreman...

...in the House of God, Forever.

My Future Decided

Det har blivit mycket politik och främlingsfientlighet på bloggen den sista tiden. Det beror på att den senaste tiden verkligen har berört mig djupt. Läste en artikel i DN idag jag vill länka till, det kan mycket väl vara Sverige om fyra år. Ny holländsk regering förbjuder burka.

Annars är det mycket på gång nu. Om lite drygt en månad kommer jag åka till Nepal och Indien (till att börja med) med min trogne vän Victor Berglund. Flygbiljetterna är bokade, visumet är förhoppningsvis på ingång. Vi får se om det går att blogga därifrån, isåfall kanske det blir lite mer av resedagbok än den form bloggen har nu.

Ska försöka få upp frekvensen något under den tid som är kvar till resan, men bloggens princip står sig fortfarande. Den handlar inte om mitt liv, utan snarare om mina tankar. Har jag inga tankar att dela med mig av så blir det helt enkelt inga blogginlägg. Men jag skall försöka gnugga knölarna lite extra under den här månaden, det är ju trots allt roligt att skriva!

Sometimes You Can't Make It On Your Own

Vad har ni gjort?

Så har det skett. Det som jag in i det sista hoppades inte skulle hända, men innerst inne kände på mig redan för några dagar sen att det skulle hända. Sverige har röstat in ett parti med sina rötter i den nationalsocialistiska rörelsen i riksdagen.

Nej Sverigedemokraterna är inte en uppdaterad version av Ny Demokrati. Nej Sverigedemokraterna är inte en svensk version av Dansk Folkeparti. Nej Sverigedemokraterna är inte en svensk version av Fremskrittspartiet. Face it folket, SD grundades av människor som var aktiva inom Bevara Sverige Svenskt, Sverigepartiet och Nordiska rikspartiet. Vi pratar om ett parti som i mitten av 90-talet tvingades införa ett förbud mot att bära SS-uniform på sina partimöten för att bli mer rumsrena. Hur mycket de än försöker kommer de aldrig kunna växa ifrån sina rötter, det visades inte minst i deras mycket motbjudande valfilm.

Så vad händer nu? Reinfeldt och hans allians står på sig i det löfte de gav innan valet, att den minoritet som är störst skall regera Sverige. Givetvis ett taktiskt löfte då det redan innan stod klart att alliansen med allra största sannolikhet skulle bli den största minoriteten. De rödgröna utropade genast Fredrik Reinfeldt till den som sitter på hela ansvaret; kommer han samarbeta med SD? Reinfeldt gjorde naturligtvis det enda rimliga i situationen och vidhöll sitt löfte han gav redan veckor före valet, men som inte uppmärksammats nog.

Vi kommer inte att samarbeta med eller göra oss beroende av Sverigedemokraterna.

Så var ligger då detta ansvar för Sverige som de rödgröna talar så varmt om? Alliansen kommer försöka regera i minoritet, SD kommer sannolikt att försöka stoppa dem. Är det då inte de rödgrönas ansvar att låta alliansen regera genom en minoritetsregering? Är det inte hos dem ansvaret ligger? Det är trots allt de som har förlorat valet. Om de rödgröna stålsätter sig i sin motsättning mot alliansen, likt Maria Wetterstrand och Peter Eriksson upprepat proklamerade i SVT:s valstudio igår så springer de SD:s ärenden.

Är det att ta ansvar för Sverige? Om inte Miljöpartiet ändrar ställning i den här frågan känner jag mig mycket besviken på dem. Jag röstade inte på dem, men om allt detta prat om att ta ansvar för Sverige förbli bara tomt prat, då har de tappat det förtroende jag hade till dem.

Det är över nu för det rödgröna samarbetet. Det är dags att svälja stoltheten, acceptera förlusten och istället blicka framåt. Och då talar jag inte om att samla kraft inför nästa val, kraften behövs nu. Det är dags att ta ansvar för Sverige.

Open up your eyes

Tänkte bara dela med mig av en intressant artikel jag läste i DN idag. Det är en statsvetenskaplig analys av de de tre politiska scenarion som kan inträffa efter valet på söndag: Komplicerat läge hotar efter valet.

Som sagt förut, mycket står på spel i övermorgon.

Cover Me

En av vår tids stora konstnärliga förluster är helt klart album cover art. Omslag på skivor, på vinylens tid kunde man rama in en platta. Nu är denna konstart förpassad till ett litet 10x10 cm ark i ett CD-fodral, eller än värre, ett par kB jpeg-data i en mp3-mapp. Som en hyllning till denna försvinnande konstart tänkte jag därför visa ett par personliga favoriter.

Kraftwerk - Autobahn

Thom Yorke - The Eraser

Steely Dan - Pretzel Logic

Pink Floyd - The Dark Side of the Moon

Musik kan vara konstnärlig på flera sätt. Dessa och många andra skulle lika gärna kunna sitta i ramar på väggen som att stå och ruttna i ett skivställ. Någon som känner till ett bra ställe där man kan få tag i högupplösta albumomslag?

The Fly

Om 5 dagar är det riksdagsval i Sverige. Om 5 dagar kan ett totalt kaos bryta ut om partierna står vid alla sina löften. Alla 7 stora riksdagspartier hävdar i skrivandets stund att de inte kommer samarbeta över blockgränserna för att bilda en majoritetsregering i det fall inget av blocken kan göra det själva.

Ponera att ingen får majoritet.

Jag har länge sett Sverigedemokraterna som ett litet skämt, ett parti med så komiskt korkad politik att de bara är en liten fluga. De kommer passera förbi utan att ha orsakat någon större skada. Jag börjar tro att jag har fel. I Dagens Nyheters senaste opinionsundersökning har SD 6% av väljarnas stöd. I GPs 5%. Det är dags att börja ta den där flugan på allvar.

Kommer en minoritetsregering utan stöd i det andra blocket och med SD i en vågmästarroll kunna driva igenom ett enda beslut? SD kommer aldrig få någon makt att driva igenom sin egen vedervärdiga invandringspolitik, men dom kan ställa till med en alldeles enastående oreda om en sådan situation utspelar sig. En maktlös regering som behöver förhandla med oppositionen för sina egna beslut är inte en i längden hållbar situation.

Jag tror inte något av blocken kommer få egen majoritet, därmed önskar jag även för en gångs skull att politikerna gör som de brukar. Håll inte era vallöften, i alla fall inte de om samarbete över blockgränserna.

Trots detta lite dystopiska inlägg är ingen skada ännu skedd. Svenska folket går till ett av de viktigare valen på mycket länge. Jag brukar vidhålla att alla bör få lägga sina röster var de vill, men här är jag säker på min sak. Om 5 dagar behöver vi ta vårt demokratiska ansvar och rösta. Låt Sverige bli ett av de idag ganska få västeuropeiska länder där de främlingsfientliga inte har någon politisk makt.

I vissa länder är flugor förmedlare av livshotande sjukdomar. Det är dags att vi tillsammans gör oss av med vår fluga innan den infekterar oss på allvar.

Don't Know Why

I söndags hade jag förmånen att lyssna på en oerhört bra predikan av Tomas Sjödin i Smyrnakyrnan, Göteborg. Ämnet var Vård för själen, och vem passar bättre i det ämnet än Tomas? Det var dock en liten bisats, ett uttryck han kort nämnde, som jag fastnade vid.

Han sa någonting i stil med att ett av de viktigaste uttrycken vi kan använda, används alldeles för sällan. Ett uttryck som förknippas med okunskap och nederlag.

Jag vet inte.

Så ofta befinner vi oss i situationer när vi inte vet svaret på våra frågor, ändå känns det så svårt att yttra det där, jag vet inte. Som uppvuxen i frikyrkorörelsen på konferenser med seminarium om skolgrupper, kreationism och evangelisation är jag lite bränd av att jag vet inte inte är ett helt okej svar. Snabbt försöker jag bläddra i skallen för att komma fram till det bästa motangreppet så fort jag får en svår fråga. Varför gör vi så? Varför kan vi inte bara ibland få erkänna att vi inte har svaret på alla frågor. Kristenhet handlar om tro, inte om vetskap.

Vad tycker du egentligen i abortfrågan? Är homosexualitet en synd? Skapades jorden på sju dagar? Är Gud si eller så? Hur fungerar tungotal? Vad är meningen med livet?

Jag vet inte.

Det är inget nederlag att svara så, det är inget tecken på svag tro eller teologisk okunskap. Det är ett tecken på insikt och ödmjukhet inför livets stora frågor.

I resten av Tomas predikan behandlade han hur vi i dagens samhälle inte hängt med i teknikutvecklingen. Själen har pressats in i den moderna världen och får helt enkelt inte plats längre. Vem bryr sig om min själ?

Vill du lyssna på hela Tomas predikan så kan du hitta den på Smyrnakyrkans hemsida.

Judas Be My Guide

Häromdan satt jag på buss 58 mot Askim. Det var dags för andra delen i vår Karate Kid filmserie borta i spökhuset. För er som känner folk längs 58:an så vet ni att det är en säregen buss.

Under min bussresa hände något som tyvärr är alldeles för vanligt nuförtiden. Bakom mig satt en man i 50-årsåldern, uppenbarligen påverkad av både ett och annat. Han var allmänt odräglig mot alla i bussen, svor åt busschauffören och kallade honom Judas Iskariot. Ett något märkligt öknamn åt en busschaufför kan tyckas. Så småningom började han "prata" med mig. Rättare sagt han gormade och skrek, förde ett väldans väsen och luktade fruktansvärt. Jag ignorerade honom, så som jag ofta gör med sådana människor. Sen öppnade han munnen och visade tre tabletter som han sköljde ner med starköl. "Inte konstigt att jag inte har några nerver kvar va?" skrek han. Mannen gick av på Frölunda Smedja och hela bussen andades ut och blängde åt honom. När bussen åkte iväg vrålade mannen efter den, "Jag ser dig! Jag ser dig Judas Iskariot!"

Resten av bussresan kunde jag inte annat än fundera på vad han sa. Vem är jag lik i mitt beteende mot honom? Kanske är det jag, och inte busschauffören som förtjänar öknamnet Judas Iskariot, jag svek honom för mitt eget välbefinnande. Mannen behövde någon som pratade med honom, som brydde sig, inte ytterligare en som ser åt ett annat håll. Jag hoppas det är något vi alla kan bli bättre på, att se förbi det brustna yttre för att istället se till det brustna inre.

Ain't No Grave

Nej den är inte död. Den har bara gått i sommardvala. Under tiden kan ni gärna hålla till godo med sommarens Spotify-playlist. Lite svenskt, lite synth, lite annat.

Rainy days, sunny days

Den här dagen är helt blank

Vissa dagar bara försvinner. De förblir oskrivna blanka blad i livets bok. Vi kanske inte ser tillbaks på de dagarna, de kanske inte tillhör dem som vi talar om för en lång tid. Men när de varade var de ofta alldeles underbara. Idag var en sådan dag. Kreativiteten och det sociala umgänget tog en paus. Tiden stannade, men sprang på snabbare än någonsin.

Klockan är halv tio, och solen lyser sådär brandgult vackert på min bokhylla. Nog är det jobbigt ibland att komma hem till en bastuvarm lägenhet, men att ha solnedgången i sitt fönster varje kväll är verkligen något att känna tacksamhet för. Jag har skrivit om den förut på den här bloggen, solnedgången. Den är alltid så rasande vacker, så talande för naturens skönhet. Jag har sett den på många platser under den senaste veckan, över det stilla Kattegatt, över skogen vid Oxsjön, över kranarna i Skandiahamnen. Den är alltid ny, men alltid densamma. Lika vacker, men ändå alltid vackrare.

Tomhet i min själ

Fotbolls-VM är över. Den där euforiska månaden för oss fotbollsnördar är till ända, och det är inte längre givet vad man skall ha för sig en regnig tisdag klockan 20.30. På det hela taget tycker jag att det varit ett bra VM ändå, gruppspelet hade jag större förhoppningar på, men väl i slutspelet startade magin på allvar. Det vore väl näst intill oansvarigt att inte ge min egen korta (nåja) summering av turneringen.

VMs värdiga mästare
Spanien må ha gjort färre mål än något världsmästarland tidigare, och de må ha sett stundtals torftiga ut emellanåt. Men de har vad som krävs, ett extremt stabilt försvar, en världsklassmålvakt och en riktig kobra i David Villa. Holland gjorde sig av med sin rätt att klaga över Howard Webbs domarinsats i samma ögonblick som Nigel de Jong satte sulan i Xabi Alonsos bröstkorg. Spelar man medvetet fult får man räkna med att även motståndarna försöker påverka domaren.

VMs bästa match
Av de jag såg helt har jag svårt att värja mig för Brasilien - Holland. Det är sällan man ser sådana totala vändningar idag. 1-0 i halvtid och ingen männska på jorden hade tippat Holland i det läget, så gör dom en magisk vändning och Wesley Sneijder spelade till sig guldbollen, eller?

VMs mål
Mycket att välja på här, trots kritiken mot bollexperimentet Jabulani. Shabalalas inledningsmål var naturligtvis vackert inte bara rent estetiskt utan också ur synvinkeln att det var värdnationens och hela Afrikas första mål i sitt första egna VM. David Villa svarar även han för ett makalöst mål i matchen mot Honduras. Men jag kan inte bortse från Gio van Bronckhorsts jättepärla mot Uruguay i semifinalen. Ett minne av svunna tiders holländska fotboll med långskott av yppersta världsklass. Det tål att ses hur många gånger som helst.

VMs bästa spelare
Jag måste hålla med den samlade journalistkåren i det här avseendet. Även om jag imponeras enormt av skytteligavinnaren Thomas Müller, den alltid lika vasse David Villa, den evige lille farbrorn Andres Iniesta, klippan Carles Puyol eller Hollands lilla stora mittfältsregent Wesley Sneijder, så stod en spelare över alla andra under den här turneringen. Inte bara den skickligaste spelare under hela turneringen, utan också den i särklass viktigaste för sitt lag. Diego Forlán.

VMs förutsägelse
Ok, det är omöjligt att ha en sådan här rubrik utan att nämna den stora kvällstidningsföljetången om bläckfisken Paul som tippade rätt resultat i 8 raka matcher. Men jag vill ändå framhäva min egen framtidsvision före den av en tursam invertebrat. Ok, för full pott borde jag kanske profeterat fram Thomas Müller före Mesut Özil, men jag måste ändå säga att jag är mycket nöjd med min förutsägelse om att den turkiskfödde tysken skulle få ett stort genombrott i VM. Hela det nya unga tyska landslaget har trollbundit under VM, vilket leder oss till:

VMs lag
Thomas Müller, Mesut Özil, Sami Khedira, Manuel Neuer, Jerome Boateng, Holger Badstuber, Lukas Podolski, Bastian Schweinsteiger, Philipp Lahm. Ingen utav nämnda spelare är i skrivandets stund över 26 år. 5 utav dem vann U21 EM-guld förra året i Sverige. Tyskland blev mitt favoritlag under denna turneringen, trots att jag aldrig gillat tyskarna innan. Om Özil & Co fortsätter att åldras och utvecklas i samma fina kurva som de påbörjade i Sydafrika 2010 är det ingenting som talar för att jag skulle tycka annorlunda om 4 år i Brasilien.

VMs viktigaste diskussion
Vi fick höra till ända om Vuvuzelor, bläckfiskar, Afrikas VM, Englands kollektiva kollaps, Diego Maradona och bra mycket annat. Men en av alla de flaskposter som svävade upp till ytan under den här turneringen bär en ett bra mycket viktigare budskap än de andra. Fråga England, eller Mexiko för den delen. VM har präglats till stor del av många märkliga domslut, vilket har föranlett en stor diskussion kring utvecklingen av domarpositionen. Det verkar nu som om det relativt omgående kommer att beslutas om ett sexdomarsystem där vi kommer se en extra domare vid varje mål. Så kanske inte Frank Lampard hade behövt bli lika ledsen över hur England åkte ut mot Tyskland, det hade de nämligen gjort alldeles oavsett om det blivit mål eller inte. Och i den frågan är vi eniga, VMs två främsta profeter, jag och bläckfisken Paul.

Världsmästare om fyra år?

Playing With Fire

Almedalsveckan är igång. Politikerna turas om att kasta floskler på varandra, det är nu kampanjerna skall hamras in ordentligt, fram med de riktigt billiga poängerna. Politiker går varje år längre för att få den så värdefulla uppmärksamheten mot sina huvudfrågor. Jag har längre funderat på när kommer gränsen att trädas över.

Feministiskt Initiativs talesperson Gudrun Schyman gjorde igår en så kallad PR-kupp. En handling de funderat igenom ett tag för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt för sina 100,000 kr de fått donerade av en svensk reklamduo. Eftersom de inte räckte till någon större reklamkampanj valde Gudrun & Co helt sonika att elda upp pengarna i en grill under stor uppståndelse. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, eller?

"– Vi gör det här för rättvisare löner, sade partiledaren Gudrun Schyman framför ett stort pressuppbåd på Hamnplan i Visby idag på morgonen." skriver SvD idag.

Kanske kan detta väcka lite intresse hos några aktivister, "bra gjort!" tänker säkerligen tjejerna i det feministiska kollektivet. Men snälla lilla Gudrun. Det är inte hos aktivister, feminister, vänsterfolk och antikapitalister du behöver skaffa mer cred. Det är hos vanliga Svenssons och övre medelklass, det är hos dem du behövs! Nej det här är inte bara ett oerhört stort slöseri med resurser - hjälp en ensamstående mamma med pengarna istället, eller använd dem i en biståndssituation, där är 100,000 en stor mängd pengar! - utan även en total felbedömning vad gäller positiv publicitet. All publicitet är inte bra publicitet. Jag blir både ledsen och arg över det här FI, varför måste ni feminister med så stora käftar alltid utnyttja dom så förbannat dåligt?

Noll poäng.

Brothers In Arms

Är det bara jag eller är jag något på spåren här?

Belongings

Dagens lyrik: You Are Mine - Mute Math

Everyone has their obsession
Consuming thoughts, consuming time
They hold high their prized posession
That defines the meaning of their lives

You are mine
You are mine

There are objects of affection
That can mesmerize the soul
There is always one addiction
That just cannot be controlled

You are mine
You are mine

Det här är vackert formulerat tycker jag. Tror att vi många ändå innerst inne fungerar såhär, att det man värdesätter högst är en annan människa. En vän eller älskade. Tyvärr är vi kanske inte alltid så bra på att visa det.

Hey Princess

Rojalist javisst!

Egentligen är det fullständigt befängt med en kungafamilj som praktiskt taget inte gör någonting mer än åker runt och bränner stålar snabbare än de bränner bilar i Marseille. Men som den vän av irrationalitet och gamla traditioner jag är har jag faktiskt slängt en hel skock getögon på det kungliga bröllopet. Givetvis inte då det spelades VM-matcher i Sydafrika, men där emellan.

Det är ju faktiskt alltid kul att se folk som gifter sig, speciellt för en som jag som av naturen är lite blödig i största allmänhet. Det verkar ha gått ståtligt till, fina tal från både biskopar, kungar och nyblivna prinsar, en över 3 meter hög bröllopstårta, rojalt besök från alla möjliga och omöjliga ställen, cortege genom Stockholm och gud vet vad.

Men! Även zebran har sina fläckar, som det heter i vissa kretsar. Jag hoppas inte jag är helt ensam om att tycka att det saknas ett antal element i det här bröllopet såhär långt. Varför kysste de t.ex. inte varandra vid altaret? You may kiss the bride and all that. Varför sjöng Agnes och Björn Skifs på vigseln? Jag kan ju komma på flera sämre val av artister, men det känns väl som om det första kungliga bröllopet på 34 år borde kunna uppbringa en bättre duo än en före detta Idol-vinnare och huvudrollsinnehavaren i Strul. Och när vi ändå är inne på vigseln, var är riset? I övrigt verkar saknas spex, var är bildspelen, de nykomponerade sångerna och det lustiga lekarna? Detta leder oss också helt osökt in på den allra största frågan.

TAR NÅGON UPP DEN, OCH ISÅFALL VEM?

VI VILL SE BRUDEN KYSSA SVÄRFAR!

Jag röstar på greve Carl-Johan Bernadotte, han verkar vara en spexig typ.

Quiet Town

Sommarforskning och fotbolls-VM lämnar tyvärr inte mycket tid över till kreativt bloggande. Men misströsta icke! Då och då hoppas jag kunna dyka upp med något.

Idag är en sådan dag.

Jag har precis läst färdigt Filip Hammar och Fredrik Wikingssons nya bok Tårtgeneralen. En ganska märklig historia om händelser i småstaden Köping under 1980-talet. Boken kretsar kring en underlig kuf som kallar sig själv Hasse P. Han ser sig själv som en sjöman på land, han drar från stad till stad i Västmanland och hittar på saker för att sprida glädje omkring sig. I själva verket är det känslan av att ha lyckats med någonting han är ute efter.

Han kommer från ganska stökiga halvt alkoholiserade förhållanden i Västerås och anländer i Köping 1984, precis då Jan Guillou visar ett reportage i Rekordmagazinet där han utser Köping till Sveriges tråkigaste stad. Reportaget blir ett slag i magen på hela Köping och Hasse P känner genast att här måste göras något. Sagt och gjort Hasse P vill sätta Köping på kartan igen, så han bestämmer sig för att organisera ett rekord. Köping och Hasse P skall baka världens längsta smörgåstårta.

Det är en mycket komisk bok (vilket kan väntas av Filip & Fredrik) om en ganska förvirrad man som har svårt att hålla ihop tid och rum, men ändå tar sig an det ena stora projektet efter det andra. I varenda bakslag slåss han mot viljan att ta till alkoholen igen, det som håller honom uppe från fördärvet är att hålla blicken fast på nästa projekt. Nästa kick. Jag tycker de har lyckats porträttera den där halvakoholiserade lokala kufen ganska bra, han ger verkligen det där spontana, förvirrade intrycket man har av sådana människor.

Det blir aldrig tråkigt att följa Hasse P, han lever som han lär, snabbt, i rörelse med hastiga kast åt flera håll på en gång. Filip & Fredrik har lyckats skriva en bok om ett riktigt småstadsoriginal och hans jakt på nya mål utan att förlöjliga honom. Skön sommarläsning utan allt för mycket personlig insats i hängmattan eller på stranden, eller varför inte på semestern till Köping?

Wasting My Time

Efter två tioplus-timmarsdagar på jobbet är det riktigt skönt att komma hem och bara lägga sig i en soffa. Läsa en bok. Spela lite TV-spel. Lägga pussel. Lyssna på musik.

Slösa. Bort. Tid.

Det kräver sina dagar för att kunna göra sånt helt obehindrat. Det måste nästan vara sommar, inga kurser, tentor eller rapporter som lurpassar bakom varje hörn. Ingenting jag egentligen borde lägga min ack så dyrbara tid på. No obligations, som dom säger på andra sidan dammen. Det är verkligen skönt att känna att tid inte alltid är en sån dyrbar resurs som vi alltid talar om.

Nu skall jag lägga mig i soffan igen och lyssna på Mauro Scocco.

Ljudet av tiden som går.

Enjoy the Silence

Det har varit tyst här ett tag nu. Kanske lite för tyst, men har man inget att säga är det kanske bättre att hålla käft. Saker har dock hänt i tystnaden, och jag har njutit av dem. Tre konserter avverkades inom en kort period; Stefan Andersson (Liseberg), Salem Al Fakir (Liseberg) och Michael Ruff (Saronkyrkan). Väldigt goa upplevelser allihop, på egna sätt. Tänkte jag kan dela med mig lite av dem, så ni vet vad ni missat.

Stefan Andersson var i vanlig väg en alldeles utmärkt berättare och mellansnackare, blandat med sköna visor Carlstens fästning och Göteborg. Delen av konsertsällskapet som går under namnet Daniel Sääf blev helt lyrisk när han såg att blåssektionen hade en så kallad svensk sättning. Tyvärr kan jag inte helt redogöra för vad som utgör en sådan, det var tydligen väldigt imponerande i alla fall.

Salem var bara 24 timmar och ett stenkast längre bort, men ändå något helt annat. Jag har tyckt att hans senaste alster Ignore This fallit lite platt när jag lyssnat på den. Det kan verkligen inte sägas om liveframträdandet. Fantastiskt bra konsert. Det är alltid roligt med artister som arrangerar om låtar något för sina konserter, det blir något annat än att bara höra skivan i rått format. Salem verkade trivas och så gjorde också vi, mycket beroende på att de nya låtarna hade betydligt mer tyngd än på skivan.

Michael Ruff då. En av de underligaste konserter jag varit på tror jag, men samtidigt också en av de bästa. Den hawaiianske (hawaiiska?) pianisten gjorde verkligen vad han kunde för att bjuda på lite av varje. En konsert som varade i drygt 1½ timma innehöll gospel, smörballader, barnsång, trumsolo, skrämsel av barn med blues, bassolo, spontanlåtar, gitarrsolo, instrumentbyten och ett episkt pianosolo som avslutning på kvällen. Det är alltid svårt att beskriva bra konserter i ord, men blotta bilden av att hela kyrksalen stod upp och klappade (!) och dansade (!!!) är nästan lov nog. Hur mycket artister än försöker så brukar det vara väldigt svårt att få kyrksalar att leva sig med i musiken, Michael Ruff lyckades med just detta. Han är inte bara en strålande pianist utan också en stor scenpersonlighet vilket naturligtvis är en briljant kombination. Och allt detta säger jag som egentligen tycker gospel är ganska enformigt och trist. Men på något sätt är det så att desto mindre kören är till antalet, desto bättre är gospeln.

King of Pain

Marcus Birro kan nog vara en av de personer som figurerat absolut mest i svensk TV det senaste året, möjligtvis undantaget Björn Ranelid. Vi har sett honom i Let's Dance (nåja, vi har haft möjligheten att se honom i Let's Dance), vi har sett honom i På Spåret, vi har sett honom i Expressen och ett helt gäng andra tidningar, vi har sett honom på Fan-TV, i Canal+ och TV9-fotbollssändningar, på Frizon-festivalen och i Svenska Kyrkans tidning Amos. Han har blivit känd på riktigt nu.

Just därför är det intressant att läsa material som han gett ut innan mediavärlden på riktigt drabbade honom. Landet Utanför är en roman från 2003 om en person som kallar sig X. Han har blivit kronisk sjuk, och samtidigt träffat en tjej som skall bli hans. Det är en berättelse om hur mycket världen kan förändras utan att den förändras alls. Alla förblir desamma, men man ser dom från ett nytt håll, med nya glasögon. X träder in i Landet Utanför, landet där vi placerat de som inte längre kan arbeta. De som inte fungerar. Sjukpensionärer och krymplingar. Det är ett land för plågade och utsatta, men även det är en identitet.

På något märkligt sätt håller den här romanen mig ganska fängslad under den korta tid den varar. Inledningen är rent ut sagt dålig, vulgär och osmaklig. Men Marcus Birro hittar rätt efter ett par kapitel. Hans bittra humor är riktigt träffsäker när han beskriver hur det är att gå på jobb-sökar-kurs hos arbetsförmedlingen. Eller när han talar om Xs gamla kompis Morgan. Morgan arbetar på en dockteater för dagisbarn. Men Morgan gillar inte det sötsliskiga, han vill att barnen i äkta freudiansk anda skall utsättas för världen så tidigt det går. Därför sätter han inte upp Prinsessan och Grodan, eller Askungen. Morgan sätter upp Palmemordet. Med Christer Pettersson i huvudrollen. Men det är inte enbart humor, det är en stundtals riktigt vacker skildring av ett älskande par, mitt i det elände som sjukdomen innebär. Att det sen är en delvis självbiografisk roman (Marcus lider själv av den reumatiska sjukdomen MB Bechterew, av vilken X drabbas) gör det hela än mer trovärdigt.

Sammantaget en ganska bra roman, fängslande, trots att det i ärlighetens namn inte händer särskilt mycket. Men det är ju också så livet fungerar. Det är väldigt fängslande, även om vissa dagar förblir blanka. Bra läsning, med en hel del spännande ämnen, men kanske inget för den allra finaste delen av bokhyllan.

I'm Still Waiting

1991 spelades en titelmelodi in för barnprogrammet Lilla Sportspegeln. Du Kan Alltid Bli Nummer Ett sjöngs av en tolvårig tjej som sedan tre år senare upptäcktes av ett stort skivbolag. Resten kan ni, Do You Really Wan't Me, Show Me Love och Do You Know (What It Takes) blev hits såväl i Sverige som i USA och ett nytt svenskt musikunder var fött. Alla tjejer klippte sig i kort frisyr och sprang runt i dunjackor i silver likt sin nya idol.

Sedan dess har Robin Carlsson hunnit bryta sig loss från de stora skivbolagen, och släpper sedan 2004 musik på sin egen label, Konichiwa Records. Eget skivbolag verkar inte bara ha inneburit större frihet utan också en slags nystart för Robyn där hon utforskat den elektroniska musiken. Det har gått 5 år sedan den hyllade skivan Robyn och nu är det äntligen dags för nytt material från en av vårt lands största popstjärnor. I dagarna släpptes en video från en av hennes nya låtar, Dancing On My Own, och det luktar With Every Heartbeat och Kleerup lång väg.

Robyn's nya album Body Talk kommer släppas i inte en, inte två, utan tre delar under 2010. Den första delen beräknas landa den 14 juni, men cirkulerar redan runt på nätet. Jag kan nog ändå tycka att har man väntat i fem år kan man gott vänta i en halv månad till.

Värd att vänta på?

Get Back!

Lite då och då funderar jag över vilka stora musikaliska akter man missat, och tyvärr inte har möjlighet att uppleva. Ofta beror det på artister som tragiskt gått bort, men också i vissa fall band som har upplösts eller artister som slutat turnera. Tänkte svänga ihop en liten lista på akter jag gärna hade sett, men aldrig kommer få möjlighet att se. Alfabetisk ordning och tillhörande YouTube-klipp, en klen tröst i sammanhanget.

The Beatles
Bob Marley & The Wailers
Dire Straits
Duke Ellington and his Band
Elvis Presley
Esbjörn Svensson Trio
Jimi Hendrix & The Experience
Michael Jackson
Pink Floyd
Queen
Stevie Ray Vaughan & Double Trouble

Får jag bara välja en så blir det nog Queen. Jag lämnar kommentarsfältet till förslag på fler bortfallna live-akter!

Here Comes The Sun

And with the sun comes the summer. Eller om det är tvärtom.
Hur som helst så är det hög tid att börja syna vad Liseberg har att erbjuda i konsertväg i sommar. En snabb blick i årets program ger ett antal intressanta akter.

Stora Scenen:
1 Juni - Salem Al Fakir
4 Juni - Blood, Sweat and Tears
8 Juni - Timo Räisänen
23 Juni - Fibes, Oh Fibes
18 Aug - The Ark
2 Sep - The Baseballs
17 Sep - Veronica Maggio

Taubescenen:
Från 21 maj och framåt varje torsdag: Augustifamiljen med gäster
31 maj - Stefan Andersson
22 Juni - Daniel Gilbert
9 Juli - Jonathan Johansson
3 Aug - Marit Bergman
Plus en hel drös spännande jazzakter som alltid är kul att höra på.

In summary så kan det bli en intensiv Liserbergssommar, ni har väl inte glömt att skaffa årskort?

Fear of the Future

Idag skall jag på intervju. Jag har sökt ett exjobb på Sahlgrenska, det kan vara det läskigaste jag gjort på länge. Jag har trotsat min egen beslutsångest och tagit ett stort beslut på fyra dagar. Det är en väldigt skön känsla, att vara spontan är bland det bästa jag vet. Synd bara att jag är så katastrofalt dålig på att vara det.

Laddar upp för det hela med att blicka bakåt. 80-talsspellistan är nästan komplett nu. Ambitionen är att listan skall vara komplett, så om ni saknar några hits så nämn de gärna i kommentarsfältet så lägger jag till dem. Jag har medvetet uteslutit låtar jag tycker är för mycket hårdrock för att vara riktiga hits. Och nej, varken Running Up That Hill med Kate Bush eller Sledgehammer av Peter Gabriel finns på Spotify...

80-talet, vart tog du vägen?

Take it or leave it

Blev inspirerad av en vän och knåpade ihop en liten spellista om någon är intresserad. Helt utan mål, mening, tema eller annat, men med en hel del musik. Lite av det som går varmt i mina högtalare för tillfället helt enkelt. Håll till godo.

Nått Gammalt, Nått Nytt, Nått Lånat, Nått Blått

Hyllning till Monika

Ett inlägg jag påbörjade för ett tag sen, men aldrig publicerade, det är dags nu.

Var hemma hos mina föräldrar på påsklunch idag. Min mormor var där. Det är alltid lika spännande att prata med henne, om hur det var när jag var liten, eller när hon var liten. Idag pratade hon om att växa upp på Smögen under kriget. Om hur allting var ransonerat, om hur de gjorde sockerkakor och makaronpudding med måsägg för att det inte fanns ägg i affären. Om hur de hade mörkläggning och fick släcka ner hela ön under vissa perioder. Om hur alla barn hade likadan pyjamas för att de bara fått in en sorts tyg i affären. Om hur de åt stekt potatis till kvällsmat för att mjölet var slut. Om hur de bytte bort sina kaffekuponger mot andra kuponger eftersom hennes pappa ändå inte tyckte om kaffe. Om hur hon och hennes bror blev glada när de fick två kokta ägg på påskafton.

Det verkar finnas en tydlig gräns i generationer som dras vid människor som upplevde andra världskriget. Min mormor var bara sju år när kriget tog slut men hon påverkades trots allt. De har en annan syn på saker och ting än vad vi yngre har. Inte enbart för att de är gamla, utan för att de har upplevt hur det är att leva under en annan sorts press än den vi tjatar om. Den man inte sätter på sig själv, den man får tilldelad vare sig man vill eller inte. Jag har aldrig utsatt mig själv för den pressen, jag vet inte om jag borde göra det heller. Men jag borde definitivt leva vidare i min mormors exempel.

När man tar saker för givet förlorar man glädjen de ger. Hon är nog den ödmjukaste och mest givmilda personen jag känner. Det verkar närmast som om hon inte ser någonting som sitt eget, allt är till för att dela med sig av. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ingenting vad jag kan se, det är det som är så vackert. Så vill jag åldras, i ödmjukhet, givmildhet och kärlek.

Fever, fever leave my heart alone

Varför kan man inte få vara ordentligt sjuk i 1-2 dagar, helt sängliggande och utslagen, för att sedan tillfriskna på riktigt. Istället för att vara småförkyld i flera veckor, det frågade jag mig i måndags. Det började bli riktigt störande att inte kunna träna ordentligt nu när vädret för en gångs skull bjöd upp till dans.

Tji fick jag. Feber och riktig förkylning came my way och nu är man helt isolerad i sin lägenhet med absolut ingenting att göra. Påminner mig om att det aldrig är en bra sak att vara ordentligt sjuk. Jag borde lyssnat på min husgud Tomas Andersson Wij och hans sång '...och den som vandrar':

På en pub i London träffa jag en kyrkans man.
Han sa tänk på vad du ber om och begär,
det kan hända att du får det.

I'm blue (da ba dee)

Jaha, då har jag också, likt resten av jordens invånare sett filmen om de blå varelserna från planeten med alla träden på. Vi pratar om Avatar, om det osannolikt nog finns fler än jag som inte sett den ännu. Intrycket efteråt kan nog summeras lite som inlägget startar: "Jaha".

Filmen är sensationellt häftig med specialeffekter, animeringar och 3D-effekter. Men dialogen? Herre min skapare vad hände med dialogen? James Cameron har väl inte gjort sig känd som någon vidare finkänslig regissör men man kan trots allt tycka att de kan försöka undvika de absolut mest uppenbara klichéerna.

"Screw this. I didn't sign up for this shit!" - från machobruden i pseudohelikoptern vars i stort sett enda roll i filmen är att verka lite småtuff och slänga ur sig one-liners - blev droppen som fick bägaren att rinna över och jag och min gode vän Victor Berglund började småfnissa i salongen. Efter det gick det inte att koncenterera sig fullt ut på storyn (som givetvis är extremt förutsägbar, men det vill man nästan i en sån här film.) utan att notera klichéregnet.

Machobruden fortsätter i samma stil: "You're not the only one with a gun, Bitch!"

Ett annat minnesvärt ögonblick är när hela hjältegänget flyger i en av pseudohelikoptrarna och den galne muskelgeneralen skjuter efter dom med sitt gevär. Sigourney Weavers karaktär blir träffad i magen och utbrister...

"Oh, crap."

Jag vet inte om jag är ensam om det, men det känns som ett något underväldigande uttryck då man just blivit dödligt skadad av en kula i magen.

Det finns en hel del intressanta element i bakgrundstoryn. Människans kamp mot ekologin. Västmänniskans roll som kolonisatör. Gud som något som finns inom oss, och inom världen. Och den gamla härliga kärlek-över-gränserna intrigen. Men inget av detta lyfts upp till någon vidare intressant nivå utan filmen får utspela ungefär så som man förväntar sig att den skall utspela sig. Även om förväntningarna kanske inte var direkt skyhöga så had jag nog väntat mig en bättre film. När allt kommer omkring får den här filmen knappt godkänt, vilket beror på de oerhört läckra effekterna och de vackra miljöerna. Utan tekniken hade Camerons film knappast räckt till ett godkänt betyg. Men å andra sidan så kanske tekniken är just det som gör att dialogen inte ges något utrymme.

5/10

The Fox went out on a chilly night

Det är dags för filmrekommendation. Om du som läsare umgåtts med mig under de senaste dygnen har du förmodligen redan hört det, men det kan gott nämnas igen.

The Fantastic Mr. Fox är en mycket sevärd film.

En så kallad stop motion-film, tänk Wallace & Gromit fast med dockor istället för lerfigurer, och självaste George Clooney och Meryl Streep i huvudrollerna. Hela härligheten baseras på en saga skriven av Roald Dahl publicerad 1970, där herr Räv flyttar med sin familj till ett nytt område. I området bor tre arga bönder, och herr Räv bestämmer sig för att försöka utföra en rånkupp mot de tre bönderna. Sagt och gjort utför han sin plan, men allt går inte riktigt som det var tänkt.

Filmen är fantastiskt välgjord, rolig och mysig för den som gillar sagoberättelser. Rekommenderas varmt.

8/10

Viking Green City

I dagens GP publiceras ett arkitektförslag på hur Frihamnen skall byggas om. Förslaget har namnet Viking Green City (vilket oerhört dåligt namn!), och ser ut så här. Vad tycks?

Personligen tycker jag lådan ser helt förskräcklig ut. Tvivlar dessutom på att lägenheter i de flashiga husen bakom kommer bli särskilt överkomliga för de som faktiskt behöver bostad.

Get them off our streets!

Hittade en ganska hysterisk blogg idag. Det har diskuterats i Göteborg om kommunens vilda jakt på gatumusikanter, och det finns många personer som menar att det är en förlust för kulturen. Bloggen The Tram Sessions har tagit gatumusiken bort från gatorna och in i... spårvagnarna! Den tillhör en snubbe som helt enkelt låter mer eller mindre kända band och artister spela musik live på Göteborgs spårvagnar. Här finns framföranden av runt 50 olika artister, flertalet av dem faktiskt relativt kända. Gatumusik tagen ett steg till, väl värt ett besök eller två!

Psalmskatter

Det är så mycket fantastiska texter och melodier i den svenska psalmskatten som är okända för mig. Det är synd, men samtidigt får jag se positivt på det hela, det finns mycket att upptäcka! På påskdagen sjöngs i Smyrna en text med följande strof som fastnade i mig.

"Vi tillber inga läror och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud." - Psalm 743 i svenska psalmboken.

Ord som tål att tänkas på för alla oss som vandrar i tro på livets Gud. Det är väldigt enkelt att falla in i tillbedjan till enskilda läror, att envist hålla fast vid sina egna mantran. Men vi tillber inte några mantran, vi tillber Herren, livets Gud. Mångfalden borde förena kyrkan i sin gemensamma tillbedjan, inte tvärtom.

Det gäller att ta seden dit man kommer

Som rubriken lyder verkar detta gälla i allra högsta grad om man är matrecensent. Tänk att det kan vara så språkligt avancerat att uppskatta god mat. Göteborgs-Posten recenserar lyxrestaurangen Thörnströms kök:

"En oerhört vacker presenterad vinägerinkokt röding med pepparrotscrème och forellrom (190:-) toppades av finskurna primörer och sallad. Lätt syrlig fisk och luftig som en vårdag, medan pepparroten och gav karaktär i möte med sältan i romen. Utsökt.

Hav mötte jord med den halstrade havskräftan och kaninkorven i vit bönsoppa med generöst hyvlad svart italiensk tryffel (215:-) Den vita soppan mot den svarta tryffeln gömde den överraskande pigga och syrliga korven, som bröt av mot mustigheten, sältan och sötman i soppan och den lätt bittra tryffeln som gav hela smakpaletten perfekt balans.

Den knaprigt goda skinnstekta torskryggen med surkål, rökta musslor och sidfläsk (265:-) föll i mjälla bitar och ackompanjerade fint mot syran i kålen, sältan i fläsket och den rökta aromen från musslorna, toppat av sältan i romsäcken från pilgrimsmussla. En härligt robust och mustig rätt. En riktig snygging med muskler.

Skira rosmarin- och vitlöksstekta vaktelbröst med en varm och len sellerikaka och mot färskriven selleri och bakade smålökar (235:-) var en högklassig smakkombination. Det möra fågelbröstet mot sötman i kaka och lök, möttes av den aromatiska skyn och den peppriga rotfruktsmaken. Lätt och elegant."

Vad gör väl det när man har Plura Jonsson?

Har snubblat över ett riktigt skönt TV-program på TV8 av alla kanaler. I Mauro och Pluras kök får vi se Mauro Scocco och Plura Jonsson bjuda hem musik- och filmmänniskor på middag hemma hos Plura. De lagar mat i goda vänners lag och Plura står där i bar överkropp och röker. Premiäravsnittet har de besök av inga mindre än Vetlandas stolthet Lena Philipsson samt allas vår Håkan Hellström. Ett lite annorlunda matlagningsprogram där de lyckats få till hela känslan av att bjuda hem folk på middag, det blir lite som en blan dning av matlagningsprogram och intervjuprogram och är faktiskt ganska underhållande. Finns att se på TV8 Play.

Om vishet

'Intelligence is a road that leads nowhere. Wisdom is the true gift of grace.'

I found gold in them there hills

Jag satt och läste om Tomas Andersson Wijs senaste platta Spår för ett par dagar sen. Den är lite som hans skivor brukar vara, den fastnar inte direkt, men landar säkert stadigare än mycket annat.

Hur som helst så läste jag att den var producerad av Tobias Fröberg. Vem är det, tänker ni då. Det tänkte jag med. Killen finns inte på Wikipedia, men han har trots detta åstadkommit i alla fall två mycket lovande skivor som finns på allas vårt Spotify. Spana in dem här! Väl värda både en och två genomlyssningar!

The Lord moves in mysterious ways

Vi människor gillar att attribuera egenskaper till vår skapare jag inte alls är säker på att han besitter. Ett exempel på detta är genusfrågan, är Gud kvinnlig eller manlig? Kulturhistoriskt sett verkar han vara manlig och det hänger i allra högsta grad med tills idag. Min uppfattning är att han (det är mest praktiskt att säga han) är båda och inget, Gud är, som han (!) själv skulle uttryckt det.

Men det finns fler sådana här dilemman. Hur ser Gud ut? Hur lång är en dag i Guds perspektiv? Talar Gud till oss, och isåfall på vilket språk? Talar Gud överhuvudtaget mänskliga språk, eller enbart andliga språk?

Jag funderade idag på hur Gud kan välja att inte agera med sin allmakt i vissa situationer. Ett barn som rycks bort alldeles för tidigt. En naturkatastrof eller ett rasande inbördeskrig. Vi känner alla till situationer som är rakt igenom onda. Varför väljer Gud att inte göra någonting i vissa situationer, trots att det i allra högst grad verkar krävas. En fråga som dök upp är om Gud överhuvudtaget väljer. Är valet enbart ett mänskligt kval som vi väljer att attribuera även till Gud? Det vore på ett sätt tröstande att vara viss om att Gud inte väljer bort mina problem av bestämda anledningar, utan snarare att jag inte kan förstå hans vägar.

Det talas en del i bibeln om hur Herren har utvalt personer, platser och folk i olika sammanhang. Men jag är lite osäker på om jag vill se det som samma sak som att välja mellan aktion och inte aktion. Finns här händelsevis någon av mina hebreiska/grekiska vänner som vill inflika? Hur fungerar ordet välja och utvald i bibeln?

Kärleksförklaring

Det regnar ute. Göteborgarnas ansikten är lika grå som himlen ovanför och spårvagnarna är lite mindre sena. Allt är som vanligt igen, som det borde vara i mars. Efter en drömsk vinter med idel solsken idel snöstorm har Göteborg återigen slagit sig till ro i två till fyra plusgrader och övervägande molnigt. Vardagens tristess har tagit kommandot och styr tillvaron med järnhand.

Men dra mig baklänges jag älskar den här staden ändå. Jag älskar att den är så liten att man knappt kan gå en minut på stan utan att stöta på någon man känner. Jag älskar att den är så stor att man känner att man kan finna allt man behöver. Jag älskar hur den ligger vid Kattegatt, med norra och södra skärgården. Jag älskar Göteborgsmentaliteten, Göteborgshumorn, Göteborgsmusiken och Göteborgsdialekten. Jag älskar de så svårt ifrågasatta spårvagnarna. Jag älskar känslan av förväntan på 11:ans spårvagn mot Saltholmen en sommarlördag, eller på 8:ans spårvagn mot Ullevi inför en fotbollsmatch. Jag älskar Majorna, Haga, Slottskogen, Vasastan, Gullbergskaj, Trädgårdsföreningen, Kungsparken, Kronhusbodarna, Ramberget, Lejontrappan, Skansen Kronan, Saltholmen, Ullevi och Götaplatsen. Jag älskar hur solen går ner i väster över havshorisonten på sommaren, hösten, vintern och våren. Jag älskar hur uteserveringarna gör Avenyn hälften så bred på vårkanten. Jag älskar A-lagarna, Askimsborna, Volvoarbetarna, Spårvagnschafförerna, Faktumförsäljarna, Gatumusikanterna, Chalmeristerna och Gatukökstanterna. Jag älskar Frölunda Hockey, IFK Göteborg, Christian Olsson, Håkan Hellström, Glenn Hysén, Arne Hegerfors, Marcus Birro, Lasse Brandeby, Ingvar Oldsberg, Leif "Loket" Olsson och alla andra härliga människor.

När allt kommer omkring gör den där grå vardagen inte någon skillnad alls. Det är nämligen inte den som bestämmer över vår stad, det gör vi. Vi kommer aldrig bli grå, inte ens när regnet flyger horisontellt mot ansiktet, när papperskorgarna är fyllda av trasiga paraplyer eller när solen inte synts till på veckor.

För vi är från Göteborg, och vi åker aldrig hem med sorg.