Det tar sin lilla tid att lägga ett pussel på tvåtusen bitar mestadels bestående av gräs i halvtaskig upplösning. Tagit mig an min största pusselutmaning hittills, lagom till att tentorna närmar sig. Perfekt, precis vad jag behöver, fler ursäkter.
Det är märkligt med pussel, man lägger den där sista perfekta biten på plats, beskådar härligheten ett litet slag, för att sedan packa ihop allting. Man jobbar i timmar för ett resultat man genast raserar. Det är oftast med blandade känslor man lägger den där sista biten, som slutet på en resa. Man är äntligen framme vid regnbågens slut och frågar sig om det verkligen är allt? Ibland låter jag pusslen ligga framme på skrivbordet i flera dagar, iakttar vad jag åstadkommit, men det ger aldrig samma tillfredsställelse som när man är mitt uppe i allting. Det går inte att komma ifrån att det är resan som är målet, jag kommer nog alltid tycka det. Oavsett om det gäller pussel, semester eller viktigare skeenden i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar