måndag 10 augusti 2009

This is my future

Varje anständig bloggare med sportintresse har ett premier league tips. Without further ado, här kommer mitt!

1. Liverpool
2. Chelsea
3. Man Utd
4. Arsenal
5. Everton
6. Tottenham
7. Aston Villa
8. Man City
9. Wigan
10. Fulham
11. Portsmouth
12. West Ham
13. Stoke
14. Bolton
15. Sunderland
16. Birmingham
17. Blackburn
------------------------------------------------
18. Wolves
19. Burnley
20. Hull

Kommentarer: Eftersom jag ogillar både Man Utd och Chelsea måste jag tippa Liverpool som etta, av de stora lagen är de det lag jag har mest sympatier för. Arsenal har inte mycket att komma med i år heller och är närmare gänget under än trion i topp. Hull överträffade sig själva förra hösten och efter årets säsong lär livet återgå till det vanliga i Kingston-upon-Hull, vilket tyvärr inte är särskilt mycket att skriva hem om. Vad gäller gänget under toppen blir det spännande att se vilka som kommer ut on top. Får Spurs en bättre start? Får Villa en bättre avslutning? Klarar City av att bygga ihop ett lag av alla sina pengar? Kan Everton klara av att prestera trots att de har de näst fulaste dräkterna i Premier League?

Horribel design med den vita haklappen. Denna tröja räddas dock undan den skamfulla sista platsen av Boltons "mästerverk". I give you; den i särklass fulaste tröjan i Premier League 09-10.

The blog has not moved on (yet)

Det har varit lite tyst här för ett tag, jag har inte haft något vettigt att skirva om, men nu ger jag eventuella läsare en ny bokrecension. Jag har nämligen nyligen läst ut första delen i Stephen King's serie The Dark Tower. Boken heter The Gunslinger och publicerades ursprungligen 19 Juni 1982. Detta är för övrigt Hennes Majestät Prinsessan Madeleines födelsedag, vilket inte har någonting alls med saken att göra, men jag är en stor supporter av obskyra fakta.

I boken introduceras vi till en värld som påminner mycket om vår egen, det kan vara i en avlägsen framtid, Huvudpersonen nämner gång på gång att "The world has moved on". Stephen King är känd som surrealistisk skräckförfattare och visst känns det att han gillar det bisarra även i denna roman. Vi följer en Gunslinger (någon slags postmodern cowboy) vid namn Roland Deschain på hans jakt efter sin ärkenemesis The Man in Black. Romanen är löst baserad på dikten Childe Roland of the Dark Tower Came av den viktorianska poeten Robert Browning.

Stephen King lyckas måla upp ett surrealistiskt landskap som ger mig bilder av den amerikanska västern blandat med en värld drabbad av atomkrig. Människorna omkring honom minns inte mycket från den värld som gått förbi, trots detta hörs t.ex. Beatles Hey Jude spelas i baren i staden Hull när Roland dyker upp. Hela tiden dyker dessa små spår av dåtiden upp vilket göra hela scenariot lite skrämmande.

Stephen introducerar i denna roman Roland genom ett antal flashbacks till hans uppväxt då vi får reda på hur han kom att uppnå titeln som Gunslinger. Hans långsiktiga mål är att finna The Dark Tower, en mystisk plats som genom berättelsen förblir odefinierad. Är det en byggnad, eller mer någon slags abstrakt plats han söker? Boken kanske inte bjuder på gastkramande spänning eller bråddjupa moraliska/filosofiska frågor (även om sådana försök görs, med hyfsat resultat) men den målar upp ett fantastiskt medryckande scenario. Det är på något sätt en sådan roman som aldrig kan göra sig tillräckligt bra på film, den kräver att fantasin får arbeta helt fritt.

Romanen är den första i en serie av 7 böcker där vi följer The Gunslinger och jag ser fram emot att fortsätta följa Roland Deschains resa genom den ödelagda världen.

Jag ger den 7/10 med förutsättningar för att stiga mer om resten av serien håller samma klass. De andra recensioner jag läst talar om att The Gunslinger växer ju mer av serien man tar del av, då man tydligare förstår de beslut Roland tar.

söndag 2 augusti 2009

Hade Lasse Åberg vart död hade han roterat i sin grav

Jag har hört personer jämföra Peter Magnussons Sommaren Med Göran med Lasse Åbergs Sällskapsresanserie. Det är verkligen ingen snäll jämförelse mot Magnussons film. Jag hade läst lite halvpositiva recensioner om att detta inte var en komedi som alla andra svenska komedier. Oj vad jag bedrog mig.


Peter spelar en kille från Stockholms innerstad som är sådär pinsam och klantig som folk omöjligt kan vara. Skillnaden från hans karaktär Göran och Lasse Åbergs Stig Helmer är att Stig Helmer gör ett så mycket mer gulligt intryck. Han är så oskyldig i sin klantighet att man gillar honom. Göran framstår mest som en intelligensbefriad 30-årskrisande stadsbo. Humorn duggar tätt och det mesta är väldigt väntat. Ann gifter sig med en person som heter Alexander Ahl, och räck upp handen alla ni som inte såg vad som komma skulle när prästen proklamerade dem ett äkta par. Och sen det här med karaktären Grynets tics (hon får plötsliga ryck och harklar sig kraftigt lite då och då). Jag förstår ingenting. Är det roligt? Uppenbarligen, eftersom alla i salongen skrattar utom jag.

Filmen verkar lida lite av någon slags ambivalens. Vill den vara en svensk gullig sommarkomedi eller en utflippad amerikanske vulgokomedi? Den skjuter mot båda tavlorna och träffar någonstans mitt i mellan. Till saken skall sägas att jag aldrig riktigt gillat Peter Magnusson, jag har sett honom som en person som lever på att bygga sin humor på andra människor (kungafamiljen, stureplansstekare, osv.). Denna filmen bekräftar min uppfattning av att det han skapar helt och hållet själv blir ganska tafatt.

Kortfattat så är Sommaren Med Göran inte mycket mer än en lite vulgärare version av Göta Kanal. Ni som vet vad jag tycker om Göta Kanal vet att det inte är ett särskilt bra betyg.

2/10

U2 - Quantified

Här har ni min redogörelse för låtarna var och en för sig, alla betyg står i relation till denna konserten och inget annat. Det blir alldeles för rörigt att jämföra den med andra konserter då en arenakonsert av detta slaget berör på så många olika sätt (musikaliskt, känslomässigt, visuellt, etc.). Fortsätter på min tiogradiga skala eftersom jag fullständigt avskyr den intetsägande femgradiga skalan.

Breathe
En av de låtar som gör senaste plattan No Line On The Horizon till en hygglig platta, som konsertöppnare tycker jag dock inte den är någon jättehöjdare, varför inte fortsätta med Vertigo från förra turnén? Trots det är det ändå lite häftigt att inleda med ett trumsolo av Larry Mullen Jr. pluspoäng för det.
5/10

No Line On The Horizon
Konserten har inte riktigt börjat än och det känns. Ytterligare en ny låt och få personer sjunger med. Bono lyckas inte riktigt få igång publiken. Det känns som att hela Ullevi väntar på vad som komma skall.
4/10

Get On Your Boots
Låten som skulle bli 2009 års version av partyröjaren Vertigo känns precis som på skivan bara brötig. Sångmelodin är allt annat än bra och låten drunkar i sig själv.
2/10

Magnificent
Nu börjar det på allvar känns det som. The Edge har trampat igång delayet och Bono rör sig upp i sina höga register. Det här är en låt som kommer finnas med även på framtida turnéer.
6/10

Beautiful Day
Beautiful Day-introt bubblar igång, och det blir ett faktum. Festen är igång. Publiken sjunger med när den första ordentliga hiten ekar ut över arenan.
7/10

Mysterious Ways
Fantastiskt att höra den gamla hiten från Achtung Baby på konsert, en av låtarna jag saknade på förra spelningen. Publiken är med på noterna och alla håller nog med om att det här är definitivt mer än 'all right'. Refrängen svänger loss Ullevi ordentligt när Bono får hela arenan att vifta på armarna i takt.
9/10

One
Telefonerna har ersatt dåtidens tändare. Jag har aldrig varit på en riktig 'tändar-viftar-konsert' men det här är svårslaget. Hela Ullevi lyser upp som en stjärnhimmel till tonerna av den fantastiska balladen One.
9/10

Until The End Of The World
Ytterligare en låt från Achtung Baby, det har aldrig varit någon av mina favoriter, men den gör sitt jobb. Helt klart ett steg ner från de tidigare två låtarna dock.
6/10

Desire
The Edge på akustisk gitarr och Bono vrålar ut sitt begär över Göteborg. Hela Ullevi vrålar ikapp för att överrösta honom. Magnifik allsång. Och munspelssolo av Bono, bara en sån sak. Låten avslutas med en liten hyllning till MJ via ett par rader av Don't Stop 'til You Get Enough.
8/10

Stuck In A Moment You Can't Get Out Of
The Edge fortsätter på aktustisk gitarr och bidrar med falsettsång när han och Bono sjunger denna smäckra ballad som duett. Det är fantastiskt vackert
8/10

Unknown Caller
En låt från den nya plattan, inte särskilt inspelad hos publiken och de märks, alla tar en välbehövlig paus inför vad som komma skall.
4/10

The Unforgettable Fire
Wow! Väldigt oväntat låtval och en av de bästa låtarna från en skiva som tillhör mina personliga favoriter! Episk.
8/10

City Of Blinding Lights
En riktig arenarockare a.la. U2. Den når dock inte samma kosmiska höjder som förra gången. Scenbygget senast var nästan byggt för att användas maximalt till denna låten. Nu förblir den mest imponerande musikaliskt, vilket ändå räcker ganska långt.
7/10

Vertigo
Varför, åh varför kommer den nu? Det är med den här energin U2 borde kicka igång alla sina konserter. Publiken tänder till direkt och ståplats hoppar frenetiskt
8/10

I'll Go Crazy If I Don't Go Crazy Tonight
En av de bättre låtarna på den nya plattan. Tyvärr har de fått för sig att göra någon slags dansremix av den på konserten vilket fullständigt förminskar den. Det är kul med band som klär sina låtar i nya kläder på konserter, men det här är tyvärr ett väldigt misslyckat försök.
1/10

Sunday Bloody Sunday
Sådär ja. Back on top. U2 sticker ut hakan och klär hela Ullevi i grönt och gör Sunday Bloody Sunday till den 'rebel song' Bono hela tiden hävdat att den inte är. En hyllning till offren för presidentvalet i Iran. Vackert och samtidigt kraftfullt.
8/10

Pride (In The Name Of Love) / MLK
Nu är vi på väg ut i atmosfären igen. The Edge kickar igång mästerverket från The Unforgettable Fire och därmed hela arenan. Allsången dånar långt efter det att låten är slut och Bono måste tysta ner publiken för att kunna avsluta med några strofer ur bortglömda MLK.
10/10

Walk On
Bandet fortsätter i politikens tecken och dedikerar Walk On till Aung San Suu Kyi, Burmas kvinnliga frihetskämpe. Fint budskap, men låten når inte samma höjder som de riktiga godbitarna.
6/10

Where The Streets Have No Name
The Edge har aldrig ekat lika magiskt som han gör i mästerverket från The Joshua Tree. Och så länge man har The Edge går det nästan inte att misslyckas med den här låten.
9/10

Extranummer:

Ultra Violet (Light My Way)
Mycket låtar från Achtung Baby, och även detta är en låt som få kan sjunga med i. Bono är klädd i någon slags självlysande dräkt och gör det bra när den stora scenen sakta sjunker ner mot bandet.
7/10

With Or Without You
Detta är vad alla har väntat på. Publiken och Bono sjunger ikapp och låten vill aldrig ta slut. Helt klart en av U2s bästa låtar, både musik och lyrikmässigt. Magiskt
10/10

Moment Of Surrender
Bästa låten från nya skivan visar att det går att trollbinda en arena även om publiken inte helt kan texten. Mobiltelefonerna lyser upp arenan återigen och Bono sjunger ut i denna vackra ballad. Låten avslutar på ett härligt sätt, ett moment of surrender. Och härmed kapitulerar jag mycket riktigt inför U2. Få band klarar av att förtrolla en stor arena på detta sätt.
9/10

lördag 1 augusti 2009

Get Up, Stand Up

Precis hemkommen från U2 på Ullevi. Och visst var det precis som man hade förväntat sig. Helt otroligt, spektakulärt, svulstigt och jättestort i alla avseenden. Jag tycker alltid att det är så svårt att bedöma sådana här konserter kritiskt så det blir inget betyg på den, inte nu i alla fall. Den snabba analysen är att de överraskande inte spelade I Still haven't Found What I'm Looking For, men däremot bjöd på andra ess så som Desire och The Unforgettable Fire.

Annars vill jag bara kvickt konstatera att detta definitivt är första och sista gången jag går på arenakonsert på sittplats. Hamnade framför ett gäng gnälliga kärringar (ursäkta uttrycket) som hela tiden bad mig sätta mig ner. Det är inte Göteborgssymfonikerna vi tittar på, det är astronomiskt stora, häpnadsväckande U2. Då står man upp oavsett var man befinner sig, precis som alla andra på Ullevi, utom just de två stjärnorna som råkade sitta bakom mig. Jag är uppenbarligen fortfarande för ung för sittplats, och det är jag glad för.

Återkommer med mer rapportering från konserten i helgen, när intrycken svalnat.