You Give And Take Away...

...my heart will choose to say,
Lord, blessed be Your name.

Den där strofen i den där lovsången som alla har så svårt för. Vad menar Matt Redman egentligen? Herren ger och Herren tar, är det verkligen så? Det kommer ifrån Jobs bok, då Job utbrister efter att han förlorat nästan allt han ägde: "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn."

Jag har verkligen inte mycket grund att stå på gällande teologiska detaljer, men jag vet hur jag som lovsångare ser på den här texten. Min tolkning av det hela är att oavsett om vi förstår Herrens vägar eller ej så står ett fast; lovat vare Herrens namn. Det är en viktig text som tyvärr har glömts bort i någon slags svart hål, där allt som blivit viktigt är hur den är som musikaliskt stycke. Den är upp-tempo och mäktig. Den är uttjatad och sönderspelad. Den är enformig.

Det grämer mig djupt att en av mina absoluta favoritsånger har blivit så "misshandlad" att folk inte verkar bry sig om vad texten handlar om överhuvudtaget. Det är lovsång i sin essens, en hyllning till Herrens mäktiga namn om det så strålar från solen eller om ens väg är märkt av lidande. Texten tar inte i anspråk att förklara varför solen skiner, eller varför vi lider, den är bara helt och hållet koncentrerad på att hylla Gud. Textförfattaren har förstått det som Job förstod, att oavsett var vi befinner oss så är vår Gud värd att hyllas för det han gjort.

Det är något vi har väldigt lätt att glömma bort i dagens lovsångsstunder då mycket fokus är på den egna upplevelsen, stämningen och atmosfären. När samhället blir mer och mer individuellt avspeglar det sig i vår lovsång. Är det bra ljus? Ska jag stå upp? Sträcka min händer? Vad känns egentligen bäst? Vi har glömt bort att sången inte är tillför vår skull, att det ytterst är Herren som skall äras. Det andra kan komma som en bonus, men lovsången är i sin natur ödmjuk inför Gud. Är den inte det, då tror jag den tappar sin kraft.

Det är min bön idag, och varje dag, att få leva som den ödmjuke lovsångare som Jobs bok och Matt Redman beskriver. Den som oavsett livssituation uttalar "lovat vare Herrens namn" som ett gensvar på Guds verk. Då tror jag lovsången även kan tala till oss på ett högst personligt plan.

Ära,
ära,
ära till Guds namn.