Whole New You

Den senaste tiden har fått mig att kraftigt fundera på var jag egentligen står gällande min personliga tro, och min plats i kyrkan. Jag har länge gått runt och burit på frågor utan att riktigt ta itu med dem.

Nu har jag bestämt mig för att göra det.

Jag talar gärna om hur en av de sakerna som definierar mig som person är min kristna tro. Vad jag kommit att inse under den senaste tiden är att jag inte ens kan definiera denna tro själv. Vem är jag om jag inte kan förklara det som jag själv hävdar definierar mig? Man brukar tala om ett andligt uppvaknande ifrån sin barnatro. Jag trodde jag hade gått igenom det redan. Kanske är det något man gör flera gånger. Kanske är det en kontinuerlig process. Just nu känns denna process mycket viktig för mig.

Jag kan inte köpa längre att låta mig definieras utifrån vad andra säger. Jag är inte pingstvän bara för att jag är medlem i en pingstkyrka. Jag är inte missionare bara för att jag är uppväxt i en missionskyrka. Men vad är jag? Kanske kan jag få åtminstone några svar. Kanske får jag i slutändan mer frågor.

Jag har börjat läsa mer och mer teologisk litteratur, artiklar, bloggar och liknande. Jag tror det är mitt akademiska sätt att ta itu med mitt problem. Min mycket gode vän Joel fick mig att börja läsa kyrkohistoria av Alf Lindberg. Och vilken fröjd det är! Helt fantastiskt att äntligen gräva lite djupare i vad det är som har format den rörelse som jag anser mig själv en del av.

Det är viktigt att poängtera att jag inte försöker omforma mig själv. Jag vill helt enkelt bara veta vem jag är. Och det svaret tror jag att jag som kristen finner i att söka mig djupare i min personliga tro.

Kanske kommer jag skriva en del om detta sökande här på bloggen. Kanske blir det för personligt. Den som lever får se.

4th Time Around

Ok. Nu sätter jag punkt för hur mycket jag orkar läsa om Rob Bell's bok Love Wins. Jag gör det genom att länktipsa om den recension som förmodligen bäst beskriver det intryck jag fick av boken när jag läste den.

Man kan hitta meningsskiljaktigheter, och kanske till och med rena felaktigheter i Bell's bok. Men då har man missat poängen. Bell's bok är inte akademisk i sin natur (och det är här så många har missförstått den), den är ute efter att få oss att ställa frågorna. Att visa på att det finns fler folk som ställer frågorna, och att svaren inte alltid är simpla. Jag tror boken förkroppsligar Paulus uppmaning i brevet till Filippi att vi bör "arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta.". (Fil 2:12)

Recensionen finner du här: Relevant Magazine

History Unmakers

Riksbanken har meddelat vilka de vill skall pryda de nya svenska sedlarna som kommer 2015. Och Herman Lindqvist är upprörd. Och det tror jag det, för när jag studerar vilka det handlar om så är jag beredd att hålla med honom.

1000 kr: Dag Hammarkskjöld

500 kr: Birgit Nilsson

200 kr: Ingmar Bergman

100 kr: Greta Garbo

50 kr: Evert Taube

20 kr: Astrid Lindgren

1) Alla dessa personer var verksamma under 1900-talet, med tanke på Sveriges drygt 1000-åriga anor känns det väldigt historielöst att enbart komma med människor från drygt 80 år av Sveriges historia.

2) 5 av 6 personer är kulturpersonligheter. Vad hände med Sverige som ett utav världens ledande forskningsländer? Vad hände med Sverige som en mycket framgångsrik idrottsnation? Hade det inte varit för Dag Hammarskjöld så hade det hela vart än mer löjeväckande.

Jag håller med Herman Lindqvist. Det känns som ett populistiskt val. Hade jag fått bestämma så hade jag nog kunnat tycka att både Hammarskjöld och Lindgren kan få varsin lapp. Hammarskjöld får pryda den nya 200-lappen och Lindgren får isåfall ta över, eller möjligtvis dela, den lite mer folkliga 20-lappen som nu pryds av Selma Lagerlöf.

Nu ska inte detta förväxlas med att de som föreslagits inte förtjänar att nämnas i dessa sammanhang, det gör de absolut. De är enorma symboler för det moderna Sverige. Men jag tycker detta var ett snedsteg, man får hoppas att beslutet hinner påverkas innan sedlarna definitivt ritas upp. Å andra sidan, kanske det bara är jag, som ändå gillar vår monarki med all dess historia, som upprörs över sådant här? Kanske är jag lite för omodern.