Häromdan satt jag på buss 58 mot Askim. Det var dags för andra delen i vår Karate Kid filmserie borta i spökhuset. För er som känner folk längs 58:an så vet ni att det är en säregen buss.
Under min bussresa hände något som tyvärr är alldeles för vanligt nuförtiden. Bakom mig satt en man i 50-årsåldern, uppenbarligen påverkad av både ett och annat. Han var allmänt odräglig mot alla i bussen, svor åt busschauffören och kallade honom Judas Iskariot. Ett något märkligt öknamn åt en busschaufför kan tyckas. Så småningom började han "prata" med mig. Rättare sagt han gormade och skrek, förde ett väldans väsen och luktade fruktansvärt. Jag ignorerade honom, så som jag ofta gör med sådana människor. Sen öppnade han munnen och visade tre tabletter som han sköljde ner med starköl. "Inte konstigt att jag inte har några nerver kvar va?" skrek han. Mannen gick av på Frölunda Smedja och hela bussen andades ut och blängde åt honom. När bussen åkte iväg vrålade mannen efter den, "Jag ser dig! Jag ser dig Judas Iskariot!"
Resten av bussresan kunde jag inte annat än fundera på vad han sa. Vem är jag lik i mitt beteende mot honom? Kanske är det jag, och inte busschauffören som förtjänar öknamnet Judas Iskariot, jag svek honom för mitt eget välbefinnande. Mannen behövde någon som pratade med honom, som brydde sig, inte ytterligare en som ser åt ett annat håll. Jag hoppas det är något vi alla kan bli bättre på, att se förbi det brustna yttre för att istället se till det brustna inre.
God reflexion.
SvaraRaderaMen Judas, en insider som svek en av sina närmsta, kanske är en konstig metafor att ta till på en buss med okänt folk, eller hur tänker du?
Vilken roll spelar alkohol i sådana frågor? Har man lika stor skuld om personen i fråga är häftigt berusad?
Jovisst är det så, men han är samtidigt en sorts symbol för svek i största allmänhet. Och det kändes absolut som ett svek att se bort från mannen. Jag förstår min handling men samtidigt kan jag inte rättfärdiga den.
SvaraRadera