Precis hemkommen från U2 på Ullevi. Och visst var det precis som man hade förväntat sig. Helt otroligt, spektakulärt, svulstigt och jättestort i alla avseenden. Jag tycker alltid att det är så svårt att bedöma sådana här konserter kritiskt så det blir inget betyg på den, inte nu i alla fall. Den snabba analysen är att de överraskande inte spelade I Still haven't Found What I'm Looking For, men däremot bjöd på andra ess så som Desire och The Unforgettable Fire.
Annars vill jag bara kvickt konstatera att detta definitivt är första och sista gången jag går på arenakonsert på sittplats. Hamnade framför ett gäng gnälliga kärringar (ursäkta uttrycket) som hela tiden bad mig sätta mig ner. Det är inte Göteborgssymfonikerna vi tittar på, det är astronomiskt stora, häpnadsväckande U2. Då står man upp oavsett var man befinner sig, precis som alla andra på Ullevi, utom just de två stjärnorna som råkade sitta bakom mig. Jag är uppenbarligen fortfarande för ung för sittplats, och det är jag glad för.
Återkommer med mer rapportering från konserten i helgen, när intrycken svalnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar