Dags för tredje och sista delen om böcker jag läste under min resa. Idag tänkte jag prata lite om den förmodligen bästa boken jag läste under tiden i öster; My Name Is Red av Orhan Pamuk.
Orhan Pamuk fick nobelpriset i litteratur 2006, sex år efter det att My Name Is Red, eller Benim Adım Kırmızı som den heter på turkiska, publicerades. Nobelpriset är intressant på något sätt. Det förknippas naturligtvis med skickliga författare, men även en hel del med så kallad "svår" litteratur. Att ha fått nobelpriset brukar innebära mycket uppmärksamhet för en författare som oftast inte ligger i mainstreamfåran och seglar. Detta stämmer även om Orhan Pamuk, även om flera av hans verk fanns tillgängliga på ett flertal språk redan innan utnämningen.
Så är Orhan Pamuk svårläst? Innan jag svarar på den frågan är väl en kort beskrivning på sin plats.
My Name Is Red utspelar sig i världsmetropolen Istanbul på slutet av 1500-talet. Den ottomanska sultanen har beslutat att låta ge ut en bok som beskriver skönheten och storheten i hans rike. Till detta anlitar han alla mästare inom kalligrafi och miniatyrmåleri, för att boken skall kunna beskriva hans rike i dess fullhet. Men snart efter bokens påbörjande blir en av miniatyristerna mysteriskt mördad. En jakt på mördaren börjar genast. Har den stackars målaren fallit offer för professionell avundsjuka? Eller kanske är det kärleksaffärer som är bakgrunden till det brutala mordet? Eller kan det vara så att han genom sitt deltagande i bokskrivandet har upprört det starkt konservativa prästerskapet från Erzurum?
Resten av historian blir en mördarjakt i omodern tid med inslag av romantik, religion och filosofi när vi får följa Black, som också är med och skriver boken när han försöker ta reda på vad som hänt. Det blir även en resa genom 1590-talets Turkiet och en stark inblick i kalligrafins och miniatyrmåleriets värld.
Så till frågan då, är det en svårläst bok? Ja och nej. Nej som i att han skriver med bra driv i sin berättarteknik, nej som i att det inte är onödigt komplicerat språkbruk. Det är en rent tekniskt lättläst bok som går fort på grund av sin spänning. Det är en bladvändare som fått nobelpriset.
Men ja, därför att han blandar österländsk med västerländsk kultur på ett fantastiskt sätt. Det är svårt för en person från t.ex. Sverige att förhålla sig till många av de saker som tas upp i My Name Is Red. Det är också just det som får en att ryckas med i berättelsen, det är för mig ett helt nytt berättarsätt.
1590-talets Istanbul är en stad där islam är den dominerande religionen, men de religiösa ledarna hotas av inflytandet från väst. Utan att ha varit i Istanbul så tror jag att det är ett fantastiskt porträtt över denna mystiska stad där öst möter väst på ett mycket fascinerande sätt. Detta framhävs i en av de tre stora konflikterna i My Name Is Red. Nämligen måleritekniken som kommer till Istanbul under den här tiden från Venedig. De venetianska mästarna har nämligen börjat måla av människor och platser på ett naturtroget sätt. I enlighet med muslimsk målerikonst är detta att vanhelga Allahs verk, varför man alltid målar t.ex. människor, hästar och träd enligt precis samma mönster. Sultanens plan med sin bok är att hans rike skall bli avbildat i den venetianska stilen, och detta är upprinnelsen till en stor konflikt i boken.
My Name Is Red är en utan tvivel den bästa spänningsromanerna jag läst, en fantastiskt passionerad berättelse om en stad som jag väldigt gärna vill besöka, inte mindre efter att ha läst denna roman. Det enda jag kan hålla emot Pamuk är att han i vissa fall använder ett onödigt vulgärt språk. Jag skulle tro att han gör det i provocerande syfte mot den konservativa religiösa överheten i mellanöstern, men för mig tillför det tyvärr ingenting till själv historien och romanen. I övrigt en fantastisk bok, framförallt för att i grund botten vara en deckare, och i den klassen är den solklart utan konkurrens. Läs den och döm själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar