Ett inlägg jag påbörjade för ett tag sen, men aldrig publicerade, det är dags nu.
Var hemma hos mina föräldrar på påsklunch idag. Min mormor var där. Det är alltid lika spännande att prata med henne, om hur det var när jag var liten, eller när hon var liten. Idag pratade hon om att växa upp på Smögen under kriget. Om hur allting var ransonerat, om hur de gjorde sockerkakor och makaronpudding med måsägg för att det inte fanns ägg i affären. Om hur de hade mörkläggning och fick släcka ner hela ön under vissa perioder. Om hur alla barn hade likadan pyjamas för att de bara fått in en sorts tyg i affären. Om hur de åt stekt potatis till kvällsmat för att mjölet var slut. Om hur de bytte bort sina kaffekuponger mot andra kuponger eftersom hennes pappa ändå inte tyckte om kaffe. Om hur hon och hennes bror blev glada när de fick två kokta ägg på påskafton.
Det verkar finnas en tydlig gräns i generationer som dras vid människor som upplevde andra världskriget. Min mormor var bara sju år när kriget tog slut men hon påverkades trots allt. De har en annan syn på saker och ting än vad vi yngre har. Inte enbart för att de är gamla, utan för att de har upplevt hur det är att leva under en annan sorts press än den vi tjatar om. Den man inte sätter på sig själv, den man får tilldelad vare sig man vill eller inte. Jag har aldrig utsatt mig själv för den pressen, jag vet inte om jag borde göra det heller. Men jag borde definitivt leva vidare i min mormors exempel.
När man tar saker för givet förlorar man glädjen de ger. Hon är nog den ödmjukaste och mest givmilda personen jag känner. Det verkar närmast som om hon inte ser någonting som sitt eget, allt är till för att dela med sig av. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ingenting vad jag kan se, det är det som är så vackert. Så vill jag åldras, i ödmjukhet, givmildhet och kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar