Don't Know Why

I söndags hade jag förmånen att lyssna på en oerhört bra predikan av Tomas Sjödin i Smyrnakyrnan, Göteborg. Ämnet var Vård för själen, och vem passar bättre i det ämnet än Tomas? Det var dock en liten bisats, ett uttryck han kort nämnde, som jag fastnade vid.

Han sa någonting i stil med att ett av de viktigaste uttrycken vi kan använda, används alldeles för sällan. Ett uttryck som förknippas med okunskap och nederlag.

Jag vet inte.

Så ofta befinner vi oss i situationer när vi inte vet svaret på våra frågor, ändå känns det så svårt att yttra det där, jag vet inte. Som uppvuxen i frikyrkorörelsen på konferenser med seminarium om skolgrupper, kreationism och evangelisation är jag lite bränd av att jag vet inte inte är ett helt okej svar. Snabbt försöker jag bläddra i skallen för att komma fram till det bästa motangreppet så fort jag får en svår fråga. Varför gör vi så? Varför kan vi inte bara ibland få erkänna att vi inte har svaret på alla frågor. Kristenhet handlar om tro, inte om vetskap.

Vad tycker du egentligen i abortfrågan? Är homosexualitet en synd? Skapades jorden på sju dagar? Är Gud si eller så? Hur fungerar tungotal? Vad är meningen med livet?

Jag vet inte.

Det är inget nederlag att svara så, det är inget tecken på svag tro eller teologisk okunskap. Det är ett tecken på insikt och ödmjukhet inför livets stora frågor.

I resten av Tomas predikan behandlade han hur vi i dagens samhälle inte hängt med i teknikutvecklingen. Själen har pressats in i den moderna världen och får helt enkelt inte plats längre. Vem bryr sig om min själ?

Vill du lyssna på hela Tomas predikan så kan du hitta den på Smyrnakyrkans hemsida.

Judas Be My Guide

Häromdan satt jag på buss 58 mot Askim. Det var dags för andra delen i vår Karate Kid filmserie borta i spökhuset. För er som känner folk längs 58:an så vet ni att det är en säregen buss.

Under min bussresa hände något som tyvärr är alldeles för vanligt nuförtiden. Bakom mig satt en man i 50-årsåldern, uppenbarligen påverkad av både ett och annat. Han var allmänt odräglig mot alla i bussen, svor åt busschauffören och kallade honom Judas Iskariot. Ett något märkligt öknamn åt en busschaufför kan tyckas. Så småningom började han "prata" med mig. Rättare sagt han gormade och skrek, förde ett väldans väsen och luktade fruktansvärt. Jag ignorerade honom, så som jag ofta gör med sådana människor. Sen öppnade han munnen och visade tre tabletter som han sköljde ner med starköl. "Inte konstigt att jag inte har några nerver kvar va?" skrek han. Mannen gick av på Frölunda Smedja och hela bussen andades ut och blängde åt honom. När bussen åkte iväg vrålade mannen efter den, "Jag ser dig! Jag ser dig Judas Iskariot!"

Resten av bussresan kunde jag inte annat än fundera på vad han sa. Vem är jag lik i mitt beteende mot honom? Kanske är det jag, och inte busschauffören som förtjänar öknamnet Judas Iskariot, jag svek honom för mitt eget välbefinnande. Mannen behövde någon som pratade med honom, som brydde sig, inte ytterligare en som ser åt ett annat håll. Jag hoppas det är något vi alla kan bli bättre på, att se förbi det brustna yttre för att istället se till det brustna inre.

Ain't No Grave

Nej den är inte död. Den har bara gått i sommardvala. Under tiden kan ni gärna hålla till godo med sommarens Spotify-playlist. Lite svenskt, lite synth, lite annat.

Rainy days, sunny days