Kungen Är Död (?)

De som känner mig vet att jag på ett mycket irrationellt sätt vurmar för monarkin. Jag gillar dem helt enkelt. Jag gillar att vi haft kungar i Sverige i 1000 år. Jag gillar att de beter sig lite märkligt. Jag gillar att de på något sätt är som alla andra, fast ändå inte. Är inte Carl-Gustaf på något märkligt sätt en mer verklig representant för folket än t.ex. Fredrik Reinfeldt?

Men nu har han ju vad det verkar trampat rejält i klaveret. Två saker slår mig direkt med den här intervjun:

För det första, det är inte en intervju. Det liknar mer något man ser i ett slutet rum med spegelfönster mot slutet av en Beck-film. Det skulle vara lite kul om TT istället hade rubriksatt det hela: "TTs Tomas Bengtsson har hört hans majestät konungen angående Lettströmuppgifterna.".

För det andra, det verkar allt mer tydligt att något inte står rätt till i den här affären. Min stackars favoritkung verkar faktiskt ha något att dölja. Jag hoppas att det inte är så, jag gillar ju ändå honom. Men innerst inne känner jag det på mig. Snart är kungen död. Då är det dags för hel-ylle-Victoria att ta över. Det är fantastiskt att hon får ärva tronen som kvinna. Hon blir garanterat en av våra, om inte vår absolut största kvinnliga förebild, som tog sig igenom ätstörningar för att gifta sig med en "man av folket" inför ett jublande Sverige.

Likväl är det en del av mig som alltid kommer sakna kungen. Jag kommer sakna hans tal efter Tsunamikatastrofen. Jag kommer sakna hans tal i Arboga. Jag kommer sakna de obligatoriska intervjuerna med kungen efter att Sverige vunnit ett OS-guld i dubbeltrap. Jag kommer sakna hans lite lätt förvirrade intryck så fort han hamnar framför en kamera, hans sätt att inte riktigt kunna föra sig i sitt sammanhang. Det finns ibland något så oerhört vardagligt och bräckligt i kungen, mitt bland all hövlighet.

Å andra sidan. Jag kan fortfarande hoppas på att det är mediedrevet som får bära hundhuvudet den här gången. Och att vår kung får ett värdigt avslut på sin regeringstid. Det tycker jag han är värd.

Veckans Soundtrack

Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver (2011)

U2 - The Unforgettable Fire (1984)

Ulf Lundell - Den Vassa Eggen (1985)

The Band - Northern Lights - Southern Cross (1975)

Heading For A Breakdown

Sorry för etertystnaden. Men jag har massor med bröte att bry mig om för tillfället. Känns som om jag arbetar mig framåt mot avgrunden den 7:e juni då jag skall presentera mitt ytterst ofärdiga examensarbete.

Jobbat mig igenom två tredjedelar av Roger E Olsons Arminian Theology nu. Det är en ganska tilltalande syn på mycket av de frågor jag har angående frälsning och synd. Återkommer med någon slags sammanfattning när jag är färdig.

Lagt upp en liten lista på bloggar jag läser någorlunda regelbundet här till höger. Ta gärna en titt, det är mycket bra grejer! Och kom gärna med tips på fler.

If I Have Not Love

Det verkar som om Kalla Fakta hade ännu sämre journalistik än jag först befarade. I Frälsningsarméns kommentar till dokumentären visar de sig att Kalla Fakta-redaktionen "wallraffat" (uppgett sig för att vara någon annan för att få fram information) i själavårdande samtal och hävdat sig ha problem med sin sexuella läggning.

Jag är fullt för kritisk granskning av religiösa organisationer och samfund, men det här blir jag riktigt upprörd över. En sån total respektlöshet inte bara mot Frälsningsarmén som samfund, men också mot de individer som utsätts för en sådan mediebehandling. Nåja, inte mer om det. Frälsningsarméns kommentar finner du här.

Anledningen till detta inlägget var nu inte att återigen skriva om Frälsningsarmén/Kalla Fakta, utan snarare för att länka till en bloggpost.

Greg Boyd, pastor i Woodland Hills Church i S.t Paul, Minnesota har på sin blogg skrivit ett inlägg om kristna doktriner och var kärleken får plats bland dem. Ett mycket läsvärt blogginlägg som alltid borde lika som bakgrund i teologiska diskussioner då de riskerar att bli allt för polariserade.

Salt Of The Earth

Ibland undrar jag vad det krävs för att bli undersökande journalist i det här landet. I morse läste jag av någon anledning nätupplagan av tidningen Expressen (vilket jag aldrig gör, bortsett från sportsidorna) och fick se följande artikel:

Frälsningsarmén stänger ute homosexuella: Är en synd.

Nu ska jag inte göra en John Piper här och såga något jag inte sett ännu, men jag måste ändå få lov att undra. Är det här ett avslöjande? Är det vad som krävs för att så sända en dokumentär i Kalla Fakta så kanske jag bör börja spela in redan imorgon. Jag ska ta och se den här dokumentären när den sänds, men är det inte mer kreativt än vad artikeln utger så känns det tämligen tafatt. En whistleblower ang. homosexualitet i kyrkan? Jo det känns ju som ett konstruktivt och nytänkande grepp.

Vad som värre är än den oinspirerade journalistiken är risken att detta återigen undergräver debatten kring homosexualitet i kyrkan. Jag tycker ibland att det inte verkar finnas något intresse från vare sig religiöst eller sekulärt håll att vilja lösa det här problemet. Man verkar från sekulärt håll tycka det är ganska skönt att det finns ett gäng knäppgökar man med lätthet kan lasta på alla möjliga märkliga åsikter, i t.ex. en sådan här dokumentär. Och från konservativ-kristet håll verkar man bara stå och acceptera detta förhållande. Vi är ju världens salt, vi skall vara lite annorlunda.

Hallå! Det är en stor samhällsgrupp som ofta utsätts för förtryck på grund av att de är i minoritet. Och dessa människor utesluter vi ur Guds församling för att de är syndare? Jag är övertygad om att Jesus själv hade vält både bord och stolar över ända om han sett hur vi håller på. Att vara ett salt i världen åstadkommer vi väl inte genom att distansera oss från den, vilken nytta har ett sådant salt?

Rubriken i artikeln i Expressen antyder att det är det gamla vanliga klassiska misstaget som begås av de som medverkar i den här dokumentären. Nämligen det att huruvida homosexualitet är en synd eller inte har någon relevans till huruvida man får vara medlem eller inte. Den debatten för vi gärna, men blanda inte ihop den med den om huruvida syndare får vara med i församlingen eller inte.

Homosexualitet har blivit den nya dödssynden, och från den finns ingen avlat att betala.

Jigsaw Falling Into Place

Det tog ett bra tag. Det tog en hel dags lyssning på repeat. Men nu är det officiellt klart att Radioheads senaste platta The King of Limbs är mycket, mycket bra. Min gode vän Victor har lärt mig att det är något visst att lyssna på ett album på repeat i flera timmar. Vissa plattor liksom kräver det.

Efter två dagar med King of Limbs på repeat har nu då alltså pusselbitarna har fallit på plats. Eller i alla fall ett par av dem. King of Limbs har precis som det mesta Radiohead gjort väldigt många och svårplacerade pusselbitar. Men det är så man vill ha sitt pussel. Ju fler bitar desto bättre.

Den är lik Kid A (2001) på många sätt. Den är elektronisk. Introvert. Meditativ. Svår. Djup. Oväntad, fast ändå väntad.

Det är en skiva man inte kan stoppa in i en spellista, den är som en helhet. Det är en skiva, som likt så mycket av det Radiohead åstadkommit växer ständigt. Och skall man se till tidigare verk så kommer den fortsätta växa ett bra tag till. Jag kan fortfarande lyssna på Kid A och undra om jag verkligen lyssnat igenom hela skivan förut.

Det är svårt att finna favoritspår på King of Limbs. Faktum är att jag har svårt att minnas titlarna på låtarna just på grund av enheten de uppvisar, och då har jag ändå lyssnat igenom hela skivan massor av gånger. Men jag finner heller inga lågvattenmärken. Det är konstant mycket bra experimentell pop. Och det känns som att det är väldigt mycket Thom Yorke.

En skiva som jag sannolikt kommer lyssna på länge, länge. Kanske inte varje dag, men de dagarna som är Radioheaddagar kommer den absolut att rulla. Och då givetvis, på album repeat.

Radiohead är nog inte för alla människor. Men ge dem ett försök. Tro inte att de kommer nå fram på en trött lyssning på bussen. Ge dem dagar, veckor. Ge dem album repeat. Du kommer finna ett band och en musik som håller i längden.