Postcards from far away, pt. 9

Long time no see.

Indierna är verkligen usla på att ha internet tillgängligt på hotel. Har de trådlöst internet så är det ett mirakel, och då kostar det en mindre förmögenhet. Nåväl, här kommer en liten rapport om vad som hänt den senaste tiden.

Vi anlände till Delhi den 15e December om jag minns rätt, efter en riktigt usel bussresa från Amritsar. Väl framme I Delhi slog vi oss ner I en lite turistig del av stan vid namn Paharganj, mitt emellan New Delhi och Old Delhi. Mina förväntningar på Delhi som stad var ganska höga innan vi anlände, och jag hade förhoppningar om att få se en riktig storstad. Jag har aldrig tidigare varit I en riktigt stor världsmetropol. Och visst är det en riktigt stor stad Delhi, med enorma avstånd mellan allting, men en förvånansvärt fräsch tunnelbana (tänk Sthlms t-bana). Men de riktigt flashiga kvarteren, affärsskyskraporna, lyxområdena har lyst med sin frånvaro. Delhi ser helt enkelt ut som en jättestor urtypisk indisk stad, kanske inte så konstigt, men en liten besvikelse blev det ändå.

Vi hann med en endagstripp till Agra också. Vi såg det röda mughal-fortet och ett antal olika hantverkare, men huvudmålet var naturligtvis Taj Mahal. Ett mästerligt byggnadsverk som verkligen inte gör sig nog på kort. Den är så ofantligt stor och vacker, speciellt I solnedgången att man nästan tappar fattningen. Efter att solen gått ner blev det dock bade mörkt och kallt så vi satte oss på ett tåg tillbaka till Delhi.

Victor åkte till Hong Kong den 16:e, trodde han. Det visade sig nämligen på flygplatsen at han bokat sina biljetter för Januari istället för December… Lyckligtvis mötte han trevlig personal på flygplatsen och fick boka om sin biljett till den 17:e. Själv spenderade jag en dag ensam I den stora staden innan Joel och Julia anlände till Delhi. Innan resten av släkten Kuhlin anlände hann vi med att kika på Delhis zoo, vilket kan ha varit bland de sämsta zoon jag någonsin sett. Vi såg tigerburen, björnburen, lejonburen, noshörningsburen, mungoburen, jaguarburen, sloth bearburen och panterburen. Djuren var dock lika frånvarande som Victor 5 minuter efter han vaknat. De hade dock en enastående samling olika hjortar och rådjur, det skall sagas, men det var inte riktigt de djuren vi åkte dit för att se.

Sen började en något mer social del av resan, julen och dagarna kring den spenderades nämligen med stora delar av familjen Kuhlin. Ett oerhört trevligt och gästvänligt sällskap. De sista dagarna I Delhi (själv spenderade jag hela 8 dagar där, kanske något för många) kikade vi på olika sevärdheter, framförallt rester av den gamla brittiska imperialtiden.

Sedan bar det av mot en betydligt mindre stad; julen skulle nämligen spendera I den lilla staden Pushkar I Rajastan. Pushkar var en fantastiskt skön kontrast till ofantliga Delhi. Med sina 14,000 invånare, nästan bilfria gator och sin enkla stil (hela staden är helt vegetarisk t.ex.) var det väldigt skönt att vila ut några dagar. Men hur skulle julmiddagen bli av I en vegetarisk stad? Detta problemet löstes av Jenny och Josef Kuhlin som gav sig ut och lyckades boka en praktmiddag med bade lamm och kyckling åt hela sällskapet på en 5-stjärnig resort strax utanför staden. Tack vare detta läget hade de möjlighet att servera oss kötträtter, vad vore julen annars? Efter att ha vilat ut, vunnit en pepparkvarn I julklappsleken, vandrat upp på ett lokalt berg och käkat chana masala på märkliga restaurangen Pink Floyd Café skulle vi sedan resa mot indienvistelsens sista mål: Jaipur.

Till vårt stora förtret upptäckte vi dock att järnvägsarbetarna har gått på strejk, detta betyder att vårt tåg från Ajmer till Jaipur blivit inställt. Inte mycket att göra åt, lyckligtvis gick bussarna I skytteltrafik, så efter 3 timmar buss kom vi fram till Jaipur iallafall.

Väl I Jaipur marker vi att man börjar bli lite matt på Indien. Det är så intensivt varje dag att man snart inte klarar av det här livet längre. Jag, Julia och Agneta åkte på dagen till ett gammalt fort utanför Jaipur och turistade, medans Victor, Joel och Sture stannade på hotellet och tog det lugnt. Dagen vid skrivandets stund har vi traskat runt I gamla stan på den största bazaar jag någonsin sett, handlat lite indiska prylar, och kikat på ett 400 år gammalt observatorium. Vi hoppas nu på att strejken skall vara över imorgon så vi kan ta oss till Delhi innan flyget går. Annars får vi ta buss dit med, vilket inte alltid är en höjdare I indien…

Här näst på resan väntar en stor kontrast, från Delhi flyger vi till det stenrika arabemiratet Dubai. Hur det blir, får vi ta I nästa inlägg. Tack och hej från Indien!

Postcards from far away, pt. 8

Kort uppdatering i fotografisk form.

Meer Ghat, Varanasi.

World Peace Stupa, Dehra Dun.

Golden Temple, Amritsar.

Red Fort, Agra.

Taj Mahal, Agra.

Postcards from far away, pt. 7

Oj, nu är det mycket att skriva om, Indien är minsann inget dåligt land. Vi har varit här i 9 dagar nu och hunnit uppleva många av de saker folk talar om. Tågresor, fantastisk mat, förfärlig mat, intensiava gatuförsäljare och förseningar.

Om jag skall försöka ta och börja någonstans så satte vi oss i en jeep vid den nepalesiska gränsen för att åka till Varanasi, en av hinduernas heligaste vallfärdsorter. Många personer som varit där beskriver det som den galnaste platsen på jorden, men det som väntade oss när i kom fram kl. 02.00 var något annat. Lugnt som en filbunke och knappt en bil någonstans. Vi sprang in i en av de trånga gränderna av gamla stan i Varanasi och letade upp ett hotell med lediga rum, vi fick dock stå och banka på dörren ett bra tag innan vi kom in. Vi spenderade drygt två och ett halvt dygn i Varanasi, i stort sett hela tiden i gamla stan. Trappor, så kallade Ghats, leder ner till Ganges dit hinduer från hela världen vallfärdar för att tvätta sig i den heliga (och fruktansvärt smutsiga) floden. Vissa ghats har speciella ändamål, t.ex. Manikarnika Ghat där de dagligen kremerar runt 200-300 personer mitt på ljusa dan. Det är svårt att förhålla sig till, och faktiskt ganska obehagligt om du frågar mig. Lägg till det att gatuförsäljarna säljer allt från ballonger till knark så har du Varanasi. Sista dagen tog vi en morgontur med kanot längs Ganges och kikade på Varanasi i soluppgången. Väldigt vackert att se solen stiga över alla gamla tempel och se hinduer som utför morgonritualen ’puja’.

Vad som inte var lika vackert var att under den sista dagen vi spenderade i Varanasi hördes en hög smäll från vårt hotellrum. Det visade sig ganska snabbt att det var en bomb, ett terrorattentat. Bomben smällde mitt under en religiös ceremoni som beskådas av tusentals människor, flertalet turister. Rykten spreds med olika information, den slutgiltiga rapporteringen säger dock att ett spädbarn omkom och uppemot 40 personer skadades. Bomben skall ha varit en hämnd från Indiska Mujahedeen efter att en moské förstörts för ett antal år sen. Vi är i alla fall oskadda från händelsen och rörde oss vidare från Varanasi på natten…trodde vi.

Vi fick nämligen uppleva vår första dos av indiska förseningar. Tåget som skulle gå 01.55 gick inte förrän 09.30, en försening på drygt 7,5 timmar. Sagt och gjort, det var inte mycket annat att göra än att spendera ett dygn på Varanasis tågstation.
Tåget kom till slut i alla fall och tog oss till Dehra Dun, en stad norr om Delhi där vi träffade Joel och Julia Kuhlin, två vänner som jobbar som lärare på ett bibelcollege sen tidigt i höstas. Det var riktigt skönt att hänga med personer som man känner sen tidigare. Efter ett par goda middagar (maten på Doon Bible College var fantastisk!), det legendariska bönspelet, lite kul indisk shopping, och en kik på världens högsta stupa lämnade vi Doon för att åka till Amritsar.

Amritsar är en annan helig vallfärdsort, denna gången för sikherna. Snubbarna med skägg, turban och kniv. Här finns bl.a. annat ett gyllene tempel som uppfördes på 1600-talet. En magnifik byggnad där det satt fullt av mediterande sikher som lyssnade till någon slags sikhisk version av ett lovsångsband som spelade trummor och melodica. Det är svårt att beskriva sådana byggnader i ord, de är så komplext vackra och liknar ingenting som finns i vår svenska arkitektkultur. Kåken ska dessutom vart klädd i 750kg rent guld. Snart kanske det kommer ett par bilder.

En annan kul attraktion i Amritsar var den Indiska-Pakistanska gränsen. Den har beskrivits som Asiens svar på berlinmuren och består som de allra flesta gränsstationer av ett högt stängsel med en stor grind. Skillnaden är att runt denna gränsstation har båda sidor byggt up stora läktare, likt en fotbollsarena. Varje kväll när gränsen stängs tävlar de båda gränsvaktsstyrkorna i att marschera på det pampigaste sättet samtidigt som tusentals människor hejar på. Ett oerhört märkligt spektakel, förmodligen något av det konstigaste jag upplevt. Vi satt på en liten hedersläktare bredvid eftersom vi var turister, medans tusentals indier gapade för full hals: Hindustan! Barat Mathagir! (stavningen kan jag inte, men det betyder Mother India). I mångt och mycket likt finnkampen, fast i militärmarsch.
Amritsar bjöd även det på lite indisk shopping, jag lyckades för första gången hitta ett par smala jeans (de har groteskt stora byxor här) men endast då jag avvikt mot damavdelningen!

Just nu har vi anlänt i Delhi där jag kommer spendera ganska lång tid, så jag hoppas kunna bekanta mig rejält med den här stan. Mer om det i nästa inlägg, Namaste!

.ps. Om ni vill se bilder från vistelsen i Nepal så finns det ett Facebook-album tillgängligt på min profil om man ägnar sig åt sådant. .ds.

Viktig upplysning

Det smällde en bomb i närheten, smällen hördes högt vid vårt hotell. Enligt inledande rapporter skall minst 20 personer vara skadade. Vi är oskadda, och åker som tur var härifrån om 6 timmar. Läser/hör ni om det behöver ni inte vara oroliga för oss i alla fall.

Postcards from far away, Pt. 6

Utlovade lite tätare inlägg i en svag stund. Det blev inte så, trots god tillgång till internet, jag får skylla på någon slags bergsbestigarbaksmälla. Nåväl, här kommer en rapport om den senaste veckans bravader.

Vi avslutade hela vandringen med ett gryningsbesök till utkikspunkten Poon Hill, ca 3200m. Att se solen gå upp över Himalaya fick bli något av ett avsked till denna fantastiska plats på jorden. Himalaya svarade genom att bjuda oss på en nedstigning till Naya Pul på nära 1900m och bl.a. en trappa med 3300 trappsteg. Knäna har sällan mått sämre än efter en sådan strapats.

När vandringen var över nådde vi så i alla fall Nepals näst största stad, Pokhara. En i alla avseenden annorlunda stad jämfört med Kathmandu. Här råder avslappning och laid-back attityd snarare än den storstadshets som mötte oss längre österut. En perfekt plats att vila ut på efter en lång vandring med andra ord. Vi njöt av god mat, långa sovmornar, och en långfilm. Tillvaron blev dock lite för slapp efter ett tag så vi bestämde oss för att lägga till ett mål på resan som från början inte var planerat.

Vi begav oss till Chitwan National Park, Nepals första och största nationalpark. Ett om möjligt ännu mer relaxat ställe än Pokhara. Vi hade dock bara 1.5 dygn på oss, så det gällde att utnyttja tiden. Vi inledde med en elefantsafari kvällen när vi kom dit. Guiderna sa att det fanns goda chanser att se Chitwans berömda population av indiska noshörningar på nära håll. Vi fick tyvärr inte se några noshörningar, men väl ett par solande krokodiler, rådjur och vildsvin, och allt detta från den skumpiga ryggen av en elefant, inte dåligt det! När vi kom tillbaks till lägret visade det sig dock att det stod tre noshörningar och betade bara några 100 m från vår bungalow! Mörkret hade lagt sig så sikten var begränsad, men visst anade man de stora kolosserna ute i gräset.

Den andra dan tog vi en sovmorgon efter att ha fått i oss någon kass mat under bussresan från Pokhara, för att sedan ge oss ut på en kanotfärd längs Rapti River. Vi fick se en rad spännande fåglar, och paddlade endast ett par meter från en krokodil! När vi så småningom landade på andra sidan flodbanken efter ca 1 timma ledde oss våra fantastiskt duktiga guider Harka och Bapta på en 3 timmar lång promenad genom djungeln tillbaks till hotellet. Att vandra genom djungeln som bevisligen huserar både noshörning, björn, leopard och den nästan mytiska bengaliska tigern var både spännande och läskigt! Efter bara cirka 15-20 minuter hörde Harka ett grymtande ljud från andra sidan av en bäck, och visst, där var en noshörning! Bara ett par meter ifrån oss. Harka satte fart i full galopp mot den och Victor hängde på. Tyvärr var jag ganska dålig i magen efter matproblemen, så min kondition räckte inte för att springa ikapp den. Jag fick en glimt, Harka och Victor fick en desto större. Vandringen fortsatte sedan och vi såg bl.a. en stor familj Langur-apor klättra runt i ett stort träd, samt ett par vildsvin korsa vår väg. Harka visade även klomärken på ett träd som sägs vara revirmarkeringar av tigrar. Tyvärr (lyckligtvis?) för vår del stötte vi aldrig på några tigrar, det hade verkligen varit något att skriva hem om!

Efter dessa safariexkursioner till Nepals södra djungelland tog vi nästa morgon en buss mot den indiska gränsen, och efter en jeepresa på cirka 10 timmar hittade vi till slut ett hotell mitt i gamla stan i Varanasi, hinduernas heligaste stad. Varanasi beskrivs av många som en av de mest hysteriska platserna på jorden, jag skriver detta på morgonen den 6:e december, och vi har precis blivit väckta av ett lokalt brassband. Kanske inte vad jag väntade mig av Varanasi, men det är å andra sidan så den här staden lär fungera, den är sällan vad man väntar sig.