Dags för del två i boksnackarserien. En annan av de böcker jag läste under resan var Lord Jim, skriven av Joseph Conrad år 1900. Conrad är kanske mer känd för sin The Heart of Darkness, på vilken bl.a. Francis Ford Coppolas mästerliga film Apocalypse Now är baserad. Men Lord Jim tillhör även den klassikerna från förra sekelskiftet.
Jag hade från början egentligen tänkt läsa The Heart of Darkness, men fick ett tips från en israelisk man vi vandrade med om att Lord Jim är minst lika intressant. Lord Jim dök sedan upp i en bokaffär till ett bra pris och därför blev det den.
Det är en roman som publicerades i flera delar i en tidskrift vid namn Blackwood's Magazine, detta var en vanlig publikationsmetod för böcker förr i tiden, och ett effektivt sätt att nå ut till en stor läsarkrets. Från början var boken tänkt att var en kort novell, men Conrad säger själv att han blev så förtjust i huvudkaraktären Jim att han bara var tvungen att fortsätta berätta om Jims öden.
Jim är en sjöman om vilken vi egentligen får veta ganska lite, vi vet till exempel inte hans fullständiga namn. Han tar arbete på en skonare i trakten kring Indonesien där han så småningom blir styrman på en längre resa över Indiska Oceanen. Resan går mot Mekka och båten är överfull med vallfärdande muslimer. På väg dit råkar båten ut för en olycka, riktigt hur det sker är oklart, men vad vi får veta är att skeppets besättning flyr det sjunkande skeppet utan att larma de sovande pilgrimerna. Jim själv är tveksam till om detta är rätt sätt att handla, och hoppar till en början inte med sina kollegor, till slut väljer han dock att överge skeppet trots allt.
Väl framme i hamn så framkommer uppgifter om vad som har skett, hans kollegor har sedan en tid flytt fältet, och Jim får ensam möta domstolen. Under tiden rättegången sker möter han en ny vän vid namn Marlow, som är berättaren genom nästan hela boken. Marlow försöker hela tiden hjälpa sin nyfunne vän att komma på spåren igen, men hans förflutna hemsöker honom gång efter annan.
Till slut lyckas han finna någorlunda ro i den lilla avkroken Patusan, en holländsk handelskoloni där han genast blir upphöjd till hövdingstatus hos de lokala innevånarna, därav titeln 'Lord Jim'. I Patusan lyckas han äntligen fly från sitt förflutna, men blir istället indragen i en konflikt med en lokal pirat.
Hela boken och berättelsen om Jim är en väldigt intressant moralisk diskussion om en människas ansvar och plikt. Det är också en observation om hur en händelse kan efterfölja en person, trots att personen inte själv är helt övertygad om att han handlat fel. Bara det att människor i hans närhet hela tiden tar upp fallet får honom helt ur balans. Det är en berättelse om hur en människa handlande kommer påverka hela hennes person och framtida liv. Jim är en, som hans vän Stein beskriver honom, hopplös romantiker, som ser allting i alldeles för dramatiska gestaltningar. Stein hävdar att han dömer sig själv alldeles för hårt, eftersom han ser handlandet som en så viktig punkt. Jims romantiserande blir sedan honom till hjälp när han slår sig ner i Patusan, och folket ser upp till honom och hans visioner.
Lord Jim är en svårläst bok, kanske den absolut svåraste skönlitterära boken jag läst. Men tankarna som uppstod under tiden och efter i samband med att jag läste en litterär analys av boken var värda den processen. Boken manar till funderingar kring romanticism och pragmatism. När är det egentligen bra att vara romantiker, är det någonsin bra, eller är en rent pragmatisk inställning till livet gynnsam?
Jag själv kan känna mig ganska romantiserande kring vissa saker. Samtidigt kan jag i andra sammanhang vara oerhört pragmatisk och nästan cynisk. Det är två spännande synsätt som finns i de flesta människor. Vad gäller mig själv så är jag romantisk vad gäller mina sinnesintryck. Jag har väldigt lätt för att förföras av naturens skönhet eller vacker musik. Jag blir alltid oerhört blödig när jag berörs av något, jag gråter nästan oundvikligt på begravningar, bröllop eller gripande filmer. Min pragmatism blir mer tydlig när någonting går emot mig, jag ser väldigt krasst på verkligheten och försöker acceptera eller nästan skratta bort det som drabbat mig.
Hur ser du, läsaren, på romanticism kontra pragmatism? På vilka områden romantiserar du kring verkligheten, och på vilka områden är du pragmatisk?
Är romantik någonting positivt?
SvaraRaderaAnser att den typ av romantik du talar om handlar om att fly in i myter om verkligheten, istället för att se livets "tråkiga" komplexitet.
Vad anser du om romantik?
Ja det är lite det jag undrar. En helt pragmatisk värld vore väl ändå lite trist? Kalla en spade för en spade och allt det där.
SvaraRaderaAtt tycka att saker och ting är "charmiga" är väl egentligen ett slags uttryck för romantik. Man vet innerst inne att någonting egentligen inte är särskilt bra/praktiskt/modernt, men man gillar det ändå. T.ex. de gamla 60-tals spårvagnarna, eller en riktigt fulsnygg bil från 80-talet.
Lite vitsigt uttryckt måste jag säga att det "finns en viss charm med romantik".
Gillar ni Lord Jim kan jag rekommendera Blodets Meridian av Cormac McCarthy, inte alls lättläst men helt magisk.
SvaraRaderaOch lägg till Disqus som profilalternativ tycker jag :)
Tack för kommentaren och boktipset! Jag funderade ett tag på att byta helt till disqus, men det visade sig att det inte gick att kommentera med att han kvar alla gamla kommentarer. Det skall alltså gå att ha både Disqus och blogspots egna kommentarssystem?
SvaraRaderaKanske att jag byter till Disqus ändå när det blir tillfälle.