Stefan Andersson var i vanlig väg en alldeles utmärkt berättare och mellansnackare, blandat med sköna visor Carlstens fästning och Göteborg. Delen av konsertsällskapet som går under namnet Daniel Sääf blev helt lyrisk när han såg att blåssektionen hade en så kallad svensk sättning. Tyvärr kan jag inte helt redogöra för vad som utgör en sådan, det var tydligen väldigt imponerande i alla fall.
Salem var bara 24 timmar och ett stenkast längre bort, men ändå något helt annat. Jag har tyckt att hans senaste alster Ignore This fallit lite platt när jag lyssnat på den. Det kan verkligen inte sägas om liveframträdandet. Fantastiskt bra konsert. Det är alltid roligt med artister som arrangerar om låtar något för sina konserter, det blir något annat än att bara höra skivan i rått format. Salem verkade trivas och så gjorde också vi, mycket beroende på att de nya låtarna hade betydligt mer tyngd än på skivan.
Michael Ruff då. En av de underligaste konserter jag varit på tror jag, men samtidigt också en av de bästa. Den hawaiianske (hawaiiska?) pianisten gjorde verkligen vad han kunde för att bjuda på lite av varje. En konsert som varade i drygt 1½ timma innehöll gospel, smörballader, barnsång, trumsolo, skrämsel av barn med blues, bassolo, spontanlåtar, gitarrsolo, instrumentbyten och ett episkt pianosolo som avslutning på kvällen. Det är alltid svårt att beskriva bra konserter i ord, men blotta bilden av att hela kyrksalen stod upp och klappade (!) och dansade (!!!) är nästan lov nog. Hur mycket artister än försöker så brukar det vara väldigt svårt att få kyrksalar att leva sig med i musiken, Michael Ruff lyckades med just detta. Han är inte bara en strålande pianist utan också en stor scenpersonlighet vilket naturligtvis är en briljant kombination. Och allt detta säger jag som egentligen tycker gospel är ganska enformigt och trist. Men på något sätt är det så att desto mindre kören är till antalet, desto bättre är gospeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar