Tålamod är en dygd, heter det så fint. Jag har insett att det är en dygd man bör se till att äga om man sysslar med biologisk forskning. I den kurs jag läser nu har jag under de senaste 2 veckorna spenderat 4 dagar i veckan i labbet. Bara de senaste två dygnen har jag inkasserat 18 timmar.
Kruxet med att sysselsätta sig med mikrobiologi är att det lätt blir något av ett västgötaklimax (ett antiklimax med ett lite roligare ord) när man är klar. En maskintekniker kan lätt se på sin järnbalk och konstatera att det är en fin järnbalk. Till och med en matematiker kan på något sätt beskåda det han har åstadkommit.
Var har vi landat än så länge efter dessa två veckor? Vi har renat fram muterat DNA från ett mänskligt protein. Slutvikten landade på cirka 3 mikrogram, upplöst i 8 mikroliter vatten. För eventuella läsare som inte känner sig bevandrade i ämnet 'oerhört små vikter' har jag omvandlat det till den betydligt mer påtagliga enheten katter. 3 mikrogram innebär cirka en tiotusendels normalstor katt.
Vad gör man då med en tiotusendels katt DNA? Man slänger det. Allt detta jobb för nästan ingenting förvandlas definitivt till ingenting i och med att handledaren väljer att inte gå vidare med projektet.
Tålamod är en dygd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar