Postcards from far away, Pt. 6

Utlovade lite tätare inlägg i en svag stund. Det blev inte så, trots god tillgång till internet, jag får skylla på någon slags bergsbestigarbaksmälla. Nåväl, här kommer en rapport om den senaste veckans bravader.

Vi avslutade hela vandringen med ett gryningsbesök till utkikspunkten Poon Hill, ca 3200m. Att se solen gå upp över Himalaya fick bli något av ett avsked till denna fantastiska plats på jorden. Himalaya svarade genom att bjuda oss på en nedstigning till Naya Pul på nära 1900m och bl.a. en trappa med 3300 trappsteg. Knäna har sällan mått sämre än efter en sådan strapats.

När vandringen var över nådde vi så i alla fall Nepals näst största stad, Pokhara. En i alla avseenden annorlunda stad jämfört med Kathmandu. Här råder avslappning och laid-back attityd snarare än den storstadshets som mötte oss längre österut. En perfekt plats att vila ut på efter en lång vandring med andra ord. Vi njöt av god mat, långa sovmornar, och en långfilm. Tillvaron blev dock lite för slapp efter ett tag så vi bestämde oss för att lägga till ett mål på resan som från början inte var planerat.

Vi begav oss till Chitwan National Park, Nepals första och största nationalpark. Ett om möjligt ännu mer relaxat ställe än Pokhara. Vi hade dock bara 1.5 dygn på oss, så det gällde att utnyttja tiden. Vi inledde med en elefantsafari kvällen när vi kom dit. Guiderna sa att det fanns goda chanser att se Chitwans berömda population av indiska noshörningar på nära håll. Vi fick tyvärr inte se några noshörningar, men väl ett par solande krokodiler, rådjur och vildsvin, och allt detta från den skumpiga ryggen av en elefant, inte dåligt det! När vi kom tillbaks till lägret visade det sig dock att det stod tre noshörningar och betade bara några 100 m från vår bungalow! Mörkret hade lagt sig så sikten var begränsad, men visst anade man de stora kolosserna ute i gräset.

Den andra dan tog vi en sovmorgon efter att ha fått i oss någon kass mat under bussresan från Pokhara, för att sedan ge oss ut på en kanotfärd längs Rapti River. Vi fick se en rad spännande fåglar, och paddlade endast ett par meter från en krokodil! När vi så småningom landade på andra sidan flodbanken efter ca 1 timma ledde oss våra fantastiskt duktiga guider Harka och Bapta på en 3 timmar lång promenad genom djungeln tillbaks till hotellet. Att vandra genom djungeln som bevisligen huserar både noshörning, björn, leopard och den nästan mytiska bengaliska tigern var både spännande och läskigt! Efter bara cirka 15-20 minuter hörde Harka ett grymtande ljud från andra sidan av en bäck, och visst, där var en noshörning! Bara ett par meter ifrån oss. Harka satte fart i full galopp mot den och Victor hängde på. Tyvärr var jag ganska dålig i magen efter matproblemen, så min kondition räckte inte för att springa ikapp den. Jag fick en glimt, Harka och Victor fick en desto större. Vandringen fortsatte sedan och vi såg bl.a. en stor familj Langur-apor klättra runt i ett stort träd, samt ett par vildsvin korsa vår väg. Harka visade även klomärken på ett träd som sägs vara revirmarkeringar av tigrar. Tyvärr (lyckligtvis?) för vår del stötte vi aldrig på några tigrar, det hade verkligen varit något att skriva hem om!

Efter dessa safariexkursioner till Nepals södra djungelland tog vi nästa morgon en buss mot den indiska gränsen, och efter en jeepresa på cirka 10 timmar hittade vi till slut ett hotell mitt i gamla stan i Varanasi, hinduernas heligaste stad. Varanasi beskrivs av många som en av de mest hysteriska platserna på jorden, jag skriver detta på morgonen den 6:e december, och vi har precis blivit väckta av ett lokalt brassband. Kanske inte vad jag väntade mig av Varanasi, men det är å andra sidan så den här staden lär fungera, den är sällan vad man väntar sig.