Vissa dagar bara försvinner. De förblir oskrivna blanka blad i livets bok. Vi kanske inte ser tillbaks på de dagarna, de kanske inte tillhör dem som vi talar om för en lång tid. Men när de varade var de ofta alldeles underbara. Idag var en sådan dag. Kreativiteten och det sociala umgänget tog en paus. Tiden stannade, men sprang på snabbare än någonsin.
Klockan är halv tio, och solen lyser sådär brandgult vackert på min bokhylla. Nog är det jobbigt ibland att komma hem till en bastuvarm lägenhet, men att ha solnedgången i sitt fönster varje kväll är verkligen något att känna tacksamhet för. Jag har skrivit om den förut på den här bloggen, solnedgången. Den är alltid så rasande vacker, så talande för naturens skönhet. Jag har sett den på många platser under den senaste veckan, över det stilla Kattegatt, över skogen vid Oxsjön, över kranarna i Skandiahamnen. Den är alltid ny, men alltid densamma. Lika vacker, men ändå alltid vackrare.
Ohh, poetiskt....
SvaraRaderaDå skulle du se skiftningarna i sjön Långvattnet i sommar. Tala om färgnyanser....mjukt grönt från skuggan av den susande granskogen.... himmelsblått med små vita vindtussar.....för att sedan på ett halvt ögonblick skifta till nästan vitt vid åskregnets nalkande...